guggelutt

Visst är det konstigt det där, att man kan se fram emot något samtidigt som man inte gör det...?

 

Veckan som varit har varit riktigt bra. Jag jobbade hemifrån i måndags och på arbetsplatsen tisdag, onsdag och halva torsdagen. Foldern om Vättern-runt har börjat ta form, veckan i övrigt innebar i stort sett möten och administration, en jättebra invänjning för mig och kryckan för jag behövde inte "sitta fint" utan kunde resa mig och gå runt lite om ryggen bråkade för mycket.

 

På skärtorsdagen slutade vi 12.00 och jag begav mig hem till äldsta dottern och hennes båda döttrar. De önskade sig indiskt och det fick de! Nova är väldigt förtjust i papadam och det är klart att ungen ska ha papadam när mormor kommer!

 

Efter indiskt och ljuvligt barnbarnsgos stundade en långledig helg. Ledig från precis allt. Jag hämtade hundarna från dagis, hämtade Ragnar och packningen i lyan och åkte hem. Kom hem senare än jag tänkt så jag missade skärtorsdagsmässan och det blev avgörande för hela helgen, det blev nämligen inga gudstjänster alls. Det blev ingenting. Det har sugit i gudstjänst-tarmen, men lättjan har vunnit. Eller rättare sagt möjligheten till total stillhet och kontemplation, hur ofta får jag tid till det? Tidigare i mars fanns två saker jag ville göra under min lediga påskhelg, nämligen hinna hälsa på alla mina barn och föräldrarna samt följa påsken i kyrkan, det är så häftigt... sen brakade ryggen och även om det inte var värdens värsta grej så kommer tankarna om att man vet aldrig vad som händer i livet eller när livet eller hälsan tar slut. Janne tog husbilen till jobbet på fredagen för han har jobbat natt och ville inte att jag skulle behöva tassa på tårna och ta hänsyn. Den är bra på många sätt, vår fina husbil.

 

I helgen har jag typ gjort fem saker: Legat i solen när den visat sig, broderat, gått ut med hundarna, lagat mat på råvaror vi haft hemma och funderat. Funderat. Kontemplerat. Låtit tankarna gå vart de velat. Hälsa, jobb, relationer, ja allt möjligt har smugit runt i huvudet. Det har varit så skönt. Ingen har ringt och jag har inte ringt till någon. Grannen knackade på dörren och erbjöd mig ett par broddar då jag stött på honom ute och sagt att jag glömt mina i lyan då det är barmark på vägarna där, men här har vi mängder med is... annars ingen, ingenting.

 

 

Maken och jag bodde i lyan hela förra veckan för att han skulle ha tillgång till hunddagis. Jag har gjort mina övningar och övrig tid har "mystiskt vacker" varit mitt sällskap. Hon tog en knapp vecka att få färdig.

 

... eller "tvillingen i mig" som Darin sjunger. Vad vet vi egentligen om varandra och vad är värt att veta? Vad vill jag berätta om mig själv och vad mår bäst av att få stanna i dunklet? Vem vill veta mer om personer du känner och älskar? Vad är vänskap och vad är kärlek?

 

Det är ju ingen hemlighet att jag är hemma och "mobiliserar" efter en "diskbråcksattack". Smärtan blir lindrigare för var dag, men jag märker inte så mycket av det eftersom jag trappar ut medicinen vartefter, därför är smärtan just nu konstant. Men i realiteten håller skiten på att ge sig.

 

Janne är med mig i lyan och tar hand om allt som inte jag klarar, som hundpromenader, handling, dammsugning och annat nödvändigt som belastar min rygg, förutom att han jobbar. Han får slita ganska hårt - dubbelarbeta som det heter - medan jag vilar och tränar mig att sitta på stol, stå på knä och allt annat möjligt löjligt. Men så igår kom en väninna på ett besök och det var uppskattat. Men hon ställde en fråga som mal i huvudet. "Har du alltid varit sjuklig?" Nyttig fråga! Relevant kanske? Är den viktig? Varför reagerar jag? Varför skriver jag detta blogginlägg, är det för att rättfärdiga  mig? Försvara mig? Eller bara reflektera över det mellanmänskliga som Martin Buber skrev en hel bok om...

 

Det jag skrivit om mig själv i denna blogg är ju bara ett axplock och valda delar ur mitt liv. Men varje betraktare ser ju olika delar av mig. Någon ser en tjock butter kärring, nån annan ser en pigg festprisse, en tredje en hårt arbetande mor, en fjärde en glad mormor, en femte en sjuklig tant osv osv. Det ligger i betraktarens öga och i den mellanmänskliga interaktionen.

 

... så kallade Mälarsjukhusets läkare det jag håller på med nu. Jag var tvungen att googla på ordet för jag använder inte ordet i samband med rehab... Inkalla, försätta på krigsfot, kalla under vapen, rusta, uppbåda, samla, uppbjuda... göra rörlig! Där kom det! Jag har använt ordet som rusta eller samla... men iof brukar inte jag vistas i sammanhang där man sätter på krigsfot. Vad jag håller på med är att mobilisera som i att göra rörlig!

 

Igår åkte maken och köpte en prinsesstårta, så bjöd vi in oss hos grannarna. Där bor Bamses mamma och pappa, och även om inga hundar fick äta prinsesstårta så var de med på kalaset! Bamse fyllde nämligen 8 år igår! Och så fick jag komma ut lite samt mobilisera utomhus. Det som märktes under promenaden var hur påverkad jag är av smärtlindringen. Det känns inte när jag skruttar runt hemma, men när jag gör annat känns skillnaden. 

 

Igårkväll åkte maken och jag upp till Hagsätra. Maken jobbar och är i behov av hunddagis medan jag går hemma och mobiliserar. Jag går inte ut på några hundpromenader, inte än. Två koppel och två stavar på två händer funkar inte optimalt. Men jag halvligger och broderar. Hela tiden. Men varje gång tråden tar slut går jag upp för att mobilisera. Och så ställer jag mig på knä och upp igen, jag sätter mig på en stol och upp igen, jag gör lite olika hushållssysslor, plockar lite och så åter till tråden. Ingen Tv, mycket tid för tankar. Känns skönt! Och det går bra med uttrappningen sv medicinen. 

 

Befinner mig i en "tillnyktringsfas" känns det som. Har så sakteliga börjat trappa ner på smärtlindringen för att få koll på hur ont det gör på riktigt. Ett av morfinpreparaten har jag redan tagit bort, och en Alvedon om dagen har jag oxå tagit bort. Det gör att jag känner smärtan på ett annat sätt och för mig är det viktigt ut rehabiliteringssyfte, för då lär jag mig att röra mig på ett sätt som inte gör smärtan värre i förlängningen.

 

 

Vi åkte hem i fredags. Att komma in i bilen med ryggsmärta är inte kul. Dörrhålet är för litet och själva böjningen man måste göra är otroligt smärtsam. Men väl inne går det bra. Sätet är skjutet långt bak och ryggen fälld, lite sätesvärme på det och man åker som en drottning. Ut ur bilen är lika smärtsamt men lite lättare. Janne tar alla hundpromenader och disken, men jag försöker laga maten och gå runt och plocka lite på diskbänkshöjd. I övrigt är det broderi som gäller. Tänk vilken tajming att jag förälskade mig i ett par broderier ur Ateljé Margaretha broschyr häromveckan. Korkat kanske, men jag har "unnat mig" att börja på nåt nytt fast jag har några nästan-klara projekt. Story of my life. Ska köra stenhårt senare i vår med att göra klart några av projekten så man kan njuta frukterna av den tid jag lägger ner på handarbete.

 

 

Vi har skippat TVn hela helgen och bara lyssnat på en app som Janne installerat: I like radio. Suuuperbra! Och igår tog Janne fram solstolen så vi kunde ligga ute och låta kropparna producera lite välbehövligt D-vitamin. Den tanken finns idag oxå.... men i väntan på att solen ska komma fram bakom grannarnas granar blir det en stunds broderi!

 

 

Idag fick jag ändå en bra avslutning av min sjukhusvistelse... eller ska jag säga sjukhusvistelseR? Fyra nätter på tre olika ställen, transporterad rent fysisk runt runt som en låda grönsaker... En sjuksyrra hjälpte mig med kontaktinfo för att anmäla transporten i färdtjänsttaxin. Jag har nämligen fått veta av andra att det är så man transporterar människor mellan olika vårdinrättningar.  Även nyopererade och sönderbrutna människor, jag tycker det är skandal att låta unga människor utan vårdutbildning ensamma få ta ansvar över trasiga människor under flyttlassliknande transporter. Det är inte schysst mot vare sig chaufförerna eller patienterna! Jag läste lite i upphandlingen landstinget gjort, att det är ok att transportera människor utan akut vårdbehov på detta sätt, men nyopererade och/eller smärtpåverkade människor anser jag vara i behov av sällskap av en vårdkunnig om man ska skumpa runt i bakluckan på en skåpbil. Skulle vara spännande stt höra vad arbetsmiljöskyddet skulle säga om en sån arbetsplats! Ssk hjälpte mig oxå att få ordning på medicinlistan samt dra ut en fullmakt så Janne kunde gå in på Apoteket och hämta ut medicinerna.

 

Janne kom strax efter kl ett, vi hämtade hundarna hos svärmor och åkte via lyan för att lämna dem en stund, vidare till Karolinska. Jag petade i mig lite extra morfin för att fixa den långa bilresan och BB-besöket. Jag ville ju så jättemycket träffa bäbis. Nova äääälskar sin lillasyster och det var under protest hon släppte syrran ifrån sig. Men jag fick tillslut gosa ordentligt med det lilla knytet. Underbart! Underbart!

 

Att ligga på sjukhus är ingen hit. Idag har jag grinat och känt mig som en låda kött som ska fraktas än hit, än dit. Det smärtar att tänka att i vården upphör människovärdet och man reducerad till en kroppsdel utan förmåga att vare sig känna smärta eller sorg och som ska omhändertas på bästa ekonomiska vis, men så slår det mig att så ser det ju ut överallt om man tänker efter. Vi ska vara kostnadseffektiva. Betala för osss men inte kosta något. Punkt. Vård, skola och omsorg är en handelsvara där vinstintresset oblygt styr.

 

 

Jag blev lite förbryllad över läkaren på ronden imorse. Igår förklarade han ihärdigt att HAN hade ingen nytta av en MR så därför skulle jag inte få nån röntgen. Idag frågade han hur jag tänkte kring hemgång och sjukskrivning. Jag svarade att jag kan nog åka hem imorgon och får jag en sjukskrivning nästa vecka ut så kommer jag säkert kunna jobba med kryckorna efter det. "okej, okej" sa han eftertänksamt och gick...? Ett par timmar senare kom han tillbaka med sjukintyg för denna och nästa vecka och sa att jag skulle åka hem imorgon. Jaha, vad skönt, tänkte jag. Inget ifrågasättande. Inget "jag-vet-bäst". Hmmm...?

 

Så fick jag ett meddelande av en f.d kollega att hon skulle komma förbi och jag blev så glad. Men precis när hon hörde av sig från entrén fick jag veta att jag skulle förflyttas till Althea så jag skulle packa ihop mina saker. Men vad är Althea? Och min kompis då? Hon hann upp och hon hann typ se mig äta ett halvt vaniljhjärta som hon hade med sig. Vi hann byta några ord, så gott att se henne igen, men halva kaffekoppen blev kvar innan jag, med hjälp av morfin mot smärtan, tvingades ner i en rullstol trots att jag ihärdigt sa att jag KAN INTE sitta. Jooodå, det kommer gå så bra så.

 

När vi kommit halvägs bad jag sköterska att stanna och högg tag i en pelare i kulverten. Nej, vi går till hissen. Där hävde jag mig ut stolen med hjälp av ledstången och sa J A G. K A N. I N T E. S I T T A! JAG kör rullstolen! Det fick jag inte, men jag fick kryckorna och gick resten av biten. När jag senare tittat på karta bedömer jag att det är mer än en kilometer mellan sjukhuset och patienthotellet. Alltså, utrycker jag mig otydligt? En ryggpatient i en transportrullstol? Och varför kunde jag inte få låna gåbordet istället som jag bad om, när rullstolen ändå skulle tillbaka till samma ställe? Jag förstår verkligen inte logiken! Och varför ännu en flytt? Hade jag fått välja på morgonen mellan en flytt till och hemgång så hade jag åkt hem, men nu var det ju bara att hänga med för Janne sov uppe i lyan i godan ro efter sitt nattpass i förvissningen om att jag skulle bli kvar ett dygn. 

 

Nu har jag lugnat ner mig. Igen. Fått extra smärtstillande efter transporten. Sköterskorna här på patienthotellet är snälla. Och jag har frågat om jag måste byta om för att gå ut i matsalen och hämta middag, men de skrattade bara och sa att här får jag gå i särken!

 

Ett som är säkert är att jag nu kommer att skriva mig i Stockholm. Sörmlands läns landsting är inte mitt förstahandsval och de kommer knappast sakna mig eftersom jag hör till den lilla klick av befolkningen som inte kan välja utan måste ha vård mellan varven. Alltså, jag kostar!

 

Nu ska jag roa mig en stund och fylla på med god energi!

 

Det har varit en bra dag sett utifrån omständigheterna. Lysrören slogs på klockan fem, då blev vi tempade och så fick vi smärtlindring. Medicineringen fungerar och jag läker som jag ska. Jag har kunnat rejsa runt i korridoren med gåbordet och kryckorna. Sjukgymnasten har tjatat om rullator men jag har benhårt nobbat den. Jag gick en sväng i korridoren med den för att göra henne till viljes, men vad ska jag ha den till? När jag börjar jobba är det kryckor dom gäller för jag kan ju inte lyfta en rullator ur och i bilen med min rygg... och hemma får den inte plats! Att kvittera ut en rullator bara för att ha den i lyan? Nej! Gåbord och kryckor här. Kryckor vid hemgång. Det räcker.

 

Nej, jag ville verkligen inte åka från Huddinge. Syrrorna var jättegoa och undrade förstås varför jag absolut ville stanna. Jag berättade små delar ur hur det var för fyra år sen på Mälarsjukhuset och att en sån upplevelse --> http://guggelutt.blogg.se/2014/march/vad-hande-egentligen-pa-akuten-2.html <-- sätter spår är ju inte konstigt. Det resulterade i den här --> http://guggelutt.blogg.se/2014/june/ <-- artikeln. Men så bestämde jag mig för att värre än så kan det inte bli. Det fanns ju många snälla människor där oxå. 

 

På eftermiddagen kom Janne med skor, jacka och rena kläder. Så dök min bästis Lotta upp oxå. Jag blev jätteglad! Hon var på sjukhuset med en väninna och kom förbi mig som en överraskning. Så kul! Efter middagen fick jag hjälp att duscha, det var så otroligt skönt, sen var det bara att vänta på transporten. 

 

 

Jag blev lite orolig när det kom en man med en smal bår som inte gick att höja och sänka. Han la på mig flera filtar och spände fast mig med två remmar över benen och fyrpunksbälte över bålen. Ryggen gick att höja och sänka tack och lov. Sen rullade vi iväg ut till en färdtjänsttaxi. Det blev en skakig färd. Jag försökte hålla i mig i en ledstång, och även om bårens hjul var fastspända så rullade jag runt på båren. 14 mil! 1,5 timme! Först fartgupp och rondeller, tårarna rann och jag bet mig i läppen för vad skulle den ensamma chauffören göra? Vid en häftig inbromsning skrek jag rätt ut. HUR kom nån att tänka på den bra-iga idén att: vi tar en färdtjänsttaxi och slänger in en smal bår (för då får vi plats med två!) och så kör vi runt patienter i den. Då tycker landstinget: JA vilken bra ide! Då kan de köra runt våra patienter billigt. Diskbråck. Höftopererade. Vilka fler? Fartgupp, rödljus och rondeller spelar ingen roll, lite smärta är inte farligt. Och så chauffören som var missnöjd med sin arbetsgivare: 135kr i timmen vid körning, antagligen ingenting när han inte körde då... Heja landstinget! Varför överhuvudtaget köra runt patienter? Låt dem stanna där de är (om det inte handlar om specialistvård, men då finns både ambulanser och helikoptrar). Jag är inte kinkig, jag gillar att åka på flak, flottar och tak, men INTE under smärta!

 

 

Väl framme var sköterskorna snälla, de stod ut med att jag skrek av smärta vid överflyttningen av den låga båren. Hur skulle jag kunna hejda mig när allt krampar? Men de har redan frågat om jag har hemtjänst, trappor och hur jag bor så vi får se hur det blir imorgon. Alla försvarsmekanismer är påkopplade, tyvärr!

 

Nu ska jag försöka vila. Här väcker de patienterna klockan fem!

Har sagt det förr och fick nu all anledning att säga det igen: jag ska inte gå händelserna i förväg! Snacka om att jinxa! Äta ekologiskt och grönt - häng med, vara skjuts/ förlossningshjälp till dottern, men tjena! 

 

 

Vad hände då? La mig i god tid i fredagskväll med en laddad telefon bredvid sängen ifall jag skulle bli ivägkallad på förlossning. Gick upp efter en god natts sömn, åt ekologisk havregrynsgröt med ekologisk havremjölk och ekologiska blåbär. Kände mig så nöjd och inspirerad! Så ser jag en rinnfläck i duschen och tänker att lite Cillit Bang på den och promenad med hundarna så kan jag städa duschen innan jag tar tag i förrådet. På eftermiddagen tänkte jag gå på konsert i Huddinge kyrka. Bang tog slut och jag böjde mig under diskbänken för att plocka fram en ny. 

 

BANG!

 

Smärtan slog andan ur mig och jag kippade efter luft, men hade sinnesnärvaro nog stt klamra mig fast i diskbänken. När armarna började krampa hade jag två tankar i huvudet - lås upp dörren! Ta dig till sängen! Därifrån ringde jag Janne. Efter en timme kom svärmor och tog ut hundarna, sen kom Janne som ringt in sjukberedskapen. Jag fick ge upp och ringde ambulanstransport som tog mig till Huddinge.

 

12 timmar senare kom jag upp på avdelning. Alla har varit jättegulliga. Jag har fått hjälp och smärtlindring, provar f.n på TNS som är underbar... och så kom min kusin som jobbar på förlossningen och tittade till mig ett par gånger...  men ikväll blir jag skickad till Mälarsjukhuset, även kallat Slakthuset. Jag bävar, har ju så dåliga erfarenheter därifrån, men vad göra? Jag är skriven där och det är bara att ta Gud i hågen och acceptera. Kan det bli lika illa som sist?

 

Lite så känns det just nu. Både under hundpromenaderna rent bokstavligt och i sinnet bildligt talat. Jag är trött och det syns uppenbarligen på mig för folk kommenterar det alltemellanåt. Kung Bore släpper inte sitt grepp om oss och även om ljuset återvänder med stormsteg så tror jag att frånvaron av en D-vitaminbildande och värmande sol kan vara orsaken till min trötthet. Längtan efter våren liksom dallrar i underhudsfettet. Men jag mår inte dåligt och har klarar mig från förkylningar och influensor så här långt. Tack tack!

 

Livet knallar på. En relativt händelselös helg, Vasan och virknål, typ. På söndag em åkte jag, hundar och fågel på kalas hos Monica. Hon fyller om ett par veckor, men vi väntar ju på att bäbis ska komma ut snart.

 

En samtalstät tid på jobbet... och idag hade vi kickoff för nya Herrklubben! Det var jättekul! Vi startade en diskussionsgrupp för änklingar för ett år sen, men få har kommit. Nu kör vi på med ett nytt koncept med föreläsare, film och utflykter. Sju herrar kom idag och det är en ökning på 200%! Kändes jättebra! Och en spännande föreläsare hade vi oxå, Petter Berndalen som har bloggen Husfadern, en trummis som inte handlar i vanliga affärer utan köper sin mat direkt från gårdarna och odlar själv. Inspirerande och bjöd in till eftertanke.

 

Om det inte kräk-snöar så är det sol och blå himmel. Men det behöver jag väl inte tala om för det har ni också sett, eller hur?

 

Nästan en vecka har gått sen senast. När jag kommit från jobbet har jag i princip bara slängt upp fötterna i soffan och tagit det lugnt. Men i söndags hade vi årsmöte i föreningen Knyppelpinnarna, medlemmarna ställde upp bord och sålde och köpte av varandra samt så hade vi en spännande föreläsare från Svensk Hemslöjd som berättade om bland annat Lilli Zickerman. Jag antecknade så pennan glödde för jag lovade att skriva om det i nästa nummer av Stadkanten... I måndags jobbade jag hemifrån och på kvällen var det knyppelkurs. Fyra av eleverna började på nya spetsar så jag sprang som en skottspole mellan dynorna. Stegräknaren i bakfickan fick många steg sig till livs! Och alla fyra kom igång bra med sina spetsar innan vi slutade. Jag trodde inte på klockan när den visade tio i åtta, för vart tog tiden vägen? Den går så fort när man har roligt!

 

I övrigt har arbetsveckan bjudit på mottagning, hembesök, lunchmusik och sopplunch, besök på beroendeenheten och en del tunga fondärenden. Igår hade jag bokat in friskvård - massage, så underbart skönt. Nästan alla huvudvärksknutor borta nu! Och idag hade jag tagit ledigt på em för att gå till bästa frissan Layla.

 

Förra julen fick maken och jag en julklapp av våra båda yngsta barn. Stockholm från ovan! En helikoptertur över Stockholm. Jag blev så fruktansvärt glad för det är något jag önskat mig så länge. Dock stod det i restriktionerna att maxvikten var 90 kg... så jag beslöt mig för att det skulle bli ursäkten för att verkligen gå ner i vikt, men det har skitit sig. Innan vi åkte till Thailand i november ringde jag och frågade om jag kunde betala till vikttillägg eller så, men då frågade efter min vikt och sa att eftersom jag inte vägde så himla mycket mer och alla väger ju inte 90 kg så det brukar jämna ut sig. När vi kom herm från Thailand gick inga fler turer för vintern men vi bokade in oss i februari, så att värdebeviset hann gå ut gjorde inget.

 

Igår var det dax! Jag är ju lite flyg-hispig så jag tog ledigt hela dagen. Tog upp hundarna till dagis till 9.30, hämtade Janne i Flempan kl 10.00 och så åkte vi ut till Bromma Blocks. Gick runt och tittade lite, satt i en soffa och pratade medan vi såg Carolina Gynning få håret tvättat och fönat hos en frissa på nedre planet. Sen började klockan närma sig 13.00 och vi blev upphämtade utanför ingång 185C.

 

 

Imorgon har jag tagit ledigt och så här långt är jag mer än nöjd med min vecka som började med Kyrkgruppsutflykt till Hagsätra kyrka. Det var ju min arbetsplats i flera år, då som Hagsätra kapell, nu omgjort och ombyggt till en kyrka mitt i centrum. Ingången var ny för mig, arbetsrummen borttagna för där är numera själva entrén och trapphuset. Utsmyckningarna i kyrkan var häftiga. Molnen i taket och duvan ovanför dopfunten var gjorda i hönsnät. En läcker, "enkel" och luftig utsmyckning.

 

... inför en vecka som ska bli lugnare än på sistone. Har suttit och gjort några hål i kalendern och inget nytt ska bokas in denna vecka! Funkar allt enligt planen kommer det bli en mycket rolig och spännande vecka, men inte så fullspäckad... så stay tuned!

 

Drömde inatt igen. Har drömt väldigt mycket hela vintern faktiskt. Kanske skulle jag skaffa mig en sån däringa liten bok och ha bredvid sängen och sen gå drömtydningskurs? Drömmar glöms ju bort så fort. Jag minns inte sammanhanget i min dröm inatt, men jag var jag inne i en affär (tror jag) och stod bredvid en lång, smal, välklädd kvinna som var lite äldre än mig. Jag tänkte att så där skulle jag vilja se ut. Parant. Snygg. Självmedveten. Tittar på mig själv i spegeln. Kort, rund, hundtassfläckig täckjacka , leriga boots och en grön slinga i vindrufsigt hår. Patetisk, tänkte jag. Så fick jag syn på en liten väska. En mossgrön liten superpraktisk handgjord väska med flera genomtänkta fack och ett vackert broderi på. Den var bara helt perfekt! Jag tittade på prislappen och den kostade nästan 6000kr. Jag provade väskan i spegeln och remmen var så lång att väskan nästan gick i golvet, och inte matchade min lortiga uppenbarelse väskan särskilt väl heller... ja, ni fattar: snygg designväska - hundtassfläckig lerig liten tant. Jag hängde tillbaka den och stod och tittade på den. Mm, 6000kr är mycket, men om man ser till mitt näst intill obefintliga klädkonto... det kan vara värt det. Början på ett ordentligare appearance? Och remmen kan jag väl fixa? "Åh, vad bra att du hängde tillbaka den" säger en kvinna bakom mig, "den ska jag ha", sa hon och tog väskan. Jahapp, tänkte jag snopet, blev lite ledsen men tänkte att min gamla trasiga väska från 80-talet duger väl ett tag till (här dryper jag av offerkofta). Jag älskar min läckra gamla väska som snart sorterar under retro-begreppet, men dragkedjan är paj och det har gått hål i bottensömmen. Besviken gick jag därifrån. Jag tänker gå och "suga" lite på drömmen, tror den säger mig något om självkänsla... Det festliga i den hela, om man jämför drömmen igår om bilrutorna, så hade jag fått flera bra tips på gårdagens sista Facebook-inlägg om vad jag kan använda min kub-virkning till, bland annat just: en väska! Lite mer Guggelutt-style kanske? 😂

 

Annars då? Bamse höll på att gruffa till tidig morgon. Antar att rådjuren avlägger visit under fågelbordet även nattetid. När han väckt mig för fjärde gången fick jag tokspel och jagade honom med vatten-sprayflaskan genom huset. Sen blev jag superledsen över mitt dåliga uppförande och så somnade vi tätt ihop, min söta blöta nalle och jag. Han sköter ju bara sitt jobb och signalerar för att göra mig uppmärksam på att det händer nåt därute i mörkret!

 

Inatt drömde jag så konstigt, jag hörde glas krossas och när jag tittade ut var jag "hemma" i Norsborg igen. Någon hade krossat alla rutor på den första bil jag ägde, en hundkoja jag köpte som tonåring men aldrig körde för körkortet dröjde... Imorse när jag vaknade hade jag fått ett sms från grannen som påpekade att höger bakruta på min bil var öppen. Jag fick bråttom ut för jag tänkte att det kanske verkligen var så att jag hört glas krossas och triggat drömmen, men den var bara nerdragen. Märkligt! Jag har inte medvetet vevat ner höger bakruta och om jag omedvetet gjort detta borde det varit skitkallt i bilen när jag körde hem igår. Nåt måste ha hänt när jag packade ur bilen, och jag var extreeeeemt trött när jag kom hem! Lite spooky med drömmen ...

 

Den senaste tidens intensitet tar ut sin rätt idag. Detta år har inte bjudit på många lugna stunder. Jag tittar i almanackan och ser att bara de två senaste veckorna har jag jobbat 6-dagars veckor, kvällar och när jag varit ledig har livet bjudit på roliga, spännande saker så nån återhämtning har det inte blivit direkt.

 

Veckan som gått har varit bra och inte fullt intensiv som tidigare veckor. Vi kom ju hem från Vätternrundan på måndagseftermiddagen och efter knypplingen på kvällen åkte jag upp till lyan. Sen har det tuffat på med mottagning, olika möten på olika platser, hembesök, besök och en hel del administration.

 

Igår när jag kom hem övermannades jag av den stora tröttheten. Orkade inte titta på TV och virka som jag tänkt. Jag har virkat två stjärndukar och håller nu på med en löpare med kubmönster i 3D-effekt som jag är så nyfiken på hur den kommer att bli. Istället släckte jag alla lampor, låg i vår utfällbara fåtölj och tittade på det trebenta rådjuret som åt Ragnars fågelfrön som jag lagt ut under fågelmataren. Och så lyssnade jag på alla åtta avsnitt av Tunnlarna. Jag hade som vanligt radion på när jag åkte hem och då pratade de med Jerker Virdborg om denna psykologiska radiothriller. Gick kvällspromenaden med hundarna efter fjärde avsnittet och somnade till det sista. Gick och la mig och försökte lyssna om på det sista avsnittet i sängen men när jag vaknade imorse insåg jag att jag inte hade en aning om hur det slutade. Lyssnade för tredje gången på sista avsnittet efter morgonpromenad och frukost.

 

 

Nu har jag med viss möda plockat undan packningen från konferens och Vätternrundan, sorterat bort reklam, betalat räkningar och första tvätten snurrar i kondenstumlaren. I den ligger hundarnas selar och Rambos jacka, så jag hinner nog fixa lite lunch innan nästa promenad. Hundarna ser lika slöa ut som jag känner mig. OS håller mig sällskap. Inte för jag tittar på TVn och inte för jag att jag är ett dugg intresserad, men ljudet ger en viss hemtrevnad. Hade Janne varit hemma hade han suttit och tittat, men han jobbar natt och tog husbilen till jobbet, dels för att jag ska slippa smyga hela helgen, dels för att slippa pendla under 12-timmarspassen. Jag saknar nog honom jättemycket just nu!

 

En fin lördag som började med kaffe och knäckebröd, fortsatte med långpromenad i solen, kaffe och semla... och dop!

 

Jag hämtade upp Bekki, sen åkte vi ut till Tyresö kyrka där vi fick vara med när lille M döptes, vidare till Bollmoradalens församlingshem där vi fick avnjuta smörgås- och marängtårtor.

 

 

Tre dagar på slottet! Det ni! Det var en himla bra konferens kan jag lova. Känner mig fortfarande härligt uppfylld. Vi har haft späckade arbetspass om diakoni, om rapporten som kommer ut i april, om utbildningsmaterial för medarbetare och förtroendevalda som jag tror även kan hjälpa oss själva att berätta om diakoni. Jag ska försöka sammanfatta allt detta till något kort och lättsmält att presentera och inspirera mina kollegor med till nästa vecka. Vi har fått god mat, givande och roliga samtal med nya och gamla bekanta. Vi hann även med en mini-retreat på att par timmar, och det var välbehövligt efter allt vi fått oss till livs. Stjärnholm är ett himla bra ställe att vara på i alla möjliga sammanhang, denna gång blev det suveränt!

 

I motsats till idag var gårdagen lugn. Ett besök och ett hembesök samt telefon och administration som vanligt. Efter jobbet drog jag iväg till Farsta och köpte garn! Såg en duk på Facebook som såg så himla rolig ut att virka, mönstret finns gratis på Järbo garn (stjärnduk), och kvällen gick åt till det. Det går fort att virka i jämförelse med tex knyppling och broderi...

 

Idag hade jag satt klockan på ringning kl åtta! Jag gick upp och duschade halv sju och ställde om klockan. Trodde aldrig att jag skulle somna om, men det var tur att jag ställde om klockan på halv nio för somna om, det gjorde jag! Det var skönt. 

 

Frukost och långpromenad med Bamse. Vi mötte Janne på tillbakavägen. Janne gick upp till lyan och jag åkte till Huddinge på gudstjänst. Tanken var stt jag och en ikonmålarvän skulle ägna söndagen åt ikonmålning och att börja en sån dag på ett bättre sätt än med en gudstjänst kan jag inte tänka mig.