Ja visst gör det ont när knoppar brister 🌹
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen. (Karin Boye)
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen. (Karin Boye)
Jag har inga egna ord. Bara känslor. Jag läser andras ord. Lånar andras ord. Tar andras ord för att sätta ord på mina känslor. Chocken spelar på hela känsloregistret. Smärta. Skuld. Ilska. Sorg. Skam. Förvirring. Glömska. Tårar. Skratt. Försonad. Försakad. Otillräcklig. Tillkortakommen. Avpolletterad. Saknad. Glömd. Gömd. Oförsonad. Varför. Därför. Orättvist. Skit!
I detta tillstånd blir det åter tydligt var man har sina vänner, var man inte har sina vänner, och om man har några vänner... och vilka som är kompletta idioter. Min syster har fått frågor i stil med om de hade en fnurra på tråden. Hur tänker man sig ett svar då? Typ: "Javisst, det är mitt fel". Nej, det fanns ingen fnurra på tråden! Hon bar på en sjukdom! Jag har fått frågan om jag är homofob. Ja, men tack! Ska du fråga om jag misshandlar min fru oxå? Eller om jag slår mina barn? Nej, jag kände inte min svägerska lika väl som mina syskon, men det berodde definitivt inte på hennes sexuella läggning. Varför dyker ens dylika kommentarer upp i ett läge som detta? Jag fattar att folk söker förklaring, men snälla nån, att ens komma på tanken att gå på anhöriga som om det skulle handla om kön, sexuell läggning, etnicitet eller andra fysiska faktorer! Eller fnurror. Det handlar inte om att söka en syndabock för syndabocken känner vi, den heter psykisk ohälsa! Varför ska vi ens behöva försvara oss i en stund som denna? Bry dig eller bry dig inte, men lämna plumpa kommentarer på rätt sida om elaka sladdriga läppar. Om du inte känner mig så väl att du måste fråga om jag är homofob så behöver du inte höra av dig nu heller! Fy skäms! Illa valt tillfälle! Det som hänt gör så jävla ont ändå!
Foto: Lotta Lindström
Min bror skrev så bra på Facebook häromdagen om hur läget fortskrider. Jag tycker hans text visar att hon var omgiven av en kärleksfull familj. Den beskriver också en bild av fasa och ömhet som vi delar och processar tillsammans, oavsett om vi var där eller inte. Min syster tyckte det var fint skrivet och det tar jag som ett godkännande av henne att publicera texten även här. Min bror har givetvis godkänt det.
Idag åkte jag ut till Lågarö igen. Det fanns flera skäl till det. Det stora skälet var att finna ny ro. Lågarö är min kyrka. Jag vet nu att det var Annas också. Där finner vi frid. Anna valde det av ett skäl som för henne var självklart. För mig var det först besudlande. Chocken, synen när vi fann vår Anna. Allas Anna. Muraranna, var fruktansvärd. Blond, likblek, i mörker, hängd i ett träd, kyla, en katastrof, illamående, panik. VARFÖR?? Varför här? I min kyrka? I min fristad. Några dagar har gått. Varför? Undrar jag för hundrade gången. Nu vet jag lite mer. Annas sjukdom bestämde, hjälpte henne. Anna ville inte. Hon bestämde inte. Jag vet att Anna ville leva. Anna var stark. Men hennes sjukdom kom ikapp. Är jag lika ledsen och förtvivlad nu? Nej. Det är jag inte. Lågarö var hennes kyrka också.. Hon vann inte kampen över hennes sjukdom. Men hon vann kampen över VAR sjukdomen skulle komma ikapp. Anna gav sällan eller aldrig upp. När det skulle ske, var det Anna som skulle bestämma var, så klart. Och det var Lågarö. Där skulle hennes sjukdom försvinna. Jag kommer komma ihåg Anna för alltid. Men hennes sjukdom är glömd. Anna!.Du spelade mig ett spratt som vanligt. Det tog några dagar för mig att förstå. Det inkluderade några av mina familjemedlemmar att åtgärda. Men nu vänder det. Nu kan jag återigen skratta åt ditt sätt och din humor. Lågarö är återtaget och jag finner ro igen.P.S. Anita sa att du gillade att lyssna på gamla gubbar. Så vi ställde ljuset vid Sigge och Monica. Första bilden är där vi hämtade dig. Den känner du säkert igen. Sitt nu i lugn och ro bredvid vår syrra och skratta åt Sigges historier. Mormor Lisa har säkert något gott att bjuda på där ni är. Återigen vi syns igen. Men det dröjer. Svågern Robban.
Kommentarer
Trackback
