#metoo

2004 åkte till Filippinerna för att skriva C-uppsats som avslutande kurs i min socionomutbildning. Jag var där i 11 dagar och intervjuade lika många NGO´s, alltså 11 non-governmental organizations. En medstudent satt hemma och skrev historik, geografi och andra fakta. Resultatet blev en 68 sidor lång uppsats som heter "HIYA - a study of how NGO´s in Phillipines work with sexually abused children" (klicka i Ersta Sköndal högskola så är det den första uppsatsen som kommer upp). När jag kom hem därifrån berättade jag i olika sammanhang att både i USA och Filippinerna finns statistik på att ungefär 33% av alla barn blir utsatta för sexuella övergrepp, från "touch" till grov våldtäkt. Svaret jag oftast fick var att det händer inte i Sverige, att det händer i Filippinerna är väl inte så konstigt. Efter det ingen vidare reflektion .... Varför är inte det så konstigt? Och varför skulle det inte hända i Sverige? En siffra för Sverige jag fick var 2%. 2%? Det skulle alltså göra mig till ett unikum, ett unikum x 2? Skulle inte tro det! Och det har väl olika avslöjanden under åren efter 2004 vittnat om. Jag skulle vilja säga att 33% räcker inte om vi lägger till alla vuxna kvinnor och män som på något sätt varit med om sexuellt ofredande eller kränkning. Och vi ska inte heller glömma att även kvinnor ofredar!
 
Jag har tvekat... men nu har jag bestämt mig. Jag skäms inte, det får förövarna göra! Här kommer min historia:
 
 
När jag var 10 år utsattes jag första gången. Jag satt på tunnelbanan på väg hem från skolan med en kompis. En man satte sig bredvid mig och det var väl ingen konstigt. Men när han tog min hand och la den på sitt kön blev det väldigt obehagligt. Jag försöket på alla sätt ta mig loss, jag till och med borrade in mina naglar i hans kön, men det verkade ha en mer upphetsande effekt, jag slet och drog för att komma loss. Min kompis försökte prata med honom men han bara log stort och verkade njuta av situationen. Ingen av alla de vuxna i T-banevagnen låtsades se, trots att det var uppenbart att detta inte på något sätt var frivilligt från min sida. När vi kom till slutstationen, och av naturliga skäl reste sig även han, kom jag loss och jag och kompisen sprang som tokar nerför en slänt, över vägen och in i en matvaruaffär där vi gömde oss bakom hyllorna. Det tog ett bra tag innan vi vågade ta oss ut och sen sprang vi hela vägen hem.
 
Andra gången var jag 12-13 år och på väg till skolan. Mannen jag sitter bredvid låter sin hand glida in under rumpan på mig. Han klämmer och känner, pillar och petar. Jag sitter helt still och vågar inte röra mig. Jag mindes så väl de vuxna i T-banevagnen några år tidigare, de ingrep inte... När jag efter ett par stationer skulle gå av visste jag inte om jag vågade resa mig ... FÖR JAG VILLE INTE ATT HAN SKULLE BEHÖVA SKÄMMAS om nån upptäckte vad han höll på med. Jag hade alltså lärt mig att detta beteende var helt korrekt, vuxna män får kladda på småflickor.
 
Tredje gången var jag 17 år. Det var en torsdagskväll runt halv nio och jag hade varit på ungdomsgruppen i kyrkan. Jag genade över en fotbollsplan när någon ropade efter mig. Han ville ha sex. Jag nobbade artigt och skyndade vidare, med mannen ropandes bakom mig hela tiden. När vi kom till en gångtunnel alldeles nära där jag bodde kom han ifatt, tryckte upp sin underarm hårt mot min hals så jag blev fixerad mot gångtunnelns vägg, så började han knäppa upp mitt byx-skärp. Då försvann rädslan och skammen och jag blev så arg att det svartnade för ögonen på mig. Adrenalinkicken var otrolig! Jag lyckades slå mig fri och skrek åt honom nåt i stil med att han måste vara dum i huvudet som inte förstod vad ett nej betydde. Han skrek efter mig att han skulle komma tillbaka till mig på natten....
 
Efter min skilsmässa arbetade jag flera år på samma ställe. Arbetsplatsen var mansdominerad och jag var ung, bara 22 år. Att jag blev uppvaktad kändes till att börja med lite trevligt. Jag menar, jag kom från ett äktenskap där jag inte var vatten värd, och här fanns flera äldre män som var så trevliga. De bjöd på lunch, övningskörde med mig, kom hem till mig för en fika, hjälpte mig med lite praktiska saker.... Det tog faktiskt ett par år innan jag begrep att de pratade sinsemellan om hur de fått mig i säng och vad de gjort där, för ingen ville tillstå att de inte legat med mig. De få kvinnorna på jobbet behandlade mig därefter. Företags-horan. Det uppdagades när en man i chefsposition med våld försökte tvinga mig att sova över med honom i ett hotellrum när vi var på företagsresa. Ett par av mina manliga "vänner" hjälpte mig ur situationen, men jag blev så chockad, så äcklad! De som jag sett som snälla farbröder och som jag trodde tyckte om mig som en person, eller som en bonusdotter... Sex hade aldrig varit inblandat. Jag mådde illa. Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att jag var något? Jag skämdes nåt så fruktansvärt! Jag sa upp mig! Ryktes-spridning kanske inte kan jämföras med våldtäkt, men jag äcklades nåt så otroligt av min egen blåögdhet. HUR kunde jag tro att dessa män var mina vänner? HUR dum i huvudet får man vara? Den känslan, att vara korkad, har förföljt mig sen dess.
 
Att nämna de otal gånger man fått kommentarer med sexuella anspelningar till att bli skälld för hora när man inte vill vara föremål för de virila hanarnas lust vill på privata fester eller i utevimlet orkar jag inte ens nämna. Det är ju sånt man får räkna med som kvinna i offentliga miljöer, eller hur?
 
Idag är jag tack och lov så gammal, tjock och ful att jag inte behöver rädas ofrivillig intimitet. Det menade en psykiater i all sin vänlighet. När jag var sjukskriven en längre tid i samband med struma-genombrottet tvingade Försäkringskassan mig att bland annat skriva in mig vid psykiatrin om jag skulle fortsätta erhålla sjukpenning. I psykiatrins behandling ingick att jag skulle prova antidepressiva tabletter och det var i samband med ett sådant besök jag träffade denne vattenkammade, väldutbildade alfa-hanne. Jag hade med mig en lista med frågor som han milt sköt undan, tittade på mig med sina varma, bruna ögon och sa att "Snälla du, nu ska du lyssna på mig. Min erfarenhet av kvinnor i din ålder är att de blir deprimerade när de märker att de inte längre attraherar män, det är helt naturligt". Jag anmälde fan-skapet, slängde tabletterna, gjorde slut med psykatrin och pluggade teologi ett år medan Levaxinet trappades upp till den nivå jag äter idag. Psykiatrikern fick jobba kvar då han motiverade sitt handlande med att han alltid försökte uppträda professionellt. Det känns väl tryggt att han fortfarande sitter där och skriver ut sina antidepressiva tabletter till fula gamla kärringar.
 
Jag menar att detta är inte bara ett mans-problem, utan snarare ett strukturellt kulturellt problem på flera nivåer. Så länge kvinnan skuldbeläggs och skuldbelägger sig själv blir det svårt att komma åt. De utsatta kvinnorna och männen behöver vi lyfta och det finns så många goda män och kvinnor som vi behöver värna. Alla män är inte våldtäktsmän och alla kvinnor har inte blivit utsatta.
 
Over and out!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0