Tossda
Tänkte först inte publicera allt detta, men varför får inte det jobbiga ta plats? Livet är inte bara en solskenshistoria, utan oxå en solskenshistoria 🌞 Here we go:
När jag gett upp alla tankar på att åka och jobba imorse, slutat älta hur mycket jag sviker mina arbetskamrater och sjukat mig kunde jag faktiskt somna om och sova ett par timmar. Det gjorde gott. När jag vaknade vid tio-tiden började jag att rannsaka mig
själv. Nej, det är ingen negativ stress, men det är mycket ändå och jag behöver tänka till.
Vaknar av magkramp
En heldags eftertanke
blev resultatet
På jobbet är hantverksgruppen igång, torsdagarna har varit igång hela sommaren och söndagsmässorna drar igång på söndag. Jag håller på att förbereda ikonmålargrupperna osv, mottagningen, besök och samtal, konferens om två veckor, det flyter på bra. Igår tog jag på mig
att hjälpa till med diakonidagen i september och så spånade jag vidare på idén om att ta upp församlingsresorna som legat nere under pandemin plus att jag fått frågan om att starta grupp/grupper när café Ragnhild öppnar i september. Samtidigt försöker några av oss boka in en ridtur nån fredageftermiddag snart. Jätteroligt
alltihop, men är det rimligt? Återkommer på den punkten.
I min roll som ordförande och ansvarig för föreningstidningen har jag jobbat på under semestern. Tidningen blev precis klar och ska skickas idag. På skoj räknade jag sidor och av 24 sidor har jag skrivit 21 och redigerat rubbet. 8 artiklar av 10
är mina. Jag tycker det är jättekul att både skriva och redigera, men… På försommaren besökte jag olika lokaler i vårt sök efter en ny och förra veckan blev allt spikat och klart. Föreläsare till första träffen har jag oxå fixat, sen blir det
två träffar till varav en där jag inte kan vara med då jag jobbar. Det har varit spännande att fixa med, men det är klart att det tar tid och energi, värst är känslan av att glömma nåt viktigt. Nu finns vägbeskrivning och
kallelse i tidningen som kommer ut nästa vecka och jag kan släppa den biten, återstod att uppdatera hemsidan, tacka nej till de andra lokalerna och fixa kallelse till styrelsemöte. Jag känner mig nöjd, gillar att fixa men det
är alltid nåt som ska göras.
Jag har haft en fantastisk semester där jag fått umgås med make och de två yngsta barnen med familjer, men jag har inte ens sett mina två äldsta döttrar eller mina föräldrar. Jag har tre väninnor jag vill träffa snart varav en har jag inte "hunnit" träffa
på två år! Jag ivrar att få klart min hällristnings-knyppling, sticka klart ett par halvfärdiga sockor som ska lämnas bort i höst och Ellas födelsetavla har jag inte ens hunnit börja med, hon blir 6 månader snart. Ugglebo
ser ut som det gör men jag har fått ok från Röda Korset att de tar emot min blandade kompott. De tar emot tisdagar och onsdagar innan jag hunnit hem från jobbet, men även lördagar. Ikväll skippade jag förstås skyttet som från och med nu fortsätter
enbart på lördagsmorgnar oktober månad ut. Min målsättning var att klara minst ett av skytteproven i höst, men med mina höga krav på mig själv känns det som det går så pissigt att jag kanske ska lägga av. Drypa av med svansen mellan
benen liksom. I alla fall i år. Det är givetvis ett "trötthetstecken" inkluderande ett dåligt självförtroende, men känslan av misslyckande ligger som en våt filt över nöjet just nu. Leker med tanken att köra lite bågskytte i vinter
bara för att hålla igång, men är det vettigt? 🏹
Och så har vi börjat med "projekt badrum" utan att vara färdiga i bodarna.
Igår fick jag ok på att följa med på Huddinges församlingsresa i september, jag var med och planerade den för 2,5 år sen och sen
blev den inte av pga pandemin. Det ska bli jättekul och jag ska dela rum med svärmor. En herrgårdsweekend är inbokad med härliga brudar, sen firar maken och jag 30-åriga bröllopsdag i november. Det vill vi fira och behöver förstås redan
nu planera på våra jobb, fixa djur- och husvakt/er och titta efter resa.
Mitt liv är fantastiskt roligt just nu, men efter en sån pärs jag hade inatt har det varit nyttigt att tänka efter. Livet behöver "pilla i naveln"-tid oxå. Att hänga i paviljongen, försöka äta och dricka i små portioner, vila, lyssna på naturens
ljud och reflektera har varit otroligt värdefullt idag, och extra värdefullt eftersom det är så tidigt på terminen.
Lite nytta blev faktiskt gjort. Jag skurade ur soptunnan som stank lik efter sommarens hetta och förmodligen nån läckande påse. Jag hällde grönsåpavatten i den igårkväll och den har fått stå över natten. Stanken i kombination med lite för mycket
grädde på sista våfflan kändes som den utlösande faktorn inatt. Jag läste igenom tidningen för säkerhets skull och skickade sen in den för tryck samt uppdaterade hemsidan med höstens datum och skrev ett liknande inlägg på Facebook.
I övrigt har jag mest funderat och slumrat i paviljongen eftersom solen varit gömd i en molnskärm och inte gassat så galet. Luftfuktigheten har varit nog så jobbig.
När maken kom hem lockade han ut mig i caben på en åktur ner till områdets båthamn. Det var jätteskönt att få ta sig ett ordentligt dopp. Jag simmade ut en bit så jag kunde se Strängnäsbron och domkyrkan som tornade upp sig bakom. Jag ska bli
duktigare på att ta hand om mig.
Hundarna har fått göra sina ärenden och jag har skrivit blogg i paviljongen medan det mörknat. Det är ljumt och fuktigt ute. Sängen hägrar ❤️🩹
Kommentarer
Trackback
