guggelutt

Olust inför ruschen som livet bjuder på just nu. Det är mycket och det vill liksom inte lugna ner sig, snarare så kommer det mera. Det är fullt ös på jobbet. Även om en och annan bokat av sig så har jag så mycket som ligger i högen som ska göras, så det är nästan välkommet när nån inte dyker upp eller bokar av sig. Då hinner man skriva det mailet eller göra den inbjudan eller ringa det samtalet eller fixa den grejen och det har inte funkat att gå hem halv fem. Nu är jag återigen är i fas på jobbet. Men det ligger en obehagskänsla i att alltid vara exakt i fas, för vad händer om nåt oförutsett händer? Dessutom har flera av mina närmaste det tufft just nu och det tar på en och handen på hjärtat, visst tar det ett tag att varva ner. Det har jag försökt göra i helgen. Jag har legat i solstolen så mycket jag har förmått. Igår small dessutom ryggen när jag grävde i frysboxen efter något till middag. Först blev jag förtvivlad, sen förbannad, men det blev aldrig så illa den här gången tack gode Gud för det! Men påminnelsen om ett stressat livs skörhet stod klar för mig återigen. Jag stod still en stund hängande på frysboxen, gick sen ut i köket och lyckades så småningom få på hundarna kopplen så jag, men kryckan i höger hand och vinterjackan på för värmens skull, kunde vi gå promenad. Gick eller låg hela dagen. Janne jobbade i båtklubben. Jag har haft ont efter det men kroppen har funkat. Så jag har bakat, sovit, diskat, rastat hundar och lagat mat. Inget mer. Ändå är stressnivån fortfarande hög. Veckan som nyss börjat är kort men intensiv. Idag har jag jobbat hemifrån och har tagit emot flera samtal som jag hänvisat till morgondagens mottagning. Två kollegor är sjukskrivna och en ledig vilket var för sig inte varit nån jättestor belastning, men tillsammans har det blivit lite att hålla rätt på. Det funkar givetvis, vill absolut inte klaga. Nästa vecka är en kollega tillbaka och om några veckor kommer ännu en tillbaka så det går bra. Har bokat av ikonmåleriet på fredag för att kunna vara standby att åka till pappa, men äntligen kom beskedet idag att han mår lite bättre. En dag i taget. Bloggen får vila sig lite. Allting kommer bli bra. Snart. Nu mot knyppelkursen...

 

 

Om kvällarna paviljongmys. Jag tog gammalt lin av ett par hundra knyppelpinnar som folk skänkt till föreningen och/eller församlingen. 

 

Igår åkte jag upp till lyan själv. Lastade in en hel del packning och tog sen tunnelbanan till sjukhuset och tillbringade nästan fem timmar hos pappsen.

 

Idag åkte jag in till Kungsan och njöt av körsbärsblomningen med en god vän. Vi gjorde detta förra året oxå så nu har det blivit en tradition!

 

Inflygningen mot helgen har börjat och det känns så skönt! Jag fick lite oväntad överbliven tid idag för hembesöket blev inställt pga sjukdom. Den tiden ägnade jag åt högen, sorterade en del dokument samt gick jag och kollegan igenom Vättern Runt-foldern innan jag gick på lunch. Det har inte blivit så mycket till lunchraster i veckan som varit, så idag tog jag i ordentligt och spenderade nästan 1,5 timme på vegan-haket Rå och Så i Huddinge centrum. Gott sällskap av äldsta dottern och yngsta barnbarnet.

 

... att hela tiden skriva att det är intensivt, mem mellan varven det tenderar nästan galenskap känns det som. Nåväl, lördagen gav vila och kraft. Sol-vitaminerna gör gott i mig.

 

Söndagmorgon gav jag mig av vid sju för att hinna lämna hundarna i Skokloster innan jag skulle vara i Kallhäll kl 9.00. Föreningen Knyppelpinnarna hade bjudit in företag att sälja knyppelmaterial. Det finns ju inte så många företag kvar, men Svenska Spetsar, Väv-Lina, Gavia Lace och Elsa Petersons Spetsaffär samt en kvinna som gör egna löpare- och sjalmönster svarade på inbjudan och kom. Styrelsemötet avlöpte bra. Jag har slutat ta med knyppeldynan när vi inte har renodlade knyppelträffar för jag hinner aldrig knyppla. Det blir många fruktsamma samtal istället och jag har börjat tänka in det som medlemsvård. Det kunde ju ha kommit fler medlemmar till träffen, men jag antar att solen lockade alltför mycket. När jag hämtade hundarna blev jag kvar hos Linnea och barnbarnen ett par timmar. Att inte stressa i onödan och att ta mig tid ingår i min egenvård, Jag träffar barn och barnbarn  alltför sällan ändå.

I måndags fick hundarna stanna hemma med Janne medan jag åkte till jobbet och fixade med nätverkslunchen. Den blev lyckad och vi diakoner samarbetar bra trots tidspress, tycker jag. Hem igen och nästan full knyppelkurs på kvällen. Jag valde att sova hemma istället för att åka till stan en gång till.

 

Tisdag rättade jag Vättern-runt-foldern, mottagning, två möten och sen åkte jag till Danderyds sjukhus där pappa är inlagd. I 2,5 timme pratade vi barndomsminnen och hade jättetrevligt. 

 

Idag har jag fått jobba med en del akuta grejer, ett inplanerat besök, lunchmusik, sopplunch och egen handledning. Köpte en räkmacka på favvostället: Högdalens fisk och delikatesser. Det blev en påse rökta räkor med chiliaioli och en liten bit kornblomst till imorgon. Kom hem vid fem och efter middagen ett själavårdande samtal innan jag tog fram knyppeldynan ett par timmar.

 

 

Nu ska det bli skönt att sova! Veckan är inte slut än!

Halvligger i soffan och summerar dagarna. Jag mår bra! Jag har haft mycket värk idag, det är intensivt på jobbet och privat, men jag mår bra! Det känns skönt! Jag tror jag hittat en balans i livet där organiserandet är en viktig del för att jag sen kunna släppa allt när jag är ledig. 

 

Att besöka grodkärret i torsdags var verkligen guld! Jag ville åka dit igår oxå, lektiden är så kort, men jag var "klok" och lät bli. Och jag blev ju inte utan godsaker för jag hade unnat mig en utelunch med Monica och Luna på en vegan-restaurang i solen.

 

Att skippa kärret var trist men klokt, jag blev sen hem ändå. Jag skulle hämta hundar, reklamera en hundjacka, tanka, hämta Ragnar och packning i lyan... som tröst gav jag mig en kvart vid magnolian vid kyrkan. Knopparna sväller och är på väg att brista. Det var det värt! Det gäller att ta vara på allt som händer nu. 

 

 

Veckans möten har bestått av olika träffar med en eller flera kollegor, konvent för pastoratet samt en presentation av rapporten "Diakonins strukturer". Samtidigt exploderar livslusten i naturen. På Facebook hänger jag med i Strängnäs ornitologiska klubbs alla rapporter och vackra bilder på fåglar som är på ingång, och som redan börjat boa för fullt. Även i grodkollen-gruppen är det aktivitet. Min fina systemkamera har jag inte använt ännu eftersom jag jobbat så intensivt,  så det har inte blivit några fågelbilder än i år, men idag tog jag ledigt en timme på eftermiddagen, och innan jag hämtade hundarna från dagis tog jag med mig mobilen till Ormkärret. I fredags var där is, idag full aktivitet!

 

 

Kvällen är ung. Jag ska skriva en presentation av mig själv till en förening där jag numera är suppleant i styrelsen, diska och sen slänga upp fötterna i soffan en stund... med broderiet så klart!

 

Note to self: Planera in en ledig dag nu och då nästa vår, så du hinner njuta av grodornas lek, fåglarnas ankomst, driva runt i skog och mark med systemkameran.

 

 

Ganska precis klockan tio på lördag förmiddag satte jag mig i bilen för att åka till Värmland och besöka en barndomsvän. Det blev en helmysig helg, precis en sån helg jag behövde. Vi pratade, solade, bubblade, åt god mat och drack vin i solnedgången. Ljuv musik uppstod nästan omedelbart mellan hennes äldsta hund Zelda och mig.

 

Snart är det helg igen. Veckan har gått fort. 

 

Började veckan med ett besök på VC, jobbade hemifrån men hann inte allt jag planerat pga telefonen. Men eftersom jag f.n ofta är upptagen i verksamhet, besök och möten så vill jag ha telefonen på när jag kan. På kvällen knyppelkurs, lika kul som alltid! Kom upp till lyan vid 22-tiden och avslutade kvällen med hundpromenad, ostbågar och O'boy 🤔

 

Tisdag mottagning, administration och möte, hoppade över lunchen men hade en nyttig middag i beredskap hemma. Kvällen ägnade jag åt flera timmars avkopplande broderi. En björktrast är snart klar i Fågelträdet! Onsdagen gick i ett... handla, duka och förbereda för Herrklubben med mackor och popcorn. Vi såg filmen "En man som heter Ove". Den är så bra! Lite diskussion om filmen efter  det, sen ryckte jag in en stund i sopplunchen, åt lite själv innan två möten. Lite administration på det och kvällen ägnade jag åt föreningen Knyppelpinnarna och vår medlemstidning Stadkanten. Kom i säng vid midnatt. 

 

Idag åkte jag tidigare till jobbet för att hinna med administrationen, sen möte, lunch med Väntjänsten och externt möte efter det. Ikväll var jag riktigt trött men åkte ändå hem till en ikonmålarvän. Vi pratade ikoner, katter och knyppling. Helhärligt!

 

 

Besök på onsdagen, lunchmusik och soppa och efter det hjälpte jag en kollega med redovisning. På kvällen åkte jag till Farsta Gård och fick hjälp att komma igång med mitt försök i flandersk teknik i knyppling - modern five hole ground! Vill göra ett par katter samt en champinjonduk i denna teknik. Champinjonduken har jag fått mönstret till av en japansk knypplerska på Instagram. Jag blev stormförtjust i duken som hon gjort, mönster gick inte att få tag i och då mailade hon det till mig... men det var inte den knyppling jag var van vid. Nu får jag hjälp och lär mig en ny teknik, det kommer ta tid tills jag är i mål med champinjonduken,men jag är på g!

 

Visst är det konstigt det där, att man kan se fram emot något samtidigt som man inte gör det...?

 

Veckan som varit har varit riktigt bra. Jag jobbade hemifrån i måndags och på arbetsplatsen tisdag, onsdag och halva torsdagen. Foldern om Vättern-runt har börjat ta form, veckan i övrigt innebar i stort sett möten och administration, en jättebra invänjning för mig och kryckan för jag behövde inte "sitta fint" utan kunde resa mig och gå runt lite om ryggen bråkade för mycket.

 

På skärtorsdagen slutade vi 12.00 och jag begav mig hem till äldsta dottern och hennes båda döttrar. De önskade sig indiskt och det fick de! Nova är väldigt förtjust i papadam och det är klart att ungen ska ha papadam när mormor kommer!

 

Efter indiskt och ljuvligt barnbarnsgos stundade en långledig helg. Ledig från precis allt. Jag hämtade hundarna från dagis, hämtade Ragnar och packningen i lyan och åkte hem. Kom hem senare än jag tänkt så jag missade skärtorsdagsmässan och det blev avgörande för hela helgen, det blev nämligen inga gudstjänster alls. Det blev ingenting. Det har sugit i gudstjänst-tarmen, men lättjan har vunnit. Eller rättare sagt möjligheten till total stillhet och kontemplation, hur ofta får jag tid till det? Tidigare i mars fanns två saker jag ville göra under min lediga påskhelg, nämligen hinna hälsa på alla mina barn och föräldrarna samt följa påsken i kyrkan, det är så häftigt... sen brakade ryggen och även om det inte var värdens värsta grej så kommer tankarna om att man vet aldrig vad som händer i livet eller när livet eller hälsan tar slut. Janne tog husbilen till jobbet på fredagen för han har jobbat natt och ville inte att jag skulle behöva tassa på tårna och ta hänsyn. Den är bra på många sätt, vår fina husbil.

 

I helgen har jag typ gjort fem saker: Legat i solen när den visat sig, broderat, gått ut med hundarna, lagat mat på råvaror vi haft hemma och funderat. Funderat. Kontemplerat. Låtit tankarna gå vart de velat. Hälsa, jobb, relationer, ja allt möjligt har smugit runt i huvudet. Det har varit så skönt. Ingen har ringt och jag har inte ringt till någon. Grannen knackade på dörren och erbjöd mig ett par broddar då jag stött på honom ute och sagt att jag glömt mina i lyan då det är barmark på vägarna där, men här har vi mängder med is... annars ingen, ingenting.

 

 

Maken och jag bodde i lyan hela förra veckan för att han skulle ha tillgång till hunddagis. Jag har gjort mina övningar och övrig tid har "mystiskt vacker" varit mitt sällskap. Hon tog en knapp vecka att få färdig.

 

... eller "tvillingen i mig" som Darin sjunger. Vad vet vi egentligen om varandra och vad är värt att veta? Vad vill jag berätta om mig själv och vad mår bäst av att få stanna i dunklet? Vem vill veta mer om personer du känner och älskar? Vad är vänskap och vad är kärlek?

 

Det är ju ingen hemlighet att jag är hemma och "mobiliserar" efter en "diskbråcksattack". Smärtan blir lindrigare för var dag, men jag märker inte så mycket av det eftersom jag trappar ut medicinen vartefter, därför är smärtan just nu konstant. Men i realiteten håller skiten på att ge sig.

 

Janne är med mig i lyan och tar hand om allt som inte jag klarar, som hundpromenader, handling, dammsugning och annat nödvändigt som belastar min rygg, förutom att han jobbar. Han får slita ganska hårt - dubbelarbeta som det heter - medan jag vilar och tränar mig att sitta på stol, stå på knä och allt annat möjligt löjligt. Men så igår kom en väninna på ett besök och det var uppskattat. Men hon ställde en fråga som mal i huvudet. "Har du alltid varit sjuklig?" Nyttig fråga! Relevant kanske? Är den viktig? Varför reagerar jag? Varför skriver jag detta blogginlägg, är det för att rättfärdiga  mig? Försvara mig? Eller bara reflektera över det mellanmänskliga som Martin Buber skrev en hel bok om...

 

Det jag skrivit om mig själv i denna blogg är ju bara ett axplock och valda delar ur mitt liv. Men varje betraktare ser ju olika delar av mig. Någon ser en tjock butter kärring, nån annan ser en pigg festprisse, en tredje en hårt arbetande mor, en fjärde en glad mormor, en femte en sjuklig tant osv osv. Det ligger i betraktarens öga och i den mellanmänskliga interaktionen.

 

... så kallade Mälarsjukhusets läkare det jag håller på med nu. Jag var tvungen att googla på ordet för jag använder inte ordet i samband med rehab... Inkalla, försätta på krigsfot, kalla under vapen, rusta, uppbåda, samla, uppbjuda... göra rörlig! Där kom det! Jag har använt ordet som rusta eller samla... men iof brukar inte jag vistas i sammanhang där man sätter på krigsfot. Vad jag håller på med är att mobilisera som i att göra rörlig!

 

Igår åkte maken och köpte en prinsesstårta, så bjöd vi in oss hos grannarna. Där bor Bamses mamma och pappa, och även om inga hundar fick äta prinsesstårta så var de med på kalaset! Bamse fyllde nämligen 8 år igår! Och så fick jag komma ut lite samt mobilisera utomhus. Det som märktes under promenaden var hur påverkad jag är av smärtlindringen. Det känns inte när jag skruttar runt hemma, men när jag gör annat känns skillnaden. 

 

Igårkväll åkte maken och jag upp till Hagsätra. Maken jobbar och är i behov av hunddagis medan jag går hemma och mobiliserar. Jag går inte ut på några hundpromenader, inte än. Två koppel och två stavar på två händer funkar inte optimalt. Men jag halvligger och broderar. Hela tiden. Men varje gång tråden tar slut går jag upp för att mobilisera. Och så ställer jag mig på knä och upp igen, jag sätter mig på en stol och upp igen, jag gör lite olika hushållssysslor, plockar lite och så åter till tråden. Ingen Tv, mycket tid för tankar. Känns skönt! Och det går bra med uttrappningen sv medicinen. 

 

Befinner mig i en "tillnyktringsfas" känns det som. Har så sakteliga börjat trappa ner på smärtlindringen för att få koll på hur ont det gör på riktigt. Ett av morfinpreparaten har jag redan tagit bort, och en Alvedon om dagen har jag oxå tagit bort. Det gör att jag känner smärtan på ett annat sätt och för mig är det viktigt ut rehabiliteringssyfte, för då lär jag mig att röra mig på ett sätt som inte gör smärtan värre i förlängningen.

 

 

Vi åkte hem i fredags. Att komma in i bilen med ryggsmärta är inte kul. Dörrhålet är för litet och själva böjningen man måste göra är otroligt smärtsam. Men väl inne går det bra. Sätet är skjutet långt bak och ryggen fälld, lite sätesvärme på det och man åker som en drottning. Ut ur bilen är lika smärtsamt men lite lättare. Janne tar alla hundpromenader och disken, men jag försöker laga maten och gå runt och plocka lite på diskbänkshöjd. I övrigt är det broderi som gäller. Tänk vilken tajming att jag förälskade mig i ett par broderier ur Ateljé Margaretha broschyr häromveckan. Korkat kanske, men jag har "unnat mig" att börja på nåt nytt fast jag har några nästan-klara projekt. Story of my life. Ska köra stenhårt senare i vår med att göra klart några av projekten så man kan njuta frukterna av den tid jag lägger ner på handarbete.

 

 

Vi har skippat TVn hela helgen och bara lyssnat på en app som Janne installerat: I like radio. Suuuperbra! Och igår tog Janne fram solstolen så vi kunde ligga ute och låta kropparna producera lite välbehövligt D-vitamin. Den tanken finns idag oxå.... men i väntan på att solen ska komma fram bakom grannarnas granar blir det en stunds broderi!

 

 

Idag fick jag ändå en bra avslutning av min sjukhusvistelse... eller ska jag säga sjukhusvistelseR? Fyra nätter på tre olika ställen, transporterad rent fysisk runt runt som en låda grönsaker... En sjuksyrra hjälpte mig med kontaktinfo för att anmäla transporten i färdtjänsttaxin. Jag har nämligen fått veta av andra att det är så man transporterar människor mellan olika vårdinrättningar.  Även nyopererade och sönderbrutna människor, jag tycker det är skandal att låta unga människor utan vårdutbildning ensamma få ta ansvar över trasiga människor under flyttlassliknande transporter. Det är inte schysst mot vare sig chaufförerna eller patienterna! Jag läste lite i upphandlingen landstinget gjort, att det är ok att transportera människor utan akut vårdbehov på detta sätt, men nyopererade och/eller smärtpåverkade människor anser jag vara i behov av sällskap av en vårdkunnig om man ska skumpa runt i bakluckan på en skåpbil. Skulle vara spännande stt höra vad arbetsmiljöskyddet skulle säga om en sån arbetsplats! Ssk hjälpte mig oxå att få ordning på medicinlistan samt dra ut en fullmakt så Janne kunde gå in på Apoteket och hämta ut medicinerna.

 

Janne kom strax efter kl ett, vi hämtade hundarna hos svärmor och åkte via lyan för att lämna dem en stund, vidare till Karolinska. Jag petade i mig lite extra morfin för att fixa den långa bilresan och BB-besöket. Jag ville ju så jättemycket träffa bäbis. Nova äääälskar sin lillasyster och det var under protest hon släppte syrran ifrån sig. Men jag fick tillslut gosa ordentligt med det lilla knytet. Underbart! Underbart!

 

Att ligga på sjukhus är ingen hit. Idag har jag grinat och känt mig som en låda kött som ska fraktas än hit, än dit. Det smärtar att tänka att i vården upphör människovärdet och man reducerad till en kroppsdel utan förmåga att vare sig känna smärta eller sorg och som ska omhändertas på bästa ekonomiska vis, men så slår det mig att så ser det ju ut överallt om man tänker efter. Vi ska vara kostnadseffektiva. Betala för osss men inte kosta något. Punkt. Vård, skola och omsorg är en handelsvara där vinstintresset oblygt styr.

 

 

Jag blev lite förbryllad över läkaren på ronden imorse. Igår förklarade han ihärdigt att HAN hade ingen nytta av en MR så därför skulle jag inte få nån röntgen. Idag frågade han hur jag tänkte kring hemgång och sjukskrivning. Jag svarade att jag kan nog åka hem imorgon och får jag en sjukskrivning nästa vecka ut så kommer jag säkert kunna jobba med kryckorna efter det. "okej, okej" sa han eftertänksamt och gick...? Ett par timmar senare kom han tillbaka med sjukintyg för denna och nästa vecka och sa att jag skulle åka hem imorgon. Jaha, vad skönt, tänkte jag. Inget ifrågasättande. Inget "jag-vet-bäst". Hmmm...?

 

Så fick jag ett meddelande av en f.d kollega att hon skulle komma förbi och jag blev så glad. Men precis när hon hörde av sig från entrén fick jag veta att jag skulle förflyttas till Althea så jag skulle packa ihop mina saker. Men vad är Althea? Och min kompis då? Hon hann upp och hon hann typ se mig äta ett halvt vaniljhjärta som hon hade med sig. Vi hann byta några ord, så gott att se henne igen, men halva kaffekoppen blev kvar innan jag, med hjälp av morfin mot smärtan, tvingades ner i en rullstol trots att jag ihärdigt sa att jag KAN INTE sitta. Jooodå, det kommer gå så bra så.

 

När vi kommit halvägs bad jag sköterska att stanna och högg tag i en pelare i kulverten. Nej, vi går till hissen. Där hävde jag mig ut stolen med hjälp av ledstången och sa J A G. K A N. I N T E. S I T T A! JAG kör rullstolen! Det fick jag inte, men jag fick kryckorna och gick resten av biten. När jag senare tittat på karta bedömer jag att det är mer än en kilometer mellan sjukhuset och patienthotellet. Alltså, utrycker jag mig otydligt? En ryggpatient i en transportrullstol? Och varför kunde jag inte få låna gåbordet istället som jag bad om, när rullstolen ändå skulle tillbaka till samma ställe? Jag förstår verkligen inte logiken! Och varför ännu en flytt? Hade jag fått välja på morgonen mellan en flytt till och hemgång så hade jag åkt hem, men nu var det ju bara att hänga med för Janne sov uppe i lyan i godan ro efter sitt nattpass i förvissningen om att jag skulle bli kvar ett dygn. 

 

Nu har jag lugnat ner mig. Igen. Fått extra smärtstillande efter transporten. Sköterskorna här på patienthotellet är snälla. Och jag har frågat om jag måste byta om för att gå ut i matsalen och hämta middag, men de skrattade bara och sa att här får jag gå i särken!

 

Ett som är säkert är att jag nu kommer att skriva mig i Stockholm. Sörmlands läns landsting är inte mitt förstahandsval och de kommer knappast sakna mig eftersom jag hör till den lilla klick av befolkningen som inte kan välja utan måste ha vård mellan varven. Alltså, jag kostar!

 

Nu ska jag roa mig en stund och fylla på med god energi!

 

Det har varit en bra dag sett utifrån omständigheterna. Lysrören slogs på klockan fem, då blev vi tempade och så fick vi smärtlindring. Medicineringen fungerar och jag läker som jag ska. Jag har kunnat rejsa runt i korridoren med gåbordet och kryckorna. Sjukgymnasten har tjatat om rullator men jag har benhårt nobbat den. Jag gick en sväng i korridoren med den för att göra henne till viljes, men vad ska jag ha den till? När jag börjar jobba är det kryckor dom gäller för jag kan ju inte lyfta en rullator ur och i bilen med min rygg... och hemma får den inte plats! Att kvittera ut en rullator bara för att ha den i lyan? Nej! Gåbord och kryckor här. Kryckor vid hemgång. Det räcker.

 

Nej, jag ville verkligen inte åka från Huddinge. Syrrorna var jättegoa och undrade förstås varför jag absolut ville stanna. Jag berättade små delar ur hur det var för fyra år sen på Mälarsjukhuset och att en sån upplevelse --> http://guggelutt.blogg.se/2014/march/vad-hande-egentligen-pa-akuten-2.html <-- sätter spår är ju inte konstigt. Det resulterade i den här --> http://guggelutt.blogg.se/2014/june/ <-- artikeln. Men så bestämde jag mig för att värre än så kan det inte bli. Det fanns ju många snälla människor där oxå. 

 

På eftermiddagen kom Janne med skor, jacka och rena kläder. Så dök min bästis Lotta upp oxå. Jag blev jätteglad! Hon var på sjukhuset med en väninna och kom förbi mig som en överraskning. Så kul! Efter middagen fick jag hjälp att duscha, det var så otroligt skönt, sen var det bara att vänta på transporten. 

 

 

Jag blev lite orolig när det kom en man med en smal bår som inte gick att höja och sänka. Han la på mig flera filtar och spände fast mig med två remmar över benen och fyrpunksbälte över bålen. Ryggen gick att höja och sänka tack och lov. Sen rullade vi iväg ut till en färdtjänsttaxi. Det blev en skakig färd. Jag försökte hålla i mig i en ledstång, och även om bårens hjul var fastspända så rullade jag runt på båren. 14 mil! 1,5 timme! Först fartgupp och rondeller, tårarna rann och jag bet mig i läppen för vad skulle den ensamma chauffören göra? Vid en häftig inbromsning skrek jag rätt ut. HUR kom nån att tänka på den bra-iga idén att: vi tar en färdtjänsttaxi och slänger in en smal bår (för då får vi plats med två!) och så kör vi runt patienter i den. Då tycker landstinget: JA vilken bra ide! Då kan de köra runt våra patienter billigt. Diskbråck. Höftopererade. Vilka fler? Fartgupp, rödljus och rondeller spelar ingen roll, lite smärta är inte farligt. Och så chauffören som var missnöjd med sin arbetsgivare: 135kr i timmen vid körning, antagligen ingenting när han inte körde då... Heja landstinget! Varför överhuvudtaget köra runt patienter? Låt dem stanna där de är (om det inte handlar om specialistvård, men då finns både ambulanser och helikoptrar). Jag är inte kinkig, jag gillar att åka på flak, flottar och tak, men INTE under smärta!

 

 

Väl framme var sköterskorna snälla, de stod ut med att jag skrek av smärta vid överflyttningen av den låga båren. Hur skulle jag kunna hejda mig när allt krampar? Men de har redan frågat om jag har hemtjänst, trappor och hur jag bor så vi får se hur det blir imorgon. Alla försvarsmekanismer är påkopplade, tyvärr!

 

Nu ska jag försöka vila. Här väcker de patienterna klockan fem!

Har sagt det förr och fick nu all anledning att säga det igen: jag ska inte gå händelserna i förväg! Snacka om att jinxa! Äta ekologiskt och grönt - häng med, vara skjuts/ förlossningshjälp till dottern, men tjena! 

 

 

Vad hände då? La mig i god tid i fredagskväll med en laddad telefon bredvid sängen ifall jag skulle bli ivägkallad på förlossning. Gick upp efter en god natts sömn, åt ekologisk havregrynsgröt med ekologisk havremjölk och ekologiska blåbär. Kände mig så nöjd och inspirerad! Så ser jag en rinnfläck i duschen och tänker att lite Cillit Bang på den och promenad med hundarna så kan jag städa duschen innan jag tar tag i förrådet. På eftermiddagen tänkte jag gå på konsert i Huddinge kyrka. Bang tog slut och jag böjde mig under diskbänken för att plocka fram en ny. 

 

BANG!

 

Smärtan slog andan ur mig och jag kippade efter luft, men hade sinnesnärvaro nog stt klamra mig fast i diskbänken. När armarna började krampa hade jag två tankar i huvudet - lås upp dörren! Ta dig till sängen! Därifrån ringde jag Janne. Efter en timme kom svärmor och tog ut hundarna, sen kom Janne som ringt in sjukberedskapen. Jag fick ge upp och ringde ambulanstransport som tog mig till Huddinge.

 

12 timmar senare kom jag upp på avdelning. Alla har varit jättegulliga. Jag har fått hjälp och smärtlindring, provar f.n på TNS som är underbar... och så kom min kusin som jobbar på förlossningen och tittade till mig ett par gånger...  men ikväll blir jag skickad till Mälarsjukhuset, även kallat Slakthuset. Jag bävar, har ju så dåliga erfarenheter därifrån, men vad göra? Jag är skriven där och det är bara att ta Gud i hågen och acceptera. Kan det bli lika illa som sist?

 

Lite så känns det just nu. Både under hundpromenaderna rent bokstavligt och i sinnet bildligt talat. Jag är trött och det syns uppenbarligen på mig för folk kommenterar det alltemellanåt. Kung Bore släpper inte sitt grepp om oss och även om ljuset återvänder med stormsteg så tror jag att frånvaron av en D-vitaminbildande och värmande sol kan vara orsaken till min trötthet. Längtan efter våren liksom dallrar i underhudsfettet. Men jag mår inte dåligt och har klarar mig från förkylningar och influensor så här långt. Tack tack!

 

Livet knallar på. En relativt händelselös helg, Vasan och virknål, typ. På söndag em åkte jag, hundar och fågel på kalas hos Monica. Hon fyller om ett par veckor, men vi väntar ju på att bäbis ska komma ut snart.

 

En samtalstät tid på jobbet... och idag hade vi kickoff för nya Herrklubben! Det var jättekul! Vi startade en diskussionsgrupp för änklingar för ett år sen, men få har kommit. Nu kör vi på med ett nytt koncept med föreläsare, film och utflykter. Sju herrar kom idag och det är en ökning på 200%! Kändes jättebra! Och en spännande föreläsare hade vi oxå, Petter Berndalen som har bloggen Husfadern, en trummis som inte handlar i vanliga affärer utan köper sin mat direkt från gårdarna och odlar själv. Inspirerande och bjöd in till eftertanke.