Kårstämma

Hade tänkt att krypa direkt i säng, men finner mig bara tankfull och sömnlös... så jag gick upp igen. Idag har jag haft ett anförande på Erstas kårstämma om min forskning. Det låter pretentiöst, jag vet, jag känner mig dock inte så pretentiös, tvärtom. Varför får jag det inte ur mina händer bara? Jag tackade ja till detta anförande nån gång i höstas och tänkte att: Äh, i mars är jag väl klar med masteruppsatsen och har gott om tid... men si det där med gott om tid verkar aldrig infinna sig. Texten finns där, men den röda tråden behöver tydliggöras och jag har himlans svårt att få till tiden att få till den där sista knorren. Jag fick bra med tid av min arbetsgivare över jul och  nyår, men om jag trodde att jag skulle kunna fixa ett halvårs studier på mindre än två veckor så bedrog jag mig, förstås. Och båda mina handledare hejar på, jag har intressant och gediget material säger de, men jag får bara inte tiden att gå ihop. När jag får ett par timmar över så sitter jag oftast och glor. Att få tid att sitta och glo är lyxvara kan tyckas, men jag har känt mig nödgad att bara sitta och glo ett par timmar i månaden... Man måste ju hålla ihop också!
 
 
Men idag höll jag anförandet som jag började skriva på för två veckor sen och det kändes bra. Jag har våndats över vilket nivå jag skulle lägga det på, det får inte bli för högtravande så folk somnar av ointresse på fredagseftermiddagen, men det får inte heller så lättsmält så det inte ger något. Faktiskt, efter några minuter, när knäna slutat skaka av nervositet, tyckte jag att jag såg in i intresserade ögon och det inspirerade mig till att försöka släppa mitt nedskrivna manus lite. Jag berättade lite om mig själv, hur jag halkat in på forskning och  om mina uppsatser. Ecce Homo Diakonia är min magisteruppsats och den finns på nätet, men även "på de förtrycktas sida" väckte intresse. Det är en liten uppsats jag gjort när jag pluggat baskursen i teologi, så den har jag lovat att trycka upp och skicka till ett antal diakoner... Så småningom kommer även "ett barmhärtighetens tecken" att läggas ut på nätet, men först ska den skrivas klart. När jag pratat klart efter ca 25 minuter fick jag massor av bra frågor. Alla kunde jag inte svara på, inte t.ex när det handlar om forskning i EU-perspektivet mm, men det kändes ok. Mina föräldrar kom dit och det är ju helt fantastiskt att få ha en egen hejarklack på första parkett! Att få gå till andakt i den vackra Ersta kyrka blev en fin avrundning.
 
 
Sen åkte jag hem till Monica. Arto hade fixat en överraskningsfest ikväll då Monica fyller år. Pizza och samvaro. Perfekt! Jag tror Monica uppskattade sin makes tilltag.
 
33 år sen...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0