guggelutt

Det är bra att bli förbannad! Man piggnar liksom till! Jag letade reda på "Kriget mot kroppen" av Stina Wollter och Erik Hemmingsson som jag köpte i höstas. Stinas förra bok "Kring denna kropp" var jättebra och jag har läst en del insändare om denna nya. Från att ha suttit och halvsovit på fm började jag läsa och hur sorgligt det än är så sitter jag och nickar igenkännande på var och varannan sida. Och då handlar den mer om att sluta fred med sin kropp ❤️‍🩹

Nåväl, oavsett om jag varit sjuk eller simulerat förmodar jag att jag är på jobbet som vanligt nästa vecka. Alvedon hjälper mot det mesta…

Jo, nu publicerar jag detta, med viss tvekan! Jag är ju numera en äldre kvinna som fått diagnosen "oattraktiv" av en psykiater så jag kan ju uppfattas som avundsjuk… 

🤔🫢🤭😂😂🤣

Sen i lördags har låten "Oslagbara" snurrat i mitt huvud och det stör mig så fruktansvärt. Jag skrev "Vi är oslagbara" som text till några selfies jag publicerade på en väninna och mig när vi sågs för första gången på flera år i lördags. Tidigare i livet var vi aktiva föräldrar i Rågsveds  IF och andra sammanhang våra döttrar vistades i. Inte så konstigt att just en låt av Strömstedt dyker upp i huvudet eftersom det var i Hagsätra och Rågsved han växte upp. Men den där juckande trion av äldre herrar, GES, är kanske helt ovetande om hur de bidrar till kvinnoförtrycket. Vi normaliserar texter och ord och låter mannen ta för sig. Det är ju så det är. Vi vill ha förändring men det blir inte så. Pojkar måste få vara pojkar säger "man". Läs nedanstående texter och tala om för mig om dessa texter är respektfulla mot det kvinnliga könet!

Han kom som en vind.

Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans,
blott lånad en kväll i syrenernas tid
och i gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster sig en vind
sig om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst
det sista motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna läppar mot hans.
Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.

(Hjalmar Gullberg)

Vi var  oslagbara
vi sköt från höften
vi hade svaret på allt
alla flickor log och vi gav, vi tog

Inget är förändrat. Kvinnor ler, är kyska och ger efter, män är påstridiga och tar för sig vilket är manligt. Och vi älskar Hjalmars vackra dikt och sjunger med i GES låttexter.

Eller varför inte Peter Lundblads:

Ta mig till havet och gör mig till kung!

Kung över sommar’n och natten

Sanden är fuktig och kvinnan är ung

Galen av längtan är jag

Dofterna samlas och luften blir tung

Ta mig till havet och stanna

Tills natten blir dag

🤢🤢🤮

Nu missade jag de första minuterna vilka jag sedan tog igen på TV4 Play. Nej, mitt namn nämns inte. Inte diakoni heller. Men varför skaver det? Det är ju en fin berättelse om initiativtagaren och änkemannen som "kontaktar kyrkan" och hur prästen "som fick frågan" jobbar med mäns sorg. Jag skrev till DN efter den digitala utgivningen och bad att nämnas i utgivningen av papperstidningen men fick till svar att fokus låg på herrarnas berättelser. Då kände jag mig dum och förmäten, såklart att fokus ska ligga på änkemännen… men förvånades vid hemkomsten att det skrevs om min manliga kollegas historia. Jag bet i det sura äpplet, skuldbelade mig själv och intalade mig att det inte är viktigt 🍏 Viktigt är att änkemännen fått denna mötesplats. Jag är stolt över mitt arbete och dess framgång.

Det gick trögt i början. Jag skickade hundratals brev till änkemän i hela Huddinge kommun. Herrklubben blev även ifrågasatt bl.a av en annan chef pga sitt namn, varför jag som kvinna startade en Herrklubb och vad var syftet med det,  att det var så få som kom … men jag stod på mig. Mäns sorg behöver tas på allvar, menade jag med tanke på Ronnies berättelser. Jag ville prova ett nytt grepp. Jag tänkte att om vi ska prata på mäns vis behöver vi kanske skapa gemensamma minnen i gruppen? Vi gjorde utflykter till  Luma-fabriken,  Scania,  Lida, Överjärva gård mm och nu började det rulla på. Medan jag skötte merparten av det praktiska briljerade Daniel med sin sociala talang, vi var ett riktigt Dream-Team!

Så på hösten 2019 blev jag plötsligt avpolletterad och skulle inte längre vara med i Herrklubben. Jag fick inte ens chansen att ta avsked. Sen kom pandemin och jag valde att säga upp mig på våren 2020.

I oktober var jag på dop i Huddinge kyrka och träffade då Daniel. Han berättade att DN följt Herrklubben en tid och sa att jag skulle komma i tidningen… sen ändrade han sig och sa att han hoppades att de hörsammat att det var han och jag som startat Herrklubben. Redan där och då förstod jag att jag inte skulle nämnas överhuvudtaget. När han sen skickade meddelandet igår att han och Ronnie var inbjudna till TV4 Nyhetsmorgon tänkte jag att här har de chansen att säga något om nu inte DN ville skylta med en kvinnas arbete i Herrklubben, men jag visste redan svaret.

Nej, jag är inte mediakåt. Min älskade barndomsväninna, tillika genusvetare, satte ord på mitt skav: Detta är ett patriarkalt typexempel på hur man upprätthåller osynliggörandet av kvinnan. Jag ska inte behöva skämmas för att jag ville bli bekräftad i denna framgångssaga eller att jag gjorde ett alltför lamt försök att sätta diakoni på samhällskartan. Vi sitter så fast i de patriarkala systemen och jag tror inte att Daniel och Ronnie är medvetna om vad de just gjort i detta hänseende. För min egen del har skavet till viss del lindrats då jag inte längre tar det personligt, men det gör jätteont i hänseendet att detta blev ännu ett synliggörande av patriarkatets förminskande av kvinnan och att det är så omfattande som det är. 

Kvinnans arbete

blir ofta osynliggjort

i patriarkatet

De flesta kvinnor som berättar om hur det var när de träffades beskriver en romantisk och intensivt uppvaktande man. De känner sig sedda, älskade och uppskattade. En del av dessa män kan nästan lukta sig fram till när en kvinna behöver känna sig sedd, och då finns han där med blommor, beröm, uppskattning och allt det som behövs i stunden. Det är precis denna färdighet han senare i förhållandet kommer att använda när det är dax att börja bryta ner kvinnan.

Han är vanligtvis en väldigt charmig person som det är lätt att bli kär i. Kvinnan ser helt enkelt inte de röda flaggorna. 

Han kan oxå vara en man man tycker lite synd om, en som talar till moderskänslorna, som haft en taskig uppväxt eller har ett ex som dragit med barnen. 

Han kan oxå plötsligt bara finnas där, kanske en vän till en vän som ganska självklart kommer in i kvinnans liv och plötsligt är de bara ett par i någon form av självklart samförstånd.

I alla fulla fall är han inte en man som skrämmer utan han är en man som kvinnan och i de flesta fall även omgivningen tycker om. En schysst kille helt enkelt.

Fortsättning följer…

Igår var jag hos min äldsta dotter för att hämta hem min papegoja Ragnar som de haft hos sig några veckor 🦜 Vi fick en fin dag tillsammans. Först åkte vi och åt lunch, sen besökte vi kyrkan och några andra historiska platser. Till sist hämtade vi barnen från skola/förskola och åkte och fikade ☕️ 

Jag vet inte om ni reflekterat över det, men när jag skriver om om min äldsta dotter hennes familj är det alltid i förfluten tid eller så är bilderna beskurna. Varför? Jo, hon och hennes döttrar lever med skyddad identitet. Att leva med skyddad id betyder inte på något sätt att allt är frid och fröjd.

Mäns våld mot kvinnor räknas i fem kategorier: fysiskt våld, psykiskt våld, sexuellt våld, materiellt våld och ekonomiskt våld. En kvinna (nu handlar detta om mäns våld mot kvinnor och inget annat) kan vara utsatt för våld i en av dessa kategorier, men oftast är det flera. Att inte våga lämna pga hot om att döda katten, spola ner akvariefiskarna eller göra illa nån nära släkting är mer en regel än ett undantag och hör till kategorin psykiskt våld.

För ganska precis tre år sen blev min dotter och barnen satta i en taxi av "enheten för våld i nära relationer" och placerades på kvinnojour. Det räcker med att jag skriver att det fanns goda skäl för det. Det vi inte hade en aning om var hur denna enda man i åratal ska komma att påverka en hel släkt och förkrympt vänkrets. Hur vi alltid måste vakta vår tunga och noga tänka vilka bilder vi lägger ut alternativt när vi gör det. Alla i vår släkt vet inte var min dotter bor och vänner försvann för  "han är ju så treeevlig så det där kan ju inte vara sant". Att tingsrätten tilldömde min dotter ensam vårdnad, skyddad id och att han inte fick umgängesrätt borde tala sitt tydliga språk. Ändå finns oändligt mycket kvar att önska av skydd. 

Med den erfarenhet jag har idag har jag svårt att acceptera samhällets bristande skyddsnät för denna stora utsatta grupp. Visste du till exempel att efter 6 månader på kvinnojour ska du klara dig själv? Efter år av våld (se kategorierna ovan) är det mer en regel än ett undantag att kvinnans tilltro till sig själv är på botten. Ofta har hon stora skulder oxå då mannen kontrollerat ekonomin på olika sätt. Med skyddad id och skulder är det i princip omöjligt att få lån till en lägenhet eller ens möjlighet att hyra en. Har du försökt söka jobb med skyddad id? Och skola/dagis då, hur kontrollerar du att bilder från luciatåget och skolavslutningen inte sprids i sociala medier? Samhällets eftervåld är ganska kompakt. 

Detta är skrivet av mig och godkänt av min dotter. Jag kommer säkerligen återkomma i ämnet.

☮️ Peace ✌️

2004 åkte till Filippinerna för att skriva C-uppsats som avslutande kurs i min socionomutbildning. Jag var där i 11 dagar och intervjuade lika många NGO´s, alltså 11 non-governmental organizations. En medstudent satt hemma och skrev historik, geografi och andra fakta. Resultatet blev en 68 sidor lång uppsats som heter "HIYA - a study of how NGO´s in Phillipines work with sexually abused children" (klicka i Ersta Sköndal högskola så är det den första uppsatsen som kommer upp). När jag kom hem därifrån berättade jag i olika sammanhang att både i USA och Filippinerna finns statistik på att ungefär 33% av alla barn blir utsatta för sexuella övergrepp, från "touch" till grov våldtäkt. Svaret jag oftast fick var att det händer inte i Sverige, att det händer i Filippinerna är väl inte så konstigt. Efter det ingen vidare reflektion .... Varför är inte det så konstigt? Och varför skulle det inte hända i Sverige? En siffra för Sverige jag fick var 2%. 2%? Det skulle alltså göra mig till ett unikum, ett unikum x 2? Skulle inte tro det! Och det har väl olika avslöjanden under åren efter 2004 vittnat om. Jag skulle vilja säga att 33% räcker inte om vi lägger till alla vuxna kvinnor och män som på något sätt varit med om sexuellt ofredande eller kränkning. Och vi ska inte heller glömma att även kvinnor ofredar!

 

Jag har tvekat... men nu har jag bestämt mig. Jag skäms inte, det får förövarna göra! Här kommer min historia:

 

 

När jag var 10 år utsattes jag första gången. Jag satt på tunnelbanan på väg hem från skolan med en kompis. En man satte sig bredvid mig och det var väl ingen konstigt. Men när han tog min hand och la den på sitt kön blev det väldigt obehagligt. Jag försöket på alla sätt ta mig loss, jag till och med borrade in mina naglar i hans kön, men det verkade ha en mer upphetsande effekt, jag slet och drog för att komma loss. Min kompis försökte prata med honom men han bara log stort och verkade njuta av situationen. Ingen av alla de vuxna i T-banevagnen låtsades se, trots att det var uppenbart att detta inte på något sätt var frivilligt från min sida. När vi kom till slutstationen, och av naturliga skäl reste sig även han, kom jag loss och jag och kompisen sprang som tokar nerför en slänt, över vägen och in i en matvaruaffär där vi gömde oss bakom hyllorna. Det tog ett bra tag innan vi vågade ta oss ut och sen sprang vi hela vägen hem.

 

Andra gången var jag 12-13 år och på väg till skolan. Mannen jag sitter bredvid låter sin hand glida in under rumpan på mig. Han klämmer och känner, pillar och petar. Jag sitter helt still och vågar inte röra mig. Jag mindes så väl de vuxna i T-banevagnen några år tidigare, de ingrep inte... När jag efter ett par stationer skulle gå av visste jag inte om jag vågade resa mig ... FÖR JAG VILLE INTE ATT HAN SKULLE BEHÖVA SKÄMMAS om nån upptäckte vad han höll på med. Jag hade alltså lärt mig att detta beteende var helt korrekt, vuxna män får kladda på småflickor.

 

Tredje gången var jag 17 år. Det var en torsdagskväll runt halv nio och jag hade varit på ungdomsgruppen i kyrkan. Jag genade över en fotbollsplan när någon ropade efter mig. Han ville ha sex. Jag nobbade artigt och skyndade vidare, med mannen ropandes bakom mig hela tiden. När vi kom till en gångtunnel alldeles nära där jag bodde kom han ifatt, tryckte upp sin underarm hårt mot min hals så jag blev fixerad mot gångtunnelns vägg, så började han knäppa upp mitt byx-skärp. Då försvann rädslan och skammen och jag blev så arg att det svartnade för ögonen på mig. Adrenalinkicken var otrolig! Jag lyckades slå mig fri och skrek åt honom nåt i stil med att han måste vara dum i huvudet som inte förstod vad ett nej betydde. Han skrek efter mig att han skulle komma tillbaka till mig på natten....

 

Efter min skilsmässa arbetade jag flera år på samma ställe. Arbetsplatsen var mansdominerad och jag var ung, bara 22 år. Att jag blev uppvaktad kändes till att börja med lite trevligt. Jag menar, jag kom från ett äktenskap där jag inte var vatten värd, och här fanns flera äldre män som var så trevliga. De bjöd på lunch, övningskörde med mig, kom hem till mig för en fika, hjälpte mig med lite praktiska saker.... Det tog faktiskt ett par år innan jag begrep att de pratade sinsemellan om hur de fått mig i säng och vad de gjort där, för ingen ville tillstå att de inte legat med mig. De få kvinnorna på jobbet behandlade mig därefter. Företags-horan. Det uppdagades när en man i chefsposition med våld försökte tvinga mig att sova över med honom i ett hotellrum när vi var på företagsresa. Ett par av mina manliga "vänner" hjälpte mig ur situationen, men jag blev så chockad, så äcklad! De som jag sett som snälla farbröder och som jag trodde tyckte om mig som en person, eller som en bonusdotter... Sex hade aldrig varit inblandat. Jag mådde illa. Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att jag var något? Jag skämdes nåt så fruktansvärt! Jag sa upp mig! Ryktes-spridning kanske inte kan jämföras med våldtäkt, men jag äcklades nåt så otroligt av min egen blåögdhet. HUR kunde jag tro att dessa män var mina vänner? HUR dum i huvudet får man vara? Den känslan, att vara korkad, har förföljt mig sen dess.

 

Att nämna de otal gånger man fått kommentarer med sexuella anspelningar till att bli skälld för hora när man inte vill vara föremål för de virila hanarnas lust vill på privata fester eller i utevimlet orkar jag inte ens nämna. Det är ju sånt man får räkna med som kvinna i offentliga miljöer, eller hur?

 

Idag är jag tack och lov så gammal, tjock och ful att jag inte behöver rädas ofrivillig intimitet. Det menade en psykiater i all sin vänlighet. När jag var sjukskriven en längre tid i samband med struma-genombrottet tvingade Försäkringskassan mig att bland annat skriva in mig vid psykiatrin om jag skulle fortsätta erhålla sjukpenning. I psykiatrins behandling ingick att jag skulle prova antidepressiva tabletter och det var i samband med ett sådant besök jag träffade denne vattenkammade, väldutbildade alfa-hanne. Jag hade med mig en lista med frågor som han milt sköt undan, tittade på mig med sina varma, bruna ögon och sa att "Snälla du, nu ska du lyssna på mig. Min erfarenhet av kvinnor i din ålder är att de blir deprimerade när de märker att de inte längre attraherar män, det är helt naturligt". Jag anmälde fan-skapet, slängde tabletterna, gjorde slut med psykatrin och pluggade teologi ett år medan Levaxinet trappades upp till den nivå jag äter idag. Psykiatrikern fick jobba kvar då han motiverade sitt handlande med att han alltid försökte uppträda professionellt. Det känns väl tryggt att han fortfarande sitter där och skriver ut sina antidepressiva tabletter till fula gamla kärringar.

 

Jag menar att detta är inte bara ett mans-problem, utan snarare ett strukturellt kulturellt problem på flera nivåer. Så länge kvinnan skuldbeläggs och skuldbelägger sig själv blir det svårt att komma åt. De utsatta kvinnorna och männen behöver vi lyfta och det finns så många goda män och kvinnor som vi behöver värna. Alla män är inte våldtäktsmän och alla kvinnor har inte blivit utsatta.

 

Over and out!