Måndagmorgon...
Inte behövde jag gå upp i ottan precis, men det var utan nån större glädje som jag styrde kosan mot Mälarsjukhuset och Radiologiska kliniken för ultraljud av mina hälsenor. Jag var på läkarbesök 30 april och han skrev remiss när han klämt en stund på hälarna och sagt att det var nog bland det värsta han sett, samt upplyst mig om att det nog inte går att göra så mycket längre, det är för sent. Lite mer upplyft var jag när jag var klar på ultraljudet för visserligen var det sämre än sist, för detta är ju inte nytt, ultraljudet visade på fler kärlinväxter än 2011 i senan på höger fot och minst en (vilket inte var sist) på vänster. Men ultraljudsläkaren kunde upplysa mig om att det finns två behandlingar, en med sprutor som förstör kärlinväxterna (det nämnde de 2011 också) men han var osäker om de gör den behandlingen i Strängnäs, den andra behandlingen är operation... båda kan lyckas men också misslyckas, och misslyckas de ska de inte bli sämre... Jaja, jag inväntar husläkarens utlåtande. Jag tror inte de kommer göra ett smack nämligen....
Tröstad kände jag mig när jag droppat förbi sjukhuskyrkan och ätit lunch med en god vän som jobbar där. Det finns underbara människor!
Hemmavid har jag ägnat mig åt att plocka ut djuren, städa undan på köksbordet som blivit överbelamrat, men jag har också ringt massa samtal och datoriserat, tagit reda på när vi får tentasvar, fyllt i kassakort till A-kassan och aktivitetskort till AF, bokat en tid, bokat ett telefonsamtal, ringt eller messat alla som varit mina referenter på de jobb jag sökt osv... sen la jag mig i solen ett par timmar, innan jag tog ut Bamse, lagade mat, fyllde på diskvatten, tog in Esmeralda, diskade, ringde en kompis, gick ut med Bamse och nu ska jag gå och lägga mig. Veckan som följer kan bli riktigt spännande och jag har lovat mig själv att inte hänga läpp för hälsenorna. Det finns en mening med allt. Och jag kan trösta mig med att idrottstjärnor har samma problem som jag, för iom att det är så illa så visar det att jag rört mycket på mig min övervikt till trots! Hade jag suttit still hade problemet aldrig uppkommit! Om det nu är nån tröst för allt motionerande verkar snarare ha skadat vissa delar av kroppen. Men å andra sidan, utan motion hade kanske andra delar varit sämre. Fötter kan man leva utan, men inte ett hjärta.
Kommentarer
Trackback
