guggelutt

Uppsatsen är ivägsänd! Jag är så vansinnigt trött och funderar på att krypa i säng. De senaste månaderna har varit grymt intensiva och för en månad sen bad jag att tillfälligt få gå ner i arbetstid med 20%, bland annat för att hinna göra klart uppsatsen. Detta har inneburit att jag jobbat fyra dagar och skrivit uppsats tre dagar i veckan. Och nej, jag är inte nöjd. Det kändes som jag kunde jobba ett halvår till med den, men nu fick det lov att räcka. Det dröjer över en månad innan jag får veta om jag klarat uppgiften och under den tiden tänker jag göra helt andra saker, för det är jag värd!

 

 

... har jag inte firat. Precis som under påskhelgen har jag gjort tre saker: Uppsats, hundpromenader och knyppling. Emellan varven är jag så stolt över mitt arbete och emellan varven är jag grinfärdig. Jag vet att det är tenta-ångest, men det är jobbigt ändå. Självförtroendet räcker liksom inte ända fram. Men ändå, snart räknar jag med att det är över.

 

På hundpromenaderna har jag haft med mig nya kameran med objektiv och det har varit skoj. Tyvärr är hundarna minst lika intresserade av mina foto-objekt som jag, vilket resulterar i att ett och annat hinner fly innan jag fångat det. Hundarna däremot är jättestolta. Både igår och idag var vi ute på gärdet på eftermiddagspromenaden i hopp om att fånga en trana eller kärrhöken, kanske räven. Men ingen jaktlycka.

 

 

Idag gav sig Rambo iväg och jag fick jaga efter honom, Bamse stod kvar vid kameraväskan och skällde ända tills jag kom tillbaka med rymlingen. Nåt säger mig att han förstår att den där kameran är viktig och den gör att vi hittar massa skoj i naturen! Fjärilar till exempel. Jättekul att jaga. Världens finaste bild på en blåvinge förstördes av en lycklig hund som plötsligt såg vad jag fokuserade på. Sorgmanteln jag fotade idag räddade jag med en knapp marginal... och räven som satt i ett dike drog som en avlöning när de galna mördarhundarna gastade i högan sky.

 

 

 

En fullspäckad arbetsvecka ligger bakom mig och nu försöker jag stanna upp och tänka efter... Det har varit hembesök och besök, möten, lunchmusik och soppa, Torsdagsträff, föreläsning, övernattning hos barn och barnbarn, besök på vårdcentralen - detta på tre dagar. Därefter två intensiva pluggdagar som avslutades med grillkväll hos grannarna... och idag möte i föreningen Knyppelpinnarna.

 

 

Sen körde jag stenhårt ett par timmar med textbearbetning av intervjuerna innan jag plockade lite, åt lunch och gick ut med hundarna. Linnéa med familj var på väg och jag skulle möta dem på vägen. Jag gick en del av skogspromenaden och ut på vägen.

 

Solen sken, vi drog fram solstolarna och barnen lekte ute. Vi drack kaffe och njöt av solen. Efter nån timme kom Monica med familj. Monica hade med sig såpbubblor och barnen hade jätteroligt. Vi vuxna också!

 

Varför slutade jag ens? Jo, för en dietist frågade mig om den hjälpte och övertalade mig att gå över till tallriksmodellen. Visst gick jag ner några kilo först och blev superinspirerad, men kolhydraterna visade sig återigen trigga värk och ett ojämt blodsocker... och sug! ...och viktuppgång! Nu kände jag att det får vara nog och jag har tagit tag i det hela igen. På bara några dagar har värken gett sig, hungern minskat, sötsuget borta och jag räknar med att hjärnan snart vant sig oxå. Man kan bli lite trög i huvudet innan hjärnan vant av sig från kolhydrater och socker, men bara känslan av att kunna gå långa promenader och i trappor utan inflammatorisk värk är värt en trög skalle ett tag. Vikten är ju som den är ändå, men jag blir ju så mycket rörligare och det är ju oxå en positiv hälsoeffekt! Och ett liv lättare att leva! 

 

 

Denna har jag gått och nynnat på under morgonen. Psalmen skrevs av en dansk biskop i slutet av 1600-talet, Thomas Kingo, lika aktuell idag som då.

 

Jag sörjer, och det är skönt att få säga det. Jag sörjer. Det är djupt mänskligt att känna sorg, men det är inte alls självklart att tillåta sig att sörja, varken hos en själv eller hos andra, och det är inte alls självklart att få dela den. Jag pratar en del med mamma och det är en välsignelse att få göra det. Om och om igen ställer jag frågan varför, varför tar jag det så hårt? Jo, men morbror var en viktig person genom mitt liv, vad är det som är så konstigt med att jag sörjer då? Och då någon rycks bort så kommer de gamla sorgerna upp till ytan igen. Morbror kommer att ligga i samma familjegrav som sin fru, och där ligger också min syster, min mormor och morfar. En grav full av kärlek. Det går över med tiden, men det är viktigt att ge sig tid att sörja. Det jag känner är tomhet och kärlek. Simul, samtidigt. Det är okej!

 

 

Begravningen var i tisdags och den var vacker. Solen sken. Morbror längtade efter våren, det var ett stående tema i vår sms-konversation de sista veckorna, denna dag visade sig den tidiga våren från sin vackraste sida. Han har vid ett par tillfällen sagt att han ville att jag skulle sjunga på hans begravning. Vi gjorde en deal att den av oss som blir kvar ska sjunga på den andras begravning. Han gick först. Mina kusiner ville att jag skulle sjunga psalmerna "du vet väl om att du är värdefull" och "tryggare kan ingen vara". "Du vet väl om att du är värdefull" var liksom morbrors psalm. Han sjöng de första stroferna lite nu och då, senaste gången för mig på min födelsedag. Min syster var förrättare så det blev verkligen en begravning i familjens hägn i hans barn- och ungdomstrakter på Södermalm.

 

 

Igår fick jag ett samtal från samma syrra. Hon frågade: "Vet du var dina barn är?". Samtalet blev kort och jag lyckades snabbt ringa in mina barn med respektive samt barnbarn, slog på TVn och kollade Facebook med jämna mellanrum där jag såg att en efter en av vänner och bekanta knappade in sig som i säkerhet i appen om attacken i Stockholm. Jag satt vid TVn med en knyppeldyna framför mig ända fram till midnatt. Det är ju inte första gången vi råkar ut för vansinnesdåd... Jag är imponerad av alla insatser, från sjukvårdspersonal, polis och enskilda personer, det är helt otroligt fantastiskt vilken handlingskraft! Men jag blev lite förbryllad ändå. Innan det fanns belägg för att det var en terrorattack så kablades detta ut. Jag satt och tänkte att "snälla, håll er till fakta, håll er till det ni vet", det skulle bli så pinsamt om det visar sig vara någon som fått en psykos eller annat! Likafullt hemskt, men det blir liksom lite olika saker... Fortsättning lär följa...

 

Till sist vill jag dela med mig av att av mina största glädjeämnen om våren: Grodleken i Ormkärret. Under alla år som boende i Hagsätra/Ormkärr gick jag, med eller utan barn, ner till kärret och njöt av detta skådespel. Med åren blev grodorna färre och färre, men 2012 (tror jag) kom en fråga om groddjurshabitat i SHF-gruppen på Facebook (Stockholms Herpetologiska förening). Jag skrev och berättade om bäcken i skogen där populationen minskade från år till år. Ett par dagar senare fick jag besök och innan snön försvann i mars året efter grävdes en damm vid bäcken och sen dess har grodorna ökat i antal. I år är det hundratals grodor som friar högljutt och det är en fröjd. Något år såg jag bara 5-6 grodor, men nu tror jag att det tar fart på riktigt och jag hoppas verkligen att populationen är räddad.

 

 

Ta hand om varandra därute! Var inte rädda!

... och idag har vi último día de marzo. Öppen mottagning, mässa, möten, föreläsning, lunchmusik, sopplunch, sorgegrupp, hembesök, besök, ett par långa telefonsamtal, tandläkarbesök och avhämtning av begagnad knyppeldyna samt en övernattning hos ena dottern...  så vanliga mail och samtal, planering osv kan vara en nog så god sammanfattning av dessa tre dagar. Det finns liksom inget mer att tillägga... Ser fram emot en ledig helg tillsammans med make, barn och barnbarn.

 

På mitt köksbord idag ligger jobbtelefonen, morbrors dödsannons, handstöpta ljus som jag fick från Ersta, en säregen ljuslykta klippt ur en plåtburk, ett snapsglas tussilago, en liten hög skrivjobb, lite frukt från i lördags, ett par ficklampor, en halvfull vattenkanna, kalendern och uppsatsen. Ett synnerligen ostädat köksbord... eller kanske en sammanfattning av mars? Jag har inte haft tid att vare sig röja eller stanna upp och reflektera samtidigt som vi strax lämnar mars bakom oss och rusar in i april. Vart tar livet vägen? Ibland går det så fort!

 

En riktigt bra vecka! Hembesök, besök, möten, Torsdagsträff med besök av volontär som varit på barnhem i Moshi, förberedelser och genomförande av Stilla Dag idag.

 

Jag har en hemlighet, som ingen annan vet!

 

Äntligen! Nu har ljuset besegrat mörkret! Det är ljust när jag åker till jobbet och ljust när jag åker från jobbet...sen är det rätt mörkt när jag kommer hem, men inte så länge till!

 

Döm om min förvåning när jag vaknade för tredje gången imorse... och klockan var 11.06!!! Jag hittade Rambo ihoprullad som en falukorv i min armhåla, Bamse låg på tvären i Jannes säng och Ragnar var tyst! Det här händer aldrig när Janne är hemma, då är hundarna uppe senast halv nio och berättar hur himlans nödiga de är, ackompanjerade av Ragnar som inte vill bli bortglömd . Nu sov de tungt både halv sju och halv åtta då jag vaknade de första gångerna... och aldrig i mitt liv kunde jag tro att jag skulle somna om så länge.... Nå, det var skönt! Och när Rambo vaknade hade han j ä t t e b r å t t o m.

 

Vi gick ut på gärdet. Inga tranor i sikte. Vi gick fram och tillbaka en stund och killarna fick springa fritt ända tills jag fick syn på ormvråken som lyfte helt nära oss. Då åkte de i koppel. Inte för jag tror att ormvråken kan ta dem, men jag tänker inte chansa.

 

Idag har varit en riktig "dagen efter"-dag. Jag har inte gjort ett skrutt! Fast nu luras jag förstås. En sann workoholic måste ha nåt för sig. Jag vaknade före djuren. Ragnar höll käften, Rambo låg klistrad längs min rygg och Bamse snarkade nånstans i vardagsrummet. Jag makade försiktigt på Rambo och låg och stirrade i taket tills djuren började vakna till liv. Klockan hann bli 10!!! Jag hade bestämt mig för att ägna helgen åt uppsatsen, men jag släppte det beslutet och tänkte att: visst, Janne jobbar långpass och sover på jobbet i husbilen, jag har guldchansen att få lite gjort på uppsatsen... Men istället jag har gått och skruttat. Jag tänkte att Bamse fyller 7 år idag och hur vill jag fira det? Hans ögonfransar börjar bli vita och de fina tandraderna är inte så jämna längre, annars ser han inte ut att vara 7 år...  Så jag började dagen med en timslång promenad med hundarna i skogen,

 

sen frukosterade jag på en kvarts pizza som jag tog hem från gårdagens kalas hos Monica, toppade med kaffe och en deppig wienersemla som grannen kom in med i förrgår... sen satte jag på datorn och lät den stå. Esmeralda fick bada i handfatet, jag dammsög hall/vardagsrum, gjorde ren och plockade ut Ragnars resebur som blivit stående samt en extra knyppeldyna som jag av nån anledning tyckte skulle plockas in i huset (?), fyllde på frön hos vildfåglarna, sen satte svarta och vita fjädrar som Janne köpt i björkkvisten som samma Janne plockat in. Till sist smyckade jag det med mina tre färdiga knypplade ägg. Det ser tomt ut, men snart kommer fler ägg (hoppas jag) och massa ljusgröna små blad!

 

Hundarna låg ute på altanen i varsin korg och njöt av plusgraderna. Jag pratade med mamma, med Jens, Monica och Linnéa i telefonen. Klockan blev halv tre så jag gick ut en timslång promenad till i samma skog. Det är ljuvligt. Kråkorna kraxar och tranorna trumpetar, småfåglarna kvittar och ekorrarna gömmer sig med rasslande ljud när de kilar upp längs trädstammarna. Häromdagen såg jag fyra hjortar på gärdet och där vill jag inte rasta hundarna just nu eftersom tranorna kommit. Domherrar, skogsduvor, grönsiskor, gulsparv, hackspettar, koltrast, nötveckor, talgoxar, blåmes, entita och ekorrar besöker flitigt vårt fågelbord.

 

 

Igår fick jag en otrolig gåva av en av diakonerna som var med på kårstämman. Hon intresserade sig för vad jag skrivit och ville berätta om vad hon skrivit. Innan den avslutande andakten kom hon med en liten påse med de flesta skrifterna hon var skyldig till, ett helt gäng häften Ersta-historia!  Efter andra långpromenaden la jag mig i soffan, sorterade upp dem efter årtal och började läsa. Så vansinnigt roligt och så vansinnigt spännande! Vilken skatt! Jag måste se till att vara ledig oftare!

 

Hade tänkt att krypa direkt i säng, men finner mig bara tankfull och sömnlös... så jag gick upp igen. Idag har jag haft ett anförande på Erstas kårstämma om min forskning. Det låter pretentiöst, jag vet, jag känner mig dock inte så pretentiös, tvärtom. Varför får jag det inte ur mina händer bara? Jag tackade ja till detta anförande nån gång i höstas och tänkte att: Äh, i mars är jag väl klar med masteruppsatsen och har gott om tid... men si det där med gott om tid verkar aldrig infinna sig. Texten finns där, men den röda tråden behöver tydliggöras och jag har himlans svårt att få till tiden att få till den där sista knorren. Jag fick bra med tid av min arbetsgivare över jul och  nyår, men om jag trodde att jag skulle kunna fixa ett halvårs studier på mindre än två veckor så bedrog jag mig, förstås. Och båda mina handledare hejar på, jag har intressant och gediget material säger de, men jag får bara inte tiden att gå ihop. När jag får ett par timmar över så sitter jag oftast och glor. Att få tid att sitta och glo är lyxvara kan tyckas, men jag har känt mig nödgad att bara sitta och glo ett par timmar i månaden... Man måste ju hålla ihop också!

 

Men idag höll jag anförandet som jag började skriva på för två veckor sen och det kändes bra. Jag har våndats över vilket nivå jag skulle lägga det på, det får inte bli för högtravande så folk somnar av ointresse på fredagseftermiddagen, men det får inte heller så lättsmält så det inte ger något. Faktiskt, efter några minuter, när knäna slutat skaka av nervositet, tyckte jag att jag såg in i intresserade ögon och det inspirerade mig till att försöka släppa mitt nedskrivna manus lite. Jag berättade lite om mig själv, hur jag halkat in på forskning och  om mina uppsatser. Ecce Homo Diakonia är min magisteruppsats och den finns på nätet, men även "på de förtrycktas sida" väckte intresse. Det är en liten uppsats jag gjort när jag pluggat baskursen i teologi, så den har jag lovat att trycka upp och skicka till ett antal diakoner... Så småningom kommer även "ett barmhärtighetens tecken" att läggas ut på nätet, men först ska den skrivas klart. När jag pratat klart efter ca 25 minuter fick jag massor av bra frågor. Alla kunde jag inte svara på, inte t.ex när det handlar om forskning i EU-perspektivet mm, men det kändes ok. Mina föräldrar kom dit och det är ju helt fantastiskt att få ha en egen hejarklack på första parkett! Att få gå till andakt i den vackra Ersta kyrka blev en fin avrundning.

 

Sen åkte jag hem till Monica. Arto hade fixat en överraskningsfest ikväll då Monica fyller år. Pizza och samvaro. Perfekt! Jag tror Monica uppskattade sin makes tilltag.

 

Det är så konstigt att tänka, att tills för bara några veckor sen satt jag varje morgon och sms:ade med min morbror. I flera år har vi hållit på så, en morgonhälsning, några dåliga rim, ibland fick jag något telefonsamtal om han inte hade tid att smsa tokigheter. Jag var inte ensam om att få sms, han skickade sms och ringde ett antal personer varje dag. Han var sån, omtänksam till tusen. För drygt tre veckor sen hamnade han på sjukhus och ytterligare någon vecka senare hamnade han på hospice. I fredags gick han bort och nu är han oändligt saknad, av mig och av många.

 

Han har levt ett spännande liv och engagemang saknades inte, han var engagerad i både sitt arbete, i sin familj och släkt. Och alla hans historier sen.... Hans berättande var som en oändlig sagoskatt, om barndomen, om ungdomstiden på Söder, om sitt jobb som reporter och så vidare. Som 18-åring startade han Söderklubben efter ungdomskravallerna på Söder under påsken 1948. Jag lyckades leta reda på journalfilmen ... Sex minuter in i filmen kommer repotaget om Söderklubben och 8.22 syns ordföranden himself --> http://www.filmarkivet.se/movies/veckorevy-1948-03-08/ <-- Han ville hålla de bråkiga ungdomarna från gatan och har blivit kallad den tidens Anders Carlberg. Södermalm då kan jämföras med dagens Rosengård. På Youtube hittade jag en film där han berättar om sin barndom och ungdomstid på Söder. --> https://www.youtube.com/watch?v=8lzpMwkcJA4 <--. Han jobbade i över 40 år på Aftonbladet och hade både skrivandets och talets gåva. Inga familjehögtidligheter var utan en rolig berättelse ur hans enorma minnesbank. När han blev pensionär började han att resa. När han passerat 70 år åkte han buss genom Indien, sov i tält i Serengeti, vandrade på kinesiska muren osv osv och han visade en oändlig mängd bilder från sina äventyr. När jag eller något av mina barn haft det tufft har han funnits där. Han har haft lektioner i anti-mobbing och föreläst om fack och arbetares rättigheter för mina barns skull. Alla människors liv är tungt i perioder, jag har ofta använt honom som förebild när det gäller att se livet positivt, även när man helst vill dra nåt gammalt över sig.

 

Förra veckan var jag hemma med värk i kroppen, nu ska jag ta mig samman och gå vidare. Kroppen håller så länge den håller. Sorgen får ta sin tid och kraft. Livet fortsätter tills det är slut.

 

Vi är inne i mars! Det måste bli vår snart! Jag lyssnade på radio igår och där påstod en person att våren kommer efter tre besvikelser. Han menade då riktiga besvikelser där man på riktigt trott att våren är på gång. Nej, jag är inte förvånad över snön, det är mars och det kan snöa in i maj om det vill sig, men jag är så innerligt trött på vintern. Varför det är värre i år kan jag inte förklara, det bara är så.

 

Man får hänga upp sig på de bra sakerna i livet så det blir balans. Igår var det sol, blåsten och kylan till trots, och hundarna sprang ystra omkring på gärdet. Och igårkväll knypplade även mina nyaste elever så flinkt på sina dynor att jag knypplade lite själv. För vissa är det bannlyst att som lärare knyppla när man har kurs, men jag tycker det blir mer avspänt än att jag hänger över axlarna på elever som har flow i sitt arbete. Att gå runt lite nu och då och kolla läget är en helt annan sak...

 

 

Men så inatt började jag besväras av värk. Jag har haft en mindre sättning i ländryggen ett tag nu, men inatt kröp värken ut i alla muskler och jag valde att stanna hemma från jobbet idag. I den bästa av världar är det en reaktion på skitvädret som dundrat in här på förmiddagen och jag hoppas innerligt att det ger sig till imorgon, jag har verkligen inte tid med det här!

Egentligen hade jag inte tid, men just därför blev det så viktigt...att göra nåt helt onödigt. Nån gång sent i höstas bokade jag och en kompis in en kurs i Plåtslöjd på Sensus vid Slussen. Hon jobbar som modist och jag är ju nyfiken på det mesta.

Imorse lämnade jag bilen vid stationen och tog tåget in till Stocholm, jag hade gått om tid så jag gick från Centralen till Slussen. Där väntade tre kreativa timmar.

 

Först fick vi göra en ljusstake: