guggelutt

Det är mycket som rivs upp, flyter upp till ytan, osv, i tider som dessa. Gamla smärtor, gamla sorger gör sig påminda. Som jag skrev i förra inlägget så kände jag inte min svägerska lika bra som mina syskon gjorde, men det är likafullt en familjetragedi som jag deltar i fullt ut. Vem avgör hur mycket jag får känna? Är inte mina känslor mina? På något sätt har jag intagit försvarsställning för jag har nog aldrig fattat hur okänsliga människor kan vara i såna här lägen. En nyttig erfarenhet som jag helst velat vara utan. Just nu lever jag rätt intimt samman med mina syskon och mina föräldrar, det berör.

 

I övrigt har jag tryckt på paus-knappen. Saker som jag inte gett mig tid att bearbeta kommer ifatt. Jag har jobbat hårt och jobbet har varit min fristad, men tillslut kommer man inte undan ändå. Oron och skräcken som kunde övermanna mig när vi väntade på Novas operationer gör sig påmind. Morbrors hastiga bortgång. Även sådant som jag valt att inte skriva ut i min öppna blogg men som har samma dignitet. Aj!

 

I nuläget rör vi oss i gränslandet "mellan snaran och graven", som min syster uttrycker det. Vi gör mycket av arbetet utan begravningsbyrå och det känns gott i sorgeprocessen, men det är givetvis tungt. Jag sov hos min syster natten efter det skedda och tillbringade även söndagen där. Sen har arbetet med att få till en fin begravning överskuggat vardagen. Jobbet har jag lagt på is, andra tagit över mina arbetsuppgifter, men jag arbetade några timmar i torsdags för att få undan sånt som jag tyckte blev krångligare att överlämna till nån annan än att göra det själv...  i övrigt har jag legat och stirrat prick. Broderat. Knypplat. Kroppen vill inte riktigt fungera och jag låter den vila. Efter jobbet i torsdags åkte och jag och inhandlade inredning till kistan. Idag ska jag åka och träffa kvinnan som snickrat kistan och ska inreda den tillsammans med henne. Änglar dyker upp lite varstans. I torsdags, mitt på torget i Farsta centrum då jag jagade en bred spets... det fanns inte någonstans, ser jag en legendar inom knypplingen ila över torget, jag kommer ifatt henne och pratar med henne en stund om det som hänt och svårigheterna att få tag i spets. Då donerar hon en fin gammal spets som hon nu tvättat och sträckt och som jag ska åka och hämta strax.

 

Det känns tryggt att ha vinterdäck på bilen!