Vad hände egentligen på akuten?
Ja, det undrar jag också! Jag funderar på nån form av uppföljning för det var verkligen inte klokt någonting!
Ryggen ilade till redan på fredagsmorgonen när jag duschat och stod och torkade mig. Jag gjorde inget särskilt för att förtjäna den alltså. Jag får ju ont av och till sen år 2000 men har bara behövt uppsöka vård tre gånger. Akuten 2000, då fick jag Voltareninjektioner och kunde åka hem sen. Efter det har jag fått nån ryggskräll ungefär vartannat år men 2010 blev det riktigt illa och jag blev liggande på Huddinge sjukhus fyra dygn nånting. Efter det uppsökte jag kiropraktor och det har det varit rätt ok. Några mindre smällar, bland annat i februari, som jag inte behövt söka vård för. Men i fredags alltså... jag torkar mig efter en dusch! Så långt ok med vila-värme-smärtstillande. Jag kunde t.o.m köra Janne som skulle hämta en bil... men när jag skulle koppla Bamse på promenaden small det igen och därefter var det kört. Hur jag kom hem minns jag knappt, men hemma hjälpte varken smärtstillande eller värme. På 1177 Vårdguiden sa de att det bara var att härda ut. Natten funkade, men när ryggen krampade mitt på lördagen och jag föll på golvet så var det kört, jag kom ingenstans. Ringde 1177 igen och då sa de att jag fick ringa 112 och be om ambulanstransport till akuten för smärtlindring.
Två stora karlar kom, Bamse försökte skrämma ihjäl dem, men det lyckades inte tack och lov. Sen satt Bamse i Jannes knä och skakade medan jag bölade och de grejade med mig. Jag fick morfin och stesolid intravenöst så jag kom upp ur sängen. Jag ville gå på toa innan vi åkte men det blev så illa att den ena fick komma in och ge mig mer stesolid för att jag skulle kunna resa mig. Vidrigt. Pinsamt. Men själva ambulansfärden blev trevlig. Han frågade om min tatuering och jag om hans - ett EKG på underarmen, hans frus hjärtslag! Och så kom vi överens om hur beroendeframkallande det är med ink (bläck) och visade varandra våra andra tatueringar. Han höll givetvis koll på mitt blodtryck och allt annat också, men han fick milen till Eskilstuna att gå fort.
Väl framme på akuten blev jag inrullad och fick byta bår. Jag har ingen egentlig tidsuppfattning men tyckte det var himla skönt att efter ett dygns smärtor veta att jag skulle få hjälp. När jag fick träffa läkare gjorde hon direkt klart för mig att "här tablettbehandlar vi bara" och jag tänkte bara att "jaha". Inte bryr jag mig om hur man behandlar bara jag blir av med värken så pass att jag kan komma ur en säng och gå på toa utan att få kramp. Sen sa hon att inläggning kunde det inte bli tal om för de var överbelagda och fick skicka folk till Södertälje och Katrineholm.... jag tänkte "jaha, vad vill hon att jag ska göra med den informationen?" Sen började tablettbehandlingen. Först Citodon, sen Diklofenak och Stesolid (som de först inte skulle ge för det är beroendeframkallande), så småningom toppades det hela med Stesolid och Oxynorm (syntetiskt morfin) men det hjälpte föga. Men hem skulle jag, det fick bli sjuktransport sa doktorn... Jag stirrade på henne och sa att min man jobbar natt och vi bor i skogen. Ska jag hem drogad med såna smärtor mitt i natten till ensamheten? Varför tror de jag kom in öht?
Jag somnade på min brits tillslut och när jag vaknade av att ambulanskillen kom förbi och förvånat konstaterade att jag fortfarande låg kvar på akuten, så visade han mig ett brev som låg bredvid mig som han läste för mig (jag hade inte glasögonen), det var från läkaren att jag skulle få en mjuk madrass att ligga på samt fyra Stesolid-tabletter och recept på Citodon så fick maken hämta mig efter sitt nattpass. Nattsköterskan var ap-sur när hon kom med en brits med madrass på och jag fick minsann veta att på akuten sover man inte över! Jag svarade henne inte. Vad skulle jag säga?
Natten var rörig och jag hörde fylla, polis och bråk bakom min gardin. Men jag sov rätt gott ändå efter alla tabletter jag fått i mig.
Halv sju fick jag sms från Janne att han var på väg. Jag skulle inte få nåt mer smärtstillande av den sura sköterskan och hon tjafsade om de Stesolid läkaren hade skrivit på lappen att jag skulle få. Jag undrade bara stillsamt vilket apotek som hade öppet halv sju på söndagmorgnarna och fick till svar att jag fick väl kolla i Strängnäs senare under dagen. Till slut fick jag mina Stesolid och försökte gå på toa. Det var en alltför smärtsam krampande upplevelse så när jag kom tillbaka till britsen sa jag att jag kommer aldrig in i bilen! Och om jag nu vältrar mig in i bilen och inte kommer ur hemma, då kan jag ringa ambulanstransport igen? Svaret jag fick var att då kunde väl maken skjutsa tillbaka mig så fick jag hjälp att komma ur bilen på akuten! Jag bara stirrade på henne... då sa hon att läkaren kommer vid 9.00 om jag inte tänkte åka hem. Jag ringde ut till Janne efter att ha vältrat mig ner på britsen igen. Han hade sovit 2,5 timme på 2 dygn och jobbat 20 timmar av dessa så han var helt slut. Sköterskan var direkt på mig om Stesolid-tabletterna, dem skulle hon ha tillbaka på stört! Jag tänkte i mitt stilla sinne att tror hon att jag ska ut och kränga de här och tjäna storkovan på dem? Vad har jag hamnat på för ställe?
Vid skiftbytet kom en ny sköterska, och en mänsklig sådan, som gav mig lite frukost. Det var himmelskt. Jag hade ju inte ätit på ett dygn och det enda jag fått att dricka var det lilla vatten som ryms i en plastmugg tillsammans med tabletterna...
Den nya läkaren menade att det var koordinators bekymmer att hitta plats åt mig så hon sa till om inskrivning, men kunde inte säga hur länge jag skulle få ligga kvar på akuten. Då kändes det som jag befann mig i himmelriket. Fralla, juice, kaffe och löfte om vettig smärtbehandling. Hallelujah!
Utsikten kan man inte klaga på!
Halv två fick jag komma upp till Akutvårdsavdelningen (AVA), efter nästan ett dygn på akuten. Jag förstod rätt snabbt att det var rätt kaotiskt överallt. På AVA låg allt från akut nyopererade, infektion, äldre förvirrade som inte kunde komma hem utan kommunens hjälp, hjärtöverak ... och så jag ... Det finns inte platser på rätt avdelningar för dem som behöver, så det var inte undra på att de så ivrigt försökte avfärda mig som medicinskt färdigbehandlad efter en rad droger som inte hjälpt ett dyft mot den ilande blixtsmärtan, bara försämrat balansen och skärpan... och jo, kramperna blev iof bättre med det var ändå marginellt i det stora hela.
Det blev en lugn eftermiddag och jag fick komma igång med regelbunden smärtlindring samt en gåstol för att kunna komma upp och röra på mig. Jag fick också besök av en kär vän som bor i närheten, och hon kom med lite godis och en tidning med korsord i. Dessa gåvor var en välsignelse. Jag har så svårt att svälja tabletter så jag biter gärna sönder dem. Citodon är inte gott, men Gott & Blandat tar bort smaken. När tidningen var genomläst, både hund/kattbilagan och den ordinarie tidningen gick jag lös på korsorden. Underbart att varva promenaderna med gåstolen med! Jag sov före 21.00 och var inte medveten om någonting...
Detta horoskop för veckan har jag haft mycket roligt åt. Tur att man är lättroad. Vid god vigör? Lyckans sol i arbetet? Vilket arbete? Skulle jag våga köpa en lott när det andra är som det är?
... före halv sex på måndagsmorgonen. Då fylldes rummet av sköterskor som tog temp, blodtryck och puls. Temp: 36, blodtryck 150/85 och puls 86. Blodtrycket var skönt att veta eftersom det nu är drygt en månad sen jag slutade med blodtrycksmedicinen efter svimningarna i Turkiet. Efter en stund ringde jag på klockan och bad om smärtlindring. 30 minuter senare ringde jag igen och efter ytterligare 10 minuter kom en sköterska in och drämde en medicinkopp i bordet. Inget vatten. Jag ignorerade uppförandet. Bad inte ens om ursäkt att jag störde henne i vad hon nu höll på med. Vad ska man säga? Om hon är superstressad eller supertrött efter ett tufft nattpass och tror att jag ligger och djävlas så får det stå för henne. Min smärta avtog något innan det var dags för det hurtiga morgongänget som skulle ha upp oss till frukost. Sen kom ronden. Jag fick veta att läkaren som tagit emot mig på akuten var ryggspecialist och att man litade på hennes bedömning, dvs att det inte är diskbråcket som krånglar utan jag drabbats av ett hederligt gammalt ryggskott. Fint. Inget att oroa sig över. Och det var bara för mig att kämpa på med gåstolen osv. Sen kom sjukgymnasten. Två fina blåa kryckor, en kilkudde att sitta på samt en bra genomgång av träningshäftet hon lämnade.
Motionsrundorna varvades nu mellan gåstol och kryckor samt diverse knip-och-spänn-övningar i ryggläge. Kramperna borta och smärtorna uthärdliga. Powernaps och korsord.
Kvällen och natten mot tisdagen blev ett äventyr i sig. Först fick inte rumskamraten av sina hörapparater så hon la dem i en ask och stoppade i väskan. Där låg de och pep. Jag fick inte hjälpa henne och personalen ville hon inte störa ... men tillslut ringde jag i alla fall på personalen för det blev tillslut som en geting i hjärnan, ett ihållande övertonsljud.... Klockan tre vaknade jag av att hon välte mina kryckor i fotändan och nära damp ner i min säng på sin väg in i garderoben för att gå på toa. Jag tände och ville ringa på personalen, men dem ville hon inte störa så jag masade mig upp i gåstolen och visade henne ut i korridoren till toa. Sen ringde jag på personalen och skvallrade att hon nog var lite virrig och försökt kissa i garderoben. Hon fick deras hjälp i säng. En timme senare blev jag riktigt orolig för hon stånkade och stönade och snurrade, till slut fick hon på radion. Jag frågade om jag kunde hjälpa henne, men nej, jag frågade om vi kunde stänga av radion, men nej låt det vara - jag hör ändå inte... Jag ringde på personalen och bad om hjälp med hennes radio samt smärtlindring för min del... Och en timme senare var det dags för blodtryck och hela den faderuttan igen, men de hoppade över mig vilket var skönt. Sen sov jag gott mellan 6-7.30 då frukostgänget drog genom avdelningen, men jag var rätt pömsen resen av dagen.
En fjärde läkare gav utlåtande på ronden, men den här gången kom jag mig för att ställa frågor. Eftervård! Ifrågasättande av diagnosen eftersom smärtpunkten sitter i en bäckenfog och inte i ryggraden... det blev röntgen. Och återigen denna upplysning om bristen på vårdplatser. Jag ringde Janne och grät, bad honom hämta mig för jag visste inte längre vad som var värst, tanken på att fastna på toa eller återigen upplysas om platsbristen. Röntgen visade inga skelettskador och jag skulle få stanna en natt till berättade en pigg sköterska. Då sög jag tag i henne och berättade om hur jag upplevde hela situationen. Detta ständiga påpekande om platsbristen, behandlingen på akuten - att behöva känna sig som en potentiell narkoman/langare alternativt simulant, detta ovanpå en periodvis outhärdlig smärta. Ser sjukvården i Sörmlands landsting ut så här? Samtidigt kom en annan sköterska in med eftermiddagens smärtstillande dos och det var skönt at få ge luft åt mina känslor. Jag sa att jag har ju inte gjort något för att åsamka mig själv detta, jag har torkat mig efter duschen och kopplat hunden... förtjänar man sån här behandling då? De var underbara och jag kände att jag fick upprättelse. Ryggskott är ofarligt men smärtan är ju outhärdlig.
Eftermiddagen kändes riktigt bra, jag knep, spände, stretchade och gick. Faktiskt hela vägen ner till kiosken! Seger! Choklad för att ta bort smaken av tuggad Citodon och den billigaste skvallertidningen. Efter kvällsmedicindosen kl. 20.30 knölade jag extratäcket under underlakanet och la kudden över huvudet och sov som en stock till 5.30 när de kom inbullrande för att ta blodtryck mm på rumskompisen som jag inte hört ett ljud av på hela natten där inunder min kudde.
Det blev onsdag, ronden var sen och jag hade bestämt mig för att åka hem hur mycket de än tjatade på att jag skulle stanna kvar (OBS: ironi). Läkaren var samma som på måndagen och han skulle skicka sjukintyg till Försäkringskassan samt ordna recept. Hur det går till med sjukskrivning och A-kassa tar jag reda på själv. Jag blev erbjuden att stanna över lunch så jag ringde och bad Janne hämta mig till kvart över tolv. Receptet hade förstås inte kommit in till apoteket så jag fick lunka i entré-korridoren en stund innan det var fixat, sen mojka sig in i bilen och halvliggande kom jag hem. Att möta Bamse var underbart. Han fattade snabbt att jag inte kunde böja mig så han hoppade upp på fåtöljens ryggstöd och grinade högljutt en god stund medan jag klappade och kramade. När jag sen kom in till sängen hämtade han två IKEA-råttor som han inte visste hur han skulle göra med i ren lycka. Det är gott att komma hem till sån kärlek.
Eftermiddagen tillbringades med att gå fram och tillbaka i kök och vardagsrum. Det är inte mycket plats att röra sig på. Jag lyckades få till varsin omelett till Janne och mig, sen sov jag före 21.00.
Idag är Janne hos min morbror och sin mamma och hjälper dem med olika saker. Jag vilar, går fram och tillbaka i huset, kniper, stretchar, spänner och tänker gå ut en liten stund i solen. Bamse ligger hos mig hela tiden och grannen har varit ute med honom en sväng. Jag ska försöka trappa ner Diklofenaken för jag tror det är den som gör mig yr. Det är väldigt mycket piller just nu men jag hoppas inte det blir så långvarigt.
Hej och hå...
Kommentarer
Postat av: Karin
Helt otroligt hur man kan bli behandlad på vissa platser.
Skönt att det ändå gick bra för dig!
Kunde inte undgå att se att du har svårt för att svälja tabletter.
Vet inte om du har sett medcoat som finns att köpa på apoteket.
Jag använder mig utav det och det fungerar kanon för mig.
Kanske värt ett försök. /Karin
Svar:
Guggelutt
Trackback
