guggelutt

Har knåpat lite på en andakt idag, och jag kom att tänka på en kinesisk historia. Ofta finns det något mycket lärorikt i såna här historier och man tar till sig olika beroende på var i livet man befinner sig. Första gången jag hörde den tyckte jag den var töntig, men idag älskar jag den.

En äldre kinesisk dam hade två stora krukor, bägge hängde på var sin sida av en stång, som hon bar över nacken. En av krukorna hade en spricka, medan den andra krukan var perfekt och alltid levererade en full portion vatten. Efter en lång tur från bäcken till huset, var den läckande krukan halvfull. I två år skedde detta dagligen, kvinnan kom hem med bara en och en halv kruka vatten. Naturligtvis, var den perfekta krukan stolt över sitt resultat. Men den stackars läckande krukan skämdes över sin prestation, och var olycklig över att den bara kunde göra hälften av vad den var gjord för att göra. Efter två år av vad den kände som en bitter tid, talade den en dag med kvinnan nere vid bäcken. ”Jag skäms över mig själv, för att sprickan på min sida gör att vatten läcker ut hela vägen tillbaka till ditt hus.” Den gamla kvinnan log. ”Lade du inte märke till att det är blommor på din sida av stången, men inte på den andra sidan?” ”Det är för att jag alltid vetat om din läcka, så jag har planterat frön på din sida av stigen, och varje dag när vi går tillbaka har du vattnat dem.” ”I två år har jag kunnat plocka dessa vackra blommor för att dekorera bordet.” ”Om inte du är precis den du är, skulle inte dessa skönheter funnits här och smyckat huset.” ”Vi har alla våra fel… men det är sprickorna och felen vi har som gör våra liv intressanta och givande. Så ta var och en för vad den är och sök det goda hos den.”