Busy doing nothing at all...
Är ju inne i en period när tankarna snurrar rejält. Jag är ju inte ett dugg överraskad att vare sig brev eller telefonsamtal uteblivit, men det gör ont ändå. Antagligen var det inte menat som ett löfte, bara en god intention av dem som förmedlat orden, men när man väntar på ett viktigt besked så blir tiden väldigt lång, även om man redan förstått utfallet. Jag tror att jag förväntar mig den där respekten, att har man blivit lovad något så har man... Allt annat är att bryta ett löfte. Och kan man inte hålla sitt löfte så hör man av sig och berättar det. Det är inte nödvändigt att be om ursäkt och komma med förklaringar, bara att beskedet är försenat, det duger gott.
Annat är det med diakonhjemmet. Sensurfristen för förra tentan gick ut idag och idag levererades också mitt resultat i VRPP. Jag fick godkänt i betygskalan "godkänd och underkänd". Det var ju skönt. Den nya tentan levererades också på klockslaget 12.00. Jag satte igång att ladda ner den och fylla i alla uppgifter som ska in som försättsblad... sen gick musten ur mig. Det blev inget mer. Janne släpade in mig till Strängnäs och bjöd på glass, men nej, jag har inte kunnat uppanamma den energi som behövs för att sätta igång att skriva de 2500 orden +/- 10% som ska levereras in på onsdag kl 12.00. Ämnet är jätteintressant - etik och diakoni - lektioner och föreläsningar har varit suveräna, litteraturen likaså... men vad i helsike ska jag med ytterligare 5 högskolepoäng till? Jag har ju redan 447,5 hp! Inte gör de mig lyckligare, snällare, smartare, attraktivare på arbetsmarknaden! Jag har alltid varit en prestations-människa, men något händer i mig nu... Jag ser det som gott.
Sjukvården har levererat denna vecka! Jag var på ultraljud av hälsenorna i måndags och idag fick jag brev från min husläkare. Han skickar bilderna vidare för bedömning och ev. operation hos ortoped. Jag fick också ta del av ultraljud-läkarens utlåtande... som kändes lite underligt att läsa:
Även min husläkare kommenterade "halssenorna"... Jag tycker det är humor så det förslår. En läkare som inte kan se skillnad på halsen och hälen är riktigt illa, men att det blir knas med ¨ om man inte är svenskfödd har jag inga problem att leva med. Ultraljudsläkaren var nämligen både mycket kunnig vad gäller olika behandlingar och otroligt respektfull och kollade hela tiden av att han inte gjorde illa mina svullna hälar.
Som sur grädde på det mögliga moset så har jag lyckats ta död på Sessan och hennes räk-kompisar. Jag gjorde ren kupan ordentligt i fredags när vi kommit hem från Lesbos, så långt var allt gott. Men jag glömde bort att man absolut inte får mata fiskar i helnytt vatten! Det försurar vattnet! Jag slängde ner maten av gammal vana fast jag borde behandlat kupan som nyinköpt. Så först dog Ancistrus-ynglet på måndagen och det var då jag insåg min tabbe. Sessan har inte varit pigg och igår fiskade jag upp två av räkorna, döda, medan Sessan låg på sidan. Dock verkade hon repa sig framåt kvällen och jag hoppades att hon skulle klara sig, men idag låg hon död på botten. Den tredje räkan låg död under roten. Nu är kupan rengjord och torrlagd, Sessan begravd ute hos Solero, Blue Moon och Lenore.
Gjorde en liten festligare middag till Janne och mig med hemmagjord tzatziki, egenpanerad fläskfilé och närodlade salladsblad. Har påbörjat en Detox-kur som jag blivit rekommenderad av både sjukgymnasten och Energihälsan. Tänker fortsätta med en kost där lite kolhydrater och mindre fett än LCHF ingår. Med ett minimum av kolhydrater blir faktiskt min värk bättre.
Om en timme ska jag väcka Janne som sover inför sitt nattpass. Då tar jag sista promenaden med Bamse och går och lägger mig. Hoppas ha återfått lite tenta-energi till imorgonbitti. Jag behöver inte förvänta mig några brev eller telefonsamtal under helgen och då är det lättare att koppla bort det.
Kommentarer
Trackback
