guggelutt

Så kom vi fram till Stora Knyppeldagen, årets stora knyppelfest. Och vad gör jag? Jo, skapar lite drama förstås. När jag satt på styrelsemötet på kvällen observerade jag att mina anklar var svullna. Vartefter kvällen led blev de jättesvullna... och efter en natt då jag fick springa upp och kissa en gång i timmen mådde jag inte alls särskilt bra. Ansiktet var svullet oxå. När väckarklockan ringde duschade jag kallt och la mig en stund till. Sen plockade jag ur rummet. När jag försenad kom upp till lektionssalen syntes det på mig att jag inte mådde så bra och jag fick rådet att söka hjälp. Jag ringde 1177 och de ville att jag skulle söka akut, iallfall inom 24 timmar (dvs 12, det hade ju redan gått 12 timmar sen jag svullnade upp) för att utesluta propp eller hjärtsvikt. Men jag avvaktade en stund. Så drog Stora Knyppeldagen igång och det vällde in besökare i kurslokalerna. Det var som vanligt roligt och jag satt och bubblade och babblade, berättade om kurserna och spetsar och Guldkorns-projektet, knypplade på mitt nypon och hade trevligt. När portarna slagit igen gick jag ner och städade mitt rum och började gå upp mot torget. Jag blev stående en stund med en person som efter en stund frågade hur jag mådde och jag kan ju inte påstå att jag mådde särskilt bra, dessutom hade anklarna börjat svälla igen. Hen var sjukvårdskunnig och rådde mig att under dagen söka hjälp, jag hade tillräckliga symptom för att misstänka hjärtsvikt. Då började jag bli orolig på riktigt, ringde 1177 för att kolla vart jag kunde ta vägen och blev rådd att ta mig till akuten på Motala lasarett.

 

 

Jag gick upp till torget och kursare och andra ställde mangrant upp och tog mina pass vid dynan och kaffevagnen. Så fick jag skjuts av en kursare in till lasarettet. På vägen till hens bil ville jag ändå gå längs Storgatan och titta på knypplarna, och jag var så tacksam över att jag gick upp till Spetsmuséet dagen innan, annars hade jag missat det.

 

Jag behövde inte vänta länge på att bli tittade på av en läkare. De tog EKG, puls, blodtryck och klämde på mina ben. Anklarna var svullna men det var inget fel på hjärta och blodtryck. Sen fick jag prata med ännu en läkare och de tog blodprover - socker och proBNP, så uteslöts hjärtsvikt, propp och diabetes. Jag fick rådet att köpa kompressionsstrumpor till husbilssemestern och kolla upp om det kan vara en biverkan på min blodtrycksmedicin, dessa råd hade jag redan fått av 1177 och kursarna, och jag var otroligt lättad att det inte var något allvarligt. Och under vilan på den sköna britsen i det svala rummet svällde benen av...

 

Vi kom tillbaka lagom till festmiddagen på folkhögskolan och vi blev så väl mottagna. Ryktet hade gått så när jag kom in både ropades och applåderades det. Jag fick massor av kramar och jag fick berätta flera gånger varför och vad och hur. Det kändes lite fånigt att ha skapat en sån jättetupp av en pytteliten fjäder, men som flera sa till mig, det är bättre att kolla upp än att åka på semester och ha propp eller hjärtsvikt i bakhuvudet... eller än värre, bli riktigt sjuk på vägen. Jag fick erbjudande om att stanna på skolan en natt till, men jag ville verkligen åka hem.

 

Efter middagen fick jag med mig två kursare till bilen, jag valde först ut den breda knyppeldyna jag önskat mig (ska knyppla både sjal och adventsduk) och så fick de välja varsin av dem jag jag fick av mina skånska kompisar i onsdags. Den fjärde är fortfarande ledig för adoption. Det är alltså breda dynor med 32cm-rullar. Sen hämtade jag mina grejer från kurslokalen, kramade mina kursare (som ska knyppla en vecka till) och så åkte jag hem. Kom hem halv 11 och då hade Janne redan lagt sig, men hundarna var glada. Jag somnade på spikmattan och sov jättegott.

 

 

Idag åkte vi till Linnéa och lämnade lite djur. Alpackorna från Parken zoo fick sina människor (födelsedagspresenter till flickorna från sin mormor) medan Ragnar och Esmeralda fick installera sig i sitt tillfälliga sommarhem.