guggelutt

 

När jag körde hem idag var jag väldigt trött. Jag kan inte säga att arbetsveckan varit särskilt tung, men den har varit extremt full av intryck. Tankarna som gick upp i spinn igen efter besöket på Drömfabriken, healerns oväntade kontakt med den äldre släktingen (vare sig man tror på sånt eller inte så startar det tankar). Tisdagen var lugn men jag har fortsatt tänka på min reaktion på ABFs reaktion på min förfrågan om knyppelgrupp, den var så odelat positiv... vad tänker jag om mig själv egentligen? Har jag hybris eller dålig självkänsla? Onsdag, torsdag - spännande dagar på Ersta. Det som väcks är mina tankar kring min oförmåga att prata i grupp. Diskussionerna gick i höga vågor och jag var som vanligt mest tyst. En gång stötte en med-student mig i sidan och frågade om jag blev störd, en annan sa att hon erkände att hon var debattlysten... och hur ska jag tolka det om jag nu måste tolka det? Jag har emellanåt fått svidande kritik för min tystnad, senast i förra jobbet då jag fick höra att jag inte deltog verbalt i våra möten... men vad ska jag säga då? När jag hör min åsikt föras fram så är jag nöjd. När jag upplever något som galet eller vill säga nåt, DÅ pratar jag, inte bara för att. Lika lite som jag springer fram och tillbaka i korridoren eller skriver ut papper i onödan bara för att verka upptagen eller springer in i andras rum bara för att tjattra om något som ändå ska diskuteras vid något speciellt tillfälle, såvida det inte är något som behöver förberedas. Jag jobbar tyst och koncenterat. Den värsta kritik jag fått var när vi skrev B-uppsats i skolan och jag ingick en väldigt verbal grupp, det pratades högljutt och damerna t.o.m skrek åt varandra. Vi delade upp intervjuerna och gick på dem två och två (vi var fem), men den intervju jag höll i fick jag gå på själv. Den handlade om Elevvårdskonferenser på en viss skola och jag intervjuade en förälder som hade två barn som blivit föremål för elevvårdskonferenser. De andra intervjuade kurator, biträdande rektor, samt två lärare om jag inte minns fel. Vid ett handledartillfälle fick jag kritik för att jag inte bidrog med mer än max 2%, men när handledaren började spalta upp vem som gjort/gjorde vad så visade det sig att jag skrivit mer än 50% av texten dittills, gjort min intervju ensam men varit med på tre av fyra av de andra och vi pratade kring detta om hur man kan bidra i ett gruppuppgift. När det sen var skarpt läge och uppsatsen skulle lämnas in och tre kärringar bara stod och skrek av stress, så var det jag som skrev i samråd med en yngre kvinna utifrån de upplagor som fanns av vår uppsats eftersom tre kvinnor suttit och gjort ändringar i varsin upplaga. Ingen koordination, ingen samverkan, bara gapande självhävdelse enligt min mening. Två gav mig beröm i sista handledningen för att jag behållit lugnet och räddat situationen, två ansåg att de klarat sig bättre utan mig som ju bara ridit på deras ansträngningar.

 

Jag är en tänkare och en skrivare, inte en pratare!

 

Nu var detta ingen problem i masterstudentgruppen, men jag kunde inte låta bli att reflektera över det, i synnerhet som lärarna emellanåt tappade tråden och ett par studenter mer eller mindre ursäktade sin debattlystnad. Jag kan känna både irritation över att ha missat väsentliga delar i undervisning, men också tacksamhet att få höra hur tankarna går i ämnet för det är inte särskilt ofta som vi har möjlighet att diskutera begrepp och yrkesroll, det hjälper mig att fortsätta reflexionen i min egen tystnad. Jag är femtio år och kommer aldrig bli nån pratare. Jag ser det som att vi har olika gåvor och intressen och inget är mer värt än nåt annat. Världen kan inte bestå av ett gäng plattsättare, än mindre av professorer i etik. Vi behövs allihopa om det ska funka!

 

Idag fick jag höra att jag var en del i orsaken att holocaust fortfarande levde vidare eftersom jag inte betalade ut pengar ..... till någon för mig okänd efter ett telefonsamtal ... och jag var inte medveten om att hen var jude förrän denne påpekade att detta var orsaken till mitt s.k beslut... klick och luren las på i örat på mig ... men jag tyckte jag mer gav en inbjudan till ett samtal ang. ekonomi... Nej, jag kan inte ta åt mig, men jag funderar över människans utsatthet i olika situationer, vad gör det med oss? Att var en del i Förintelsen är en ganska grov anklagelse, är jag tillräckligt professionell så jag inte låter mig påverkas på ett felaktigt sätt?

 

Nog om det. En Bamsenad kanske? Och sova? Eller kommer det något roligare på TV än Postkodmiljonären och Project Runway? Hursomhelst ser jag fram emot en ledig helg utan något inbokat. En förfrågan om jag kan fortsätta provknyppla spindlar... och jatack, gärna! ... vilket innebär någon halvtimmes jobb med att spola på tråd innan tisdagen. Typ. Endast det. Inget annat. TGIF. Peace. Over and Out.