Från en spik i foten till lite grus i dojan

Veckan började lite i moll men så här långt kan jag säga att den slutar i dur, det är ju en dag kvar och vi ska inte jinxa söndagen.
 
Som ni vet har jag varit rätt så besvärad av värk i sommar. Det har varit allmän värk i muskler och leder men framförallt i höger knä. Senast jag var hos läkaren, för bara några veckor sen, frågade han helt random om jag ville operera in en ny knäkula och jag sa givetvis nej. Jag menar, knäet är ju inte ens röntgat, inte någongång i hela mitt liv! Även om jag summa summarum tyckte vi hade ett bra samtal, han är väldigt go´ och inkännande, så slutade det med att vi inte ska undersöka värken vidare utan den är nog psykisk, vidare förklaringar fick jag inte. Sen skulle jag ju må bra av att "tappa" lite i vikt. Han föreslog att jag skulle gå ut och gå, börja med 100 meter åt gången och sen öka på. Men daaaah, jag orkar inte! Tror han på allvar att jag inte går alls? Jag går väl betydligt mer än 100 meter åt gången med hundarna! ..... Efter det har jag jobbat på drygt två veckor till med samma elända värk....
 
I måndags besökte kyrkgruppen Ersta. Vi  besökte kyrkan, muséet och Estoniakorset och fick veta lite om kyrkan och om diakonins historia. Jättespännande besök, som vanligt! Visste ni att förebilden till oblaterna (nattvarden) hänger i Ersta kyrka? Det har jag aldrig tänkt på trots att jag varit där en hel del under min studietid.
 
Oblatjärn i vilken obladerna gräddas     Här ses en kaka innan oblaterna är utstansade
 
Gammal skolbänk från muséet... Den var jag fram och pillade på. Exakt en sådan satt jag i när jag gick i första klass! Nostalgi!
 
Efteråt fikade vi på Fjällgatans kaffestuga vilket var jättetrevligt, men när jag skulle resa mig var det inte lika kul längre. Knät högg både i pendeltåget och på bussen när det krängde på ditvägen, nu gick det knappt att ta sig upp från stolen. Men det gick, och sen värmde det upp sig på promenaden mot buss och pendeltåg.
 
På tisdagen stannade jag hemma, ringde VC och fick en telefontid hos läkaren dagen efter. Jag bara kunde inte sitta och köra 20 mil med denna värk, i synnerhet inte när värken håller mig vaken om nätterna. När han ringde var jag laddad upp över tänderna. NU FÅR DET VARA NOG! Jag kan inte arbeta med denna värk, det går inte! Min kollega och jag pratade dagen innan om inflammatorisk värk och nu mer eller mindre krävde jag antiinflammatorisk medicinering, alternativt medicin mot gikt (jag har något förhöjda urat-värden och gikt ligger i släkten). Sluta snacka om att värken är psykisk, vadå psykisk??? Hur kan värk vara psykisk? Den känns ju rent fysiskt i kroppen och inte i själen! Gör något åt smärtan bara! Jag fick en 2-3 veckor lång kur på Alpoxen.
 
Två tabletter senare, onsdag kväll och torsdag morgon, gick jag till jobbet igen. En ny värld låg öppen kändes det som... men det kanske också bara är psykiskt? Tant fick en tablett och tant blev glad? Jag sov hela natten på tabletten och värken blev betydligt mer hanterlig! Ungefär som att gå från en spik i foten till lite grus i dojan! De fondärenden jag varit tvungen att avboka tisdag och onsdag lyckades jag klämma in på torsdagen, en torsdag som blev f a n t a s t i s k ! Mötena med dessa människor gav så otroligt mycket! Inga happy-happy-samtal, utan djupa och berikande. När jag åkte hem på kvällen kände jag mig så rik, så glad.
 
Fredagen blev också helt fantastisk. Jag upptäckte att jag var på riktigt gott humör och tänkte att jisses, har jag gått runt och varit sur hela sommaren? Stackars min omgivning!  Jag tillbringade större delen av arbetsdagen i Skogås och det blev också så himla fantastiskt. Dels hade jag fina samtal men framförallt ett otroligt fint samtal med en kusin och dels träffade jag en gammal bekant. Jag åt lunch med en kollega i Skogås centrum och hon ville att jag skulle följa med till en affär som sålde örhängen gjorda av silverskedar. Jag hade visat henne min ring gjord av en silversked som jag köpte på resan till Hälsingland. Och där sitter en kvinna som jag så väl känner igen... efter ett kort samtal hittar vi beröringspunkten som ligger 30 år tillbaka i tiden. Bland annat gjorde hon en ljuslykta åt mig och den har jag kvar, den står f.n i glaspaviljongen.
 
 
Vi bytte telefonnummer och lovade höras för en lunch snart, sen var jag tvungen att springa vidare för nästa samtal.
 
Idag är det lördag och jag har pysslat med småsaker, lyckan att kunna göra detta utan värk. Visst känner jag av framförallt knät, men det är milsvid skillnad mot början av veckan. Varit och handlat nya fleecefiltar för att klä in soffsitsarna med eftersom Rambo försöker gräva ner sina ben i dem... Bamse, Rambo, Ragnar och jag har varit på långpromenad. Jag har sällan med Ragnar på promenad på somrarna för det är så många sommarboende här då, och vissa är ibland inte riktigt kloka. Åh, en papegoja, kan inte min hund få hälsa på den för han har aldrig träffat en papegoja förut... Eh, hur tänkte du nu? Om hunden inte träffat en papegoja, hur vet du att hunden inte tror att det är nåt man ska smaka på? Eller Nej, min hund är så snäll så, den lyder alltid ... fast vet du, det litar inte jag på. Ragnar väger ett halvkilo och jag riskerar inte det specifika halvkilot i mötet med en 35 kilos fågelhund, nope! Nu är det mest grannar man känner och t.ex i mötet med två hästtjejer idag så fick jag glada tillrop att: "Åh, vad häftigt, har du Ragnar med dig" eller får jag hälsa på dina hundar, jag vill så gärna titta lite närmre på fågeln. Välkommen sa jag till den senare, jag höll hundarna i kort koppel och lät dem inspektera kvinnan som går förbi vårt hus varje dag, men idag skrämde upp dem när hon prasslade runt i skogen då hon plockade svamp, och vi hade ett otroligt givande samtal.
 
Nu räcker det med blogg för idag. Jag satsar på en ny långpromenad innan mörkret faller...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0