Lund
Medan tåget rusar genom mörkret gör jag en resa i tiden, tillbaka till barndomen. Till ett soligt Skåne med maskrosängar. Till spenvarm mjölk. Till hundar med valpar som doftar välling. Till fnittriga barn som springer i kohagen. Till en ljuslockig grabb som doppat fingrarna i koskit och som jublande jagar syskon, skånska och stockholmska kusiner. Då var livet oskyldigt och det otäckaste som kunde drabba en var att få skäll av nån sträng vuxen. Idag är vi två kusiner mindre. Min syster dog för snart 33 år sen och för en månad sen dog oxå den ljuslockiga pojken med koskit på fingrarna. De var årsbarn, bara en månad skiljde dem i ålder. Vi är fortfarande många kusiner kvar men tomrummen efter de som inte finns längre är påtagliga. Hur klarar man sig? frågade en av mina kusiner... En timme i taget, svarade jag. En timme i taget.
Imorse gick vi upp i ottan - halv fem. En timme senare satt vi i bilen och två timmar senare gick tåget från Södertälje. Halv 11 var vi framme i Lund. Man kan inte resa utan upplevelser... Vi hade 2,5 timme tillgodo så vi åt lunch - för min del Honeymoon, en hamburgare med salami, cheddarost och honung - och gick runt lite. Vi hamnade vid Lunds Domkyrka...
...och jag gick in en stund, njöt av stillheten...
...besökte kryptan....
...och beundrade det astronomiska soluret.
Sen gick vi upp till Klosterkyrkan och väntade in tiden...
Det var en fin ceremoni. En av mina systrar var officiant och en kusin från hans fars sida sjöng några av hans favoritsånger. Det var känslosamt, även fikat efteråt som präglades av återseendets glädje och saknadens sorg.
Vi tillbringade en timme på hotellet där mina föräldrar stannar natten, men vi sitter på tåget hem igen.
Tänker...
Kommentarer
Trackback
