guggelutt

Makalöst vad svårt det är att ta sig ur sängen! Men jag kom iväg. Förberedde möte mm, hade möte och sen café. Idag var det go i kapellet! Ingela - the singing nurse, fick kapellet att gunga och många var vi som sjöng med i melodipärlorna. Det gick inte att gå därifrån på dåligt humör, nej man dansade iväg på lätta fötter :O)

 

Ett lyxigt vardagsrecept Janne hittade i reklam för Arla Kökets Smetana, författat av Sveriges Mästerkock 2011: Louise Johansson.

 

Började dagen med att affischera för onsdagens café... bara för att upptäcka att jag hade med mig fel affischer, de jag hade med mig var för caféet om 4 veckor! Mässa och möten. Klarade inte av att gå fram till nattvarden, mitt hjärta är svart och ihåligt. Men jag tände ljus för min väninnas bror och min väns pappa. Ena mötet handlade om Caféet på min begäran ch det kändes skönt. Sopplunchen blev bra, goda samtal vid bordet med tre gentlemän. Eftermiddagen ägnade jag åt att skriva andakt och mail.  I somras på en av utflykterna församlingen ordnade bla till Bro Glasbruk, så köpte jag ett hjärta i glas. En del av pengarna gick till hjärt-lungfonden och jag blev väldigt förtjust i både hjärtat och ändamålet. ... och nu är det borta. Jag efterlyste det i mail till alla anställda och har fått en hint om att det försvann under mottagningstid. Jag kan nog utgå från att det är stulet. Jättetråkigt! Det gör ju att man tänker till om vad man törs ha framme. Det här hjärtat kostade nästan 300 och det är väl egentligen ingen jätteförlust, vi har aldrig pengar, väskor och telefoner liggande framme... men jag tittar nu lite noggrannare på vad vi har i rummet. Vissa saker kan det ju blir jobbigare om de försvinner. Bara att något försvinner är tråkigt nog i sig.

 

 

Hjärnan funkar i slow motion. Hämtade Bamse och åkte hem och lagade mat. Potatisplättar och bacon till mig och Bekki. Matlåda till Bekki. Janne jobbar dubbelt så han har varit borta sen sex imorse och kommer hem till midnatt. Lite märkliga morgnar är det för jag sticker iväg sist och det händer sällan. Men Bekki åker före mig till jobbet och Jens likaså när han sover hemma.

 

Ikväll har jag varit uppe och knypplat i kapellet. Vi går därifrån i samlad tropp efter att en vaktmästare blev misshandlad av ungdomsgäng för två veckor sen. 

 

Det skulle vara på sin plats med något positivt nu. Jag är livrädd att nåt ska hända innan eller under vår bröllopsresa så den inte blir den vila och ro som vi behöver. Men livet är som det är och det är bara att hacka i sig de dåliga tiderna oxå. Man kan inte ligga på topp jämt!

 

Over and out.

Nej, det kommer att ta tid att bearbeta allt som hänt. När jag kom till jobbet imorse funkade inte skrivaren efter ett datorbyte förra fredagen. Jag måste ha lösenord. DataNisse är förstås ledig på måndagar... det räckte för att jag skulle ta till lipen. Blev tröstad av två arbetskamrater, den ena är insatt i bekymren, den andra blev insatt. Jag kanske pratar för mycket med fel personer just nu, men samtidigt undrar jag om man kan det? Vi får se om mina ord kommer tillbaka och biter mig i arslet.

 

Sen jobbade jag enträget på med det jag skulle göra. Började förbereda för att kunna göra ett nytt vårprogram för caféet, ringde och stämde av med sångerskan och frivilliga till caféet på onsdag osv, åt lunch på kinesen med en kollega. Samtal på em... och sen friskvård. En kollega som oxå är utbildad i massage gav mig nästan en timmes lång taktil massage, med ljus, massagebänk och musik = rubbet. Det var ljuvligt! Man får vara med om mycket i mitt jobb. Först var jag lite tveksam till att näcka i mitt rum på jobbet, tillika framför en arbetskollega, men jag lät betänkligheterna flyga sin kos. Vem bryr sig? 

 

Jag hade rätt kul igår med knyppeldynan och datorn. Såg Kalla Faktas program om Parken Zoo, letade gamla låtar och skrålade glatt på medan jag knypplade klart en svart spets, samtidigt författade jag ännu en blogg... sen upptäckte jag att badrumsfönstret var öppet... Undrar vad grannarna tänkte. Fast de satt väl inne och huttrade, så kallt som det är just nu.

 

Idag gick jag upp vid 8. Bamse rörde sig inte ur fläcken, han snusade så gott på sin puff och verkade mest irriterad på att jag rantade runt.

 

Först ett par videos från Youtube:

 

 

Observera! I´m 47...and that´s just a side of me!

 

 

Observera! My dream is to spend my life what I feel I was born to do.... I feel it´s a little bit difficult to be confident in myself...

 

 

Observera! I´ve always had a problem with my size.... when people says something to me it takes a piece out of me.

 

Alltså, jag ryser, tårar rinner... det är så starkt! Varför är de inte confident? Susan är det ju, men juryn är inte confident i henne.. föränn hon öppnar sitt fula tryne och det bara strömmar diamanter ur henne! Samtidigt så.... löjligt! Vad är det människor inte ser i människan som inte ser ut som en fotomodell? 

 

Tänk:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tänk lite till:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(det är ett medvetet tomrum här... så använd tomrummet........ Hur ofta har du tid?)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ingenting av det jag lever i eller gör är annorlunda... ingenting jag gör är exeptionellt. Jag hade ett långt samtal med en väninna häromdagen vad gäller kvinnokroppen och mode.... och mina tankar knallar runt kring varför vi, 50% av världens befolkning inte gör nåt! Eller inte gör ingenting. Kvinnor i Asien svimmar av utmattning för att sy ett plagg somliga av oss kvinnor i Sverige kanske använder... två gånger? Nu är jag kanske urtaskig som säger att jag fått tre förfrågningar på att göra handlovskydd och... jag gör det egentligen jättegärna för jag blir så glad när nån vill ha något av mig, jag känner mig så uppskattad, men så har tanken på sista tiden...efter 48 år ... dykt upp.... hur uppskattas arbetet? Att knyppla och sticka dessa handlovskydd tar ca 10 timmar per skydd, fem för knypplingen och fem för montering och stickning... för ett par ca 20 timmar alltså. En timlön på 100 kr blir 2000 kr plus material blir 2050kr.... inte värt det, eller hur? En timlön på 50kr/timmen plus material blir en tusenlapp.... ff inte värt resultatet... inte i pengar iallafall. Och pengar är det som styr oss. Titta på kvinnorna i Asien som har en dagslön på 3 kronor. När jag säger till vänner att jag inte vill ha betalt för... ett par handlovskydd, eller bokmärken i frivoliteter, eller babytröjor... eller som när jag efter ett envist dividerande med en kollega tog betalt för garnystanen när han ville betala för jordgubbsmössor förra vintern så handlar det inte om någonting annat än att  man kan inte ta betalt för arbetskostnaden när det handlar om denna "förspillda kvinnokraft" som jag finner så mycket kraft i! Vissa saker kan helt enkelt inte mätas i kronor och ören, eller euros eller dollars eller yen och yang... vissa saker kan inte mätas. Jag tar hellre emot mina vänners tid (dock inte gärna i telefonen) och en lunch. Bjud mig på lunch och lite kvalitetstid, uppskatta det jag presterat, så är mitt arbete kompenserat. Förstå bara den tid och den ansträngning jag lagt ner. Pengarna har i detta sammanhang inget värde, men jag vill ändå bli kompenserad med något som har värde! Värdet för mig är tid, respekt och uppskattning.

 

 

Det TV gör i tex "Britain´s got talent" är att sälja känsloutspel. Där är jag lite hooked. Inte på säljet, för det får vi nog av i serier som jag för länge sen slutat titta på, eller aldrig börjat titta på, som "Bonde söker fru", "Paradise hotell" mm mm. Tidningarna säljer sen lösnummer på denna konstruerade verklighet samtidigt som Parken zoo i Eskilstuna slaktar sina utrotningshotade pumor för att få plats för jaguarer som kan öka inträdena nästa år... om detta nu är sant, det får vi Svenssons aldrig reda på. "Kalla Fakta"s tittarsiffror mot "Parken Zoo"s besöksiffror, vem ska vi lita på, "vem vet mest"... och bäst?

 

I mitt liv är sången viktig. Min röst. Jag har fått höra att jag sjunger bra, senast på en tisdagsmässa på jobbet varpå en kollega skojade om att jag kanske är som Susan Boyle och kan göra karriär i städrock.., mina gifta döttrar har bett mig sjunga på deras bröllop, jag har sjungit på flera bröllop och begravningar. Jag har genom åren gång på gång fått höra att jag har en fin röst, men jag kan inte tro på det. Jag vet inte var mina trauman kommer ifrån, men så mycket vet jag att min X-make förstörde mycket. Fetma och okunnighet har jag kunnat råda bot på med råge, men min röst är min själ och där är jag ännu inte ikapp. Jag är jag, min röst är min röst. Min yngsta dotter sa häromkvällen att jag har en bra röst och tyckte jag var fånig som trodde nåt annat. Inte i de ordalagen kanske, men jag tolkade henne så, positivt förstås. Min äldsta dotter sa vid mammas disputation att jag sjöng bäst av mina syskon, hon försökte oxå vid en kryssning till Riga få upp mig i kareoken... och jag älskar henne för det... men mitt trauma är större. Kanske , men definitivt inte pga henne, hur skulle det kunna vara pga av henne för hon var ju inte född, har det att göra med att jag fick så mycket verbalt pisk av hennes far då jag varken kunde sjunga eller spela gitarr. Hans och min sångpedagod hade minsann tagit med honom till Musikhögskolan för bedömning och det berodde mer på min oduglighet än hans otroliga magstöd och gener...?  och detta i 70/80-tal då det var så poppis att bebisarna i magen skulle blir trygga i sina föräldrars röster. Jag ägnade de sista sjukskrivna veckorna av min första graviditet åt att spela gitarr och sjunga för min ofödda dotter, bara för att få veta av min dåvarande man att jag inte kunde sjunga alls, att min röst inte dög nåt till.... och min röst var det enda jag varit stolt över till denna dess... jag hade ändå gått ut Adolf Fredriks musikklasser med en 4:a i betyg (5:a i  Skärholmens gymnasium) och i min mormor, som jag ännu älskar högt och innerligt, alltid sagt att jag skulle bli musikdirektör. Jag har några fantastiska minnen av min röst, blandannat en där jag spelar gitarr och sjunger i en tågkupé och det blir tyst...

 

 

och efter flera sekunders tystnad börjar folk i tåget applådera. Jag har inte kunnat spela gitarr sen mitt första äktenskap, förutom en gång då en väninna "tvingade" mig att sjunga och spela "Kärleken kommer och kärleken går" på hennes bröllop. Det var starkt. För mig iaf! De skildes senare och jag har ff kontakt med dem båda, trots att den ena sen länge bor i Australien. Och de skilldes inte pga min sång, kan jag tillägga.

 

Jag tror min röst symboliserar något annat som bor inne i  mig och vill ut ;O)

 

Ojojoj, klockan är mycket och min darling hund behöver kissa och bajsa. Och imorgon ska jag med Linnéa och Matte och mina fina barnbarn på marsvinsutställning i Kallhäll. Detta är förstås mitt galna förslag och jag vet att jag har en god bundsförvand i min käre svärson, Matte. Klart han tycker godisarna ska ha marsvin. Det gäller bara att få min motsträviga dotter att godkänna ett utökande av deras djurs skara med med hund och katt att oxå inrymma marsvin ;O) Skoja!

 

Love U all <3

Nu har jag bearbetat klart min skit för den här gången. Nu håller jag på att ta fram en handlingsplan. Trycket har lättat över bröstet och luddet i huvet är borta. När det händer mycket i livet så är hjärnan så smart funtad att den tar in en del i taget, annars blir det overload liksom. Men samtidigt så verkar det som när man är fullmatad av intryck och känslor så tappar man oxå försvaren... och det var det som hände mig nu. När försvaren rämnade behövde jag bearbeta det nya som kom över mig och den processen känns nu så pass bearbetad att jag kan gå vidare. Jag ser så mycket klarare. Det gäller både privat och arbetsmässigt. Så redan nu är jag en starkare person och på måndag kommer en ny Guggelutt inta min stol på jobbet. Jag hoppas att hon tänker sitta kvar för det vinner alla på!

 

 

 

Igår ägnade jag större delen åt att prata i telefonen. Jag vet inte hur många som ringde... och samtalen handlade bara väldigt lite om min egen kris, flera i min omgivning krisar oxå. Nu har jag två nära vänner som förlorat nära anhöriga genom död och det påverkar förstås även mig. Man kan aldrig lyfta av en annan människa dess sorg och ångest, men man bär ändå en del av den med sig och mina tankar kretsar mycket kring dem. Att förlora någon som står en nära är ju bland det svåraste vi genomgår i livet, och det är en sådan verklighet som faktiskt drabbar de flesta av oss någon gång under livet, därför är det så lätt att känna in och bära med sig just detta, vi drabbas alla av förlust någon gång.

 

 

Imorse tog Bamse och jag en ordentlig sovmorgon. Han fick vara ledig från dagis, så vi halkade ut först vid 10 imorse. Det har blivit lite telefon idag oxå och att prata långa samtal i telefonen är bland det jobbigaste jag vet, så jag stängde faktiskt av ljudet. Det handlar inte om personerna som ringer, inte alls, inte heller om det personerna vill prata om, men att ha en svettig lur i örat ger mig panik efter en stund. Det har hänt att jag omotiverat börjat gråta när samtal drar ut i timmar. Jag hälsar hellre på och sitter med personen framför mig. Men efter telefonsamtalen och en sen frukost gick jag ut med Bamse igen...

 

Efter att ha skrivit av mig i bloggen igår kom ilskan smygande. Efter att ha försökt knyppla ett par timmar och lugna ner mig tog jag telefonen och ringde Su och vi hade ett bra samtal. Hon har mycket lång erfarenhet av kommunikation eftersom hon jobbar i branchen och jag fick en del stöd och nya tankar.

 

Martin Luther sa att "man får lyfta på hatten och gå vidare" när man tex inte förstår en bibeltext. Vi kan inte göra anspråk på att förstå allt... men man måste ändå få ha känslan av sammanhang, det påstår iallafall professor Antonovsky när han forskade på varför vissa människor klarar motgångar bättre än andra, typ, lite kort och ovetenskapligt förklarat. Just nu tänker jag att ilskan måste få utlopp så den kan lägga sig, sedan kanske jag kan använda energin till något vettigt.

 

I bloggen igår vände jag mig mot mig själv, jag analyserade varför jag är sjuk igen och skyllde på ett stressigt privatliv. Det har varit mycket, tveklöst, saker som jag behöver bearbeta. Sen finns det saker i mitt liv och min nära omgivning som jag inte alls skriver ut. När nära släkt och vänner kommer med förtroenden och ber om råd i svåra stunder så skriver man inte ut det i en öppen blogg. Lika lite som jag skriver om mitt jobb. Öppna aktiviteter som Stilla Kvinnotimmar och Caféet är väl en sak och det hoppas jag ger lite reklam och inblick i allt det goda som kyrkan gör. Jag dristar jag mig till att skriva att jag har samtal, men jag skulle aldrig komma på tanken att skriva om det är en man eller kvinna, ung eller gammal, grön eller gul, sorg eller ekonomi, enstaka eller serie. Kanske skrev jag i somras att jag var förvånad över att så många samtal handlade om akut sorg, men inte mer än så skriver jag ut. Givetvis inte! 

 

Men åter till min ilska då... hur ska jag kunna uttrycka den i en öppen blogg? Det kan jag inte. Samtidigt känns det som en eld som håller på att förtära mig inifrån. Det var två meningar, skrivna lite i förbifarten i gårdagens blogg som helt plötsligt fick en väldigt stor betydelse. Upprinnelsen till de meningarna härrör från blandannat förra veckan och som jag snabbt dolde i att mamma opererades och en vän hastigt gått bort. Det borde jag väl fatta att arbetslivet inte är en isolerad företeelse som man bara lämnar när man går hem. Flera av mina vänner och läsare kan vittna om hur viktigt det är med ett arbetsliv som man trivs med, det är en vedertagen sanning och det finns säkert forskarrapporter på det oxå. Om jobbet är trist så kanske arbetskamraterna är det som lyfter.. och tvärtom. KASAM - känslan av sammanhang är så viktig. Många av oss kan inte välja utan jobbet är något man måste gå till för sin försörjning och i dagsläget ska man väl oxå skatta sig lycklig åt att man har ett.

 

Inatt gick jag upp, jag kunde inte sova för alla känslor, och skrev en två A-4 stor tankekarta. Den innehåller både mina tillkortakommanden och framtidstro. Vi får se om jag kan bearbeta den till nån sorts presentation. Om ingen är intresserad, vilket jag knappast tror i nuläget, så kan den nog bli till hjälp för mig själv då jag strukurerar det jag vill göra. För nu är det dax att ta mina reaktioner på allvar. Astma-anfallet är helt klart psykosamatiskt och det beror kanske inte alls på att det varit mycket i mitt privatliv under hösten. Det har givetvis en inverkan, precis som förkylningen, men astma-anfallet kan nog till precis lika stor del vara en ilske-yttring och hade jag inte varit så pass distraherad pga oron i mammas operation och sorgen efter vår vän så hade jag antagligen inte reagerat, av gammal vana bara lyft på hatten och gått vidare. Vi strävar ju alla åt samma håll, eller hur! Eller? 

 

Jag är så innerligt trött på att inte få möjligheten att ta hand om mig själv. Jag är så trött på att andra ska visa mig nån sorts omsorg som i slutändan blir så fel så den fräter sönder mig. Jag undanber mig den där falska omsorgen som snarare handlar om att givaren ska få känna sig god. Jag vet inte om jag kan arbeta på en tjänst där ingen vet vad jag gör, inte ens jag själv. Mina idéer och min kreativitet får inget utrymme, mitt utrymme har knympt till nästan ingenting och frukterna av det jobb jag gjort tar någon annan över.... eller slänger bort.

 

Jag undrar hur bagaren som varit anställd på bageriet i många år skulle känna sig om ägaren bad kassören att baka bröd till festen.... 

 

JAG FÅR VARA BÅDE ARG OCH LEDSEN! PRECIS HUR ARG OCH LEDSEN SOM HELST! UTAN ATT BE OM LOV OCH FÅ KORKADE URSÄKTER!

 

 

Jag mår bra i huvudet men kroppen vill inte. Hostan har varit lite lindrigare i natt, faktiskt såpass att Janne låg kvar i vår säng och inte tog täcke och kudde till soffan. Utslagen i ansiktet har lugnat sig något oxå... Sen får jag jobba på mina höga stress-nivåer. Jag ska inte behöva skämmas för att jag är sjuk igen men jag sitter fast i någonting av ett  magiskt tänkande, för jag tänkte för ett par veckor sedan att när jubileet, Stilla Q och mammas operation är över kommer jag nog bli sjuk i influensa. Jag har väldigt goa arbetskamrater och jag har fått höra att jag måste vara otroligt försiktig med mig  själv... och sånt har jag lite svårt för. Jag tror att när man har haft ett så pass händelserikt liv som jag haft och har så är det svårt tagga ner och låta kroppen komma ikapp. Jag har varit utrustad med en stark fysik och sunt förnuft, nu saknar jag lite av båda, tror jag. Fysiken har snabbt brutits ner under de första åren av detta millenium, struman har väl varit grundorsaken. Efter att ha fått diagnosen hypothyreos år 2005 har jag dessutom fått borrelia, diskbråck, utmattningsdepression, kronisk hälseneinflammation, Lichtens, vitiligo samt nya skov av psoriasis och astma som jag varit kvitt i decennier... för att inte tala om myomet och Mmonstret, samt små engångshändelser som kraftigt stukade fötter och gallstensanfall. Flera av dessa diagnoser är psykosomatiska såtillvida att de förvärras av stress. Stress är något jag trott vara att man känner stress och oro för att man inte hinner med, men i dessa dagar hemmavid har jag tänkt mycket. 

 

För drygt två år sen krävde Försäkringskassan att jag skulle sjukskrivas av en psykiatriker pga min utmattningsdepression, detta trots att jag arbetstränade och var på väg tillbaka till ett fungerande arbetsliv. En husläkares intyg var inte längre, efter nästan 2 år, giltiga. Efter en del tjafs hitochdit valde jag att ta tjänstledigt ett år för att plugga teologi. Detta för att det stressade mig mindre än att bråka med FK och jag fick verkligen något tillbaka. Det var ett lyckat hälsodrag och efter ett års studier var jag tillbaka på full tid på min arbetsplats och det har gått bra. Nu har jag jobbat ett drygt år och det har gått precis hur bra som helst, men nu har några saker hänt.

 

I somras var maken och jag centimetrar från döden i en bilolycka. En vecka senare var jag tillbaka på jobbet och jobbade fyra veckor. Under hela denna tid samt veckorna innan bearbetade jag beskedet om att jag äntligen skulle få göra en hysterektomi, efterlängtat och superläskigt. Hela sommaren var ett enda långt bearbetande av dels olyckan, dels mentalt förbereda mig för operationen samt genomgång vad dessa besvär gjort med de sista åtta åren av mitt liv. Under två fantastiska veckor på sjön fortsatte denna bearbetning plus att jag fick göra ett dygns avbrott för att skrivas in på sjukhuset samt få info om vad som väntade. Utöver detta och helt frivilligt knypplade jag dessutom på en slöja samt broderade en bröllopstavla. Så blev det operation och jag fick vara hemma tre veckor. Kom tillbaka till en mycket stressig men rolig arbetssituation där jubileum, Stilla Kvinnotimmar skulle genomföras inom loppet av sju dagar, och dessutom gifte sig min äldsta dotter där jag fick äran att sjunga på bröllopet med allt vad det innebar av att hinna öva mm, endast tre veckor efter operationen. Stilla Q var sist ut i dessa intensiva dagar och när jag gick därifrån fick jag en blödning. Det var antagligen invärtes sår efter op som trasslade. Under denna tid upptrappades oxå stressnivåerna inför mammas svåra rygg-operation som skulle ske tre dagar efter hennes 75-årsdag... och dagen innan den operationen fick jag beskedet att en god vän dött hastigt och totalt oväntat på natten. Detta var förra veckan. Och förra veckan hade jag oxå utvecklingssamtal med chefen, samma dag jag fått dödsbudet och dagen innan mammas op. Det inplanerade läkarbesöket, oxå förra veckan, att rutinmässigt kolla bla hypotyreosen visade på bara goda resultat och att jag efter det drabbas av kraftigt halsont förvånade mig föga. Det har varit otroligt mycket sen jag opererades för 7 veckor sen... och det var 8 veckor efter olyckan... hur mycket orkar en kropp egentligen ta? Nu hade jag gissat på influensa, men det bröt inte ut något så jag kunde fortsätta jobba, men istället drabbas jag av ett kraftigt astma-anfall när vi kommit ner till Örebro för att umgås med min goda vän som blivit änka så oväntat. Efter det vill inte kroppen fungera normalt, bara. Nej, det är inte konstigt alls. Att jag dessutom känner att arbetsuppgifter på jobbet, såna som jag gärna velat ha, har går mig förbi, det gör inte att jag mår bättre. Det ökar på en känsla av att vara misstrodd och värdelös.

 

 

                               

Men inte heller har jag på något sätt glömt alla de positiva saker som händer. Att bestiga Abbas Pecha i Sinai och vandra i Mose fotspår i april i öknen var otroligt. Likaså Monica och Artos fantastiska bröllop i september, Bekkis student i juni, resan genom Hjälmare kanal till Örebro i augusti och så vidare.

 

 

Ändå kan jag med ovanstående katalog av livsavgörande händelser förundras över att jag känner mig så stark som jag gör. Det här handlar bara om tid för att komma ifatt. Jag vill inte ha något annat liv. Jag vill förändra saker i mitt liv, ja det vill jag, men jag älskar mitt liv och det jag gör. Nu har jag faktiskt skrivit ner hela den plattform jag står på just nu... Så, var börjar jag?

 

Dessa dagar hemma har jag, som sagt, ägnat åt tankar. Hur vill jag ha resten av mitt liv? Två gånger på kort tid har jag fått uppleva hur fort det kan ta slut. Om jag dör imorgon, är jag nöjd med mitt liv då? Jag har knypplat och stickat, sådant som får mig att rena mina tankar. Jag har gått långa långsamma promenader med Bamse i för de får mig oxå att tänka bra. Jag har njutit av att känna stress-hormonerna minska och tankarna bli klarare. 

 

Igår kom Bekki hem överlycklig. Även hon har fått jobb. Tillfälligt, precis som Jens, men ändå ett jobb! Det har gjort att jag ägnat extra timmar åt matlagning eftersom alla som är skrivna på denna adress faktiskt bor hemma nu, och två matlådor extra per dag behöver göras till "de små". Att gå igenom frysen och hitta på maträtter är oxå läkedom. Det är oxå ett sätt att rensa och låta fantasin flöda. Och rensa behöver vi alla göra, kontinuerligt och i intervaller. Både yttre och inre rensning... för att må bra.

 

Och tänk så skönt det varit att få tid till tankar... när det är tomt och tyst i huset.

 

Lite hopplöst känns det just nu, men det brukar gå över! Igår fick jag akut-tid på min VC, men min läkare var sjuk så jag fick nån helt ny läkare. Hon läste dock mina journaler och lyssnade på mina lungor som tydligen var rätt rena, och sen skrev hon ut Pulmicort och Ventolin. Jag var ju ff helt skakig efter den behandling jag fått på närakuten kvällen innan.

 

 

Dagen tillbringade jag med att knyppla och hosta. Det är så tröstlöst med att vara sjuk hela tiden... och så känns det så oseriöst att vara hemma när man inte har feber. Nå, jag kan inte jobba när jag skakar som ett asplöv och hostar så fort jag öppnar munnen för att säga nåt. Nu har jag dessutom fått torra utslag i ansiktet, framförallt runt vänster öga och vänster kind, och jag vet inte om det är min Psoriasis eller Lichtens hudsjukdom som fått för sig att leta nya jaktmarker så nåt i hela kroppen är ju klart i olag. Sen vet jag med mig att jag blir stressad av frånvaro och det har blivit en del i höst med operation, blödning och nu astma. Om ett par veckor har jag semester och det ska bli underbart, men sen är det jul och det känns inte som jag jobbar denna termin. Men varför är det så viktigt då? Jag vet inte, det får jag väl fundera på! Jag gör vad jag ska när jag är där, men kanske behöver jag en helt ny inrikting i mitt liv, det känns som jag sitter fast medan min längtan och mina drömmar tynar bort. Och vad spelar det för roll om jag unnar mig själv en lugn höst där jag inte hela tiden anstränger mig till max. Jag ska kanske läsa en bok istället och låta saker och ting flyta på. Av alla de ansträngningar jag gjort är det få som betalat sig på sistone och ska man räkna i vad som betalar sig hela tiden så blir man snart utbränd. Nej, nu får jag skärpa mig. Min kropp har f.n säckat under astman, det är bara att acceptera. Det blir snart bra och nu får jag lära mig att ta hand om mig. Nu är jag väl i princip färdigläkt efter operationen och när detta astma-skov är över får jag börja med att sköta min kropp. Utan min kropp kan jag inte uppleva något mer i livet och man vet aldrig när livet tar slut! Jag längtar efter att återgå till Itrim och jag ska kontakta Viktväktarna för att se om de kan hjälpa mig med en diet som struman står pall för.

 

Lagade köttfärssås för ett helt kompani. Tänkte göra lite matlådor till Jens som fått säsongsjobb och jobbar hårt nu. Mysigt att ha honom oxå hemma. Man får inte glömma att glädjas åt de små sakerna i livet oxå. Monica gav mig några små presenter när jag var hemma hos henne sist och det var så oväntat och så roligt. Hon har känslan för det där lite udda!

 

        

Nu ska jag gå och se ett inspelat program av Beck från häromkvällen. Ska sticka lite oxå... sen längtar jag efter att läsa "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Jag har inte läst en hel bok på åratal!

Natten på hotellet blev betydligt lugnare. Det var ett gäng ungdomar anställda av e-on som levt rövare igår natt, men nu var de i sällskap av betydligt äldre personer och de jobbade hårt med att sortera någon sorts enkäter när vi gick och la oss... och det var knäpptyst i korridoren hela natten. Jag sov gott första halvan av natten med dunfritt täcke och kudde, men andra halvan av natten ägnade jag åt att hosta lungorna ur mig.

 

                                 

 

Vi gick upp halv tio, Janne tog ut Bamse medan jag duschade och packade, sen frukost och iväg. Vi tillbringade några timmar hos vår kompis och hennes barn, gick en lång promenad längs kanalen och framåt eftermiddagen åkte vi hem. 

 

Igår gick dagen rätt fort. Samtal på fm och brandövning på em. Kom hem lite före fem och halv sex satt Janne och jag i bilen för att åka till Örebro, till min vän som förlorat sin make.

 

Vi kom fram till hotellet vid 9.00 och natten blev hemsk. Dels fick jag ett kraftigt astma-anfall när vi gick ut med Bamse på sista promenaden. Jag fick astma för två vintrar sen, men det var mest en aldrig övergående hosta. Nu fick jag ett anfall som jag inte haft sen jag var tonåring. Med stort problem kom jag in på rummet och fick tag i sprayen som jag turligt hade med mig, När jag nästan somnat in började ett gäng ungdomar festa loss och jag inväntade tålmodigt att klockan skulle bli 23.00 när det skulle vara tyst på hotellet, men vid midnatt ringde jag receptionen.. och de hade försökt få tyst på dem men nu ringt Securitas som var på väg. Låg och lyssnade på insatsen .... och sen började hostan. Jag kom så småningom på att kudde och täcke innehöll dun vilket jag inte tål, och så hostade jag mig igenom natten.

 

Frukosten på hotellet var kanon. På vägen ut bad jag om dunfria täcken och kuddar, sen åkte vi förbi apoteket för hostmedicin.

 

Dagen har vi tillbringat med vår vän och hennes barn. Det är så konstigt att sitta i deras soffa och äta vid deras bord och veta att han aldrig mer kommer in genom dörren. Senast i augusti tillbringade vi några dagar i Hjälmaren och dessförinnan firade vi midsommar.

 

Jag tycker inte man ska gå till jobbet om man är sjuk! Ändå är det väl på gränsen till det jag gör nu. På läkarbesöket om bla sköldkörteln i förrgår fick doktorn titta i min hals och han såg inget och jag hade ingen temp. Igår rann det ur näsan, ögat var svullet och jag började hosta... men jag mådde bättre än i onsdags så jag duschade och gav mig iväg ändå, osminkad visserligen pga ögat, men jag åkte. Vill verkligen inte vara hemma mer i höst! Jag åkte först till kyrkan och hämtade min pappershög, sen till kapellet där jag jobbade med den hela dagen. Morgonens hembesök ställde jag in och på em var det möte men då satt jag med en stol emellan närmsta kollega för att undvika ev smittspridning så långt som möjligt. Det verkade inte vara nån i kapellet som var överdrivet rädd för mina baciller och det är väl så att den värsta dagen för smitta är precis när det bryter ut och det var i tisdags och onsdags. Bekki ställde dock upp igen och var barnvakt åt godisarna, Ängla och Thyra. Även om jag mår rätt bra så är jag förstås.... TRÖTT!

 

Kom hem med en påse från Gyllene Måsen en stund efter sex och tillbringade resten av kvällen vid TVn med stickorna. Janne sov ett par timmar innan sitt nattpass. Han kom upp halv nio och tog ut Bamse åt mig så jag stöp i säng och sov strax efter nio.

 

Idag är ögat svullet igen men jag mår inte sämre. Det är jätteskönt att få ha sovit ordentligt två nätter nu, det har ju varit lite i och så med det på sistone. Bekki är hemma eftersom Monica och Arto har kommit hem efter sin smekmånad. Jens har provjobb idag så vi hoppas han får fortsätta nästa vecka. Janne sover efter sitt nattpass och jag ska åka til jobbet, osminkad, och hoppas att jag inte skrämmer slag på nån stackare <3

 

 

Efter jobbet åker vi till Örebro, till en av mina bästa vänner som förlorade sin make natten mellan söndag och måndag. Det finns inga ord ....

När jag för många år sen jobbade på ett amerikanskt multinationellt läkemedelsföretag som saluförde ett läkemedel mot höga blodfetter så fick säljarna lära sig, att efter sina föreläsningar för läkarna om kolesterol, avsluta sina anföranden med att säga just detta... "och glöm inte triglyceriderna!" ... för att på det sättet kunna boka in ett nytt besök. Jag tyckte det lät som något folkslag ur Star Wars eller nåt, men det handlar alltså om blodfetter det med. Idag när jag var hos farbror doktorn så hade jag bra värden i det mesta... men det onda kolesterolet och triglyceriderna var för höga. Inte alarmerande höga, men ändå för höga. Järndepån hade fyllts på från 12-17-15 vid de senaste mätningnarna till otroliga 77! Nu behöver jag inte dricka Blutsaft mer och järntabletterna har jag slutat med sen länge. Han kunde reducera hela min långa läkemedelslista, som nästan  uteslutande har hängt ihop med Mmonstret, till endast Levaxin och även där fick jag dra ner något på dosen, nu ligger jag nämligen för högt! Att jag sover dåligt och får hjärtklappning kan hänga ihop med detta, men varför det blivit så vet jag inte. Nu ska jag iallafall försöka börja tänka på kosten, mest för att få ner blodfetterna till normala värden. LCHF är tydligen inte heller något för mig. Det får bli Viktväktarna och kalorijakt helt enkelt, det har funkat förr på mig, ända tills jag fick den förbenade hypothyreosen lyckades jag lätt hålla vikten. Han fick oxå äran att glo ner i min hals för inatt vaknade jag med sandpapper i hela halsen, han tog tempen i örat och den låg på 36.5 så det var ju inget. Jag är skräckslagen över att ha släpat med nåt till mamma igår, men igår mådde jag helt bra.

 

Sov dåligt inatt igen. Mamma ringde ju igårkväll och var orolig inför operationen, och vem kan klandra henne? Det tror jag alla är som står inför en operation. --> Jag var det iallafall, jag var livrädd! <-- Så fick jag för mig dumheter, som att Rebekka (som är husvakt hos Monica) låg i sängen och käkade godis och satte i halsen. Kunde inte somna förrän hon svarade i telefonen mitt i natten. Varför fick jag för mig nåt sånt? Plötslig död och operationsångest kanske? Jag tror man kan projicera över stark oro på saker som KAN hända men man projicerar det på något som är OSANNOLIKT bara för att kunna hantera den starka oron. Nå, Bekki svarade och jag somnade, men sov oroligt.

 

Vaknade före väckarklockan och gick upp och duschade mm. Var på jobbet kl 8.00. Tände ljus för vår avlidne vän och för mamma som skulle opereras tidigt på morgonen. Efter olika möten ringde jag sjukhuset klockan 11.00 och blev kopplad till uppvaket där de t.o.m gick med telefonen till henne så jag fick prata med henne. Efter lunch och småpyssel åkte jag till sjukhuset... jag fick ändå inget vettigt ur händerna ... och mammas mediciner var lite hoprörda, så efter att har ringt pappa och fått en beskrivning på hennes olika tabletter gav jag mig av för att blandannat hjälpa dem att identifiera tabletterna. 

 

Det var skönt att se henne. Hon hade sovit lite precis innan jag kom. Stannade fyra timmar och småpratade medan jag stickade. Så framåt slutet av mitt besök så börjar mamma vicka på sina fötter och så säger hon att "jag tror jag känner mina fötter"! Det kanske låter underligt, men vet man att hon inte haft känsel i fötterna på fem år, pga diabetesen har läkarna sagt, så är det allt lite märkvärdigt... så jag nyper henne i tån... OCH HON KÄNNER DET! Hon får blunda medan jag nyper i olika tår och hon svarar rätt varje gång, och så killar jag henne under fotsulan och hon rycker undan den! Det finns mirakel! Känslobortfallet var inte alls pga diabetes utan stenosen! Och nu är nervkanalerna upprensade och hon kan genast gå bättre och har dessutom fått känseln tillbaka. Jag var tvungen att gråta en skvätt för mirakel händer då verkligen inte varje dag! Det fanns ju en risk att hon skulle hamna i rullstol men istället fick hon känseln tillbaka.

 

Det har varit en skum dag. Eller egentligen inte, men det blir skumt när man ruskas om i sin världsbild. En god vän som dör hastigt... det är inte så man tänker när man går och lägger sig på kvällen, sitter och stickar, promenerar med hunden, eller vad som helst, man tänker inte, man bara tar för givet att livet ska trampa på i sina hjulspår. Så händer nåt och då blir det väldigt omruskat ett tag, ... sen så traskar man helt plötsligt på i hjulspåren igen.

 

När jag kom till jobbet ropade jag glatt "kuckeliku" i diakonikorridoren. Sen kom gråten och skratten omvartannat till det var dax för utvecklingssamtal med chefen. Det blev väldigt bra, även om tårarna rann där oxå. Ringde onsdagens föreläsare och där var det visst knas, så det kommer en annan kille och berättar om KRIS arbete. Det får bli som det blir, ansvaret är deras hur de vill förmedla sin organisation och jag tror ju det blir bra, men jag ska inte ta på mig nån nervositet för att det inte blir som planerat. Lunch på kinesen, jag gjorde som jag brukar när jag har långa dagar, dvs äter två portioner från buffén så klarar jag mig till dagen efter. Enda fördelen jag har med hypothyreos och den långsamma ämnesomsättningen. Samtal och telefonmottagning på em, sen ikonmålning.

 

Min plan för dagen var att åka till Knyppelpinnarna i Kalhäll, men dels skulle de inte knyppla idag utan hade "köp och sälj"-dag, och jag har alldeles för mycket material, hade ändå tänkt åka och hälsa på lite knyppelkompisar...dels fastnade jag i Jennifers cupcake-mössa. Blev sittande i soffan och stickade med TVn som sällskap istället och så gick tiden. Det var gudstjänst från Göteborg och repris på Körslaget och sen blev klockan för mycket.

 

Vid ett åkte jag till Monica och Arto för att titta på deras akvarium, det vill inte riktigt funka utan blir grönt. Vi drack en kopp kaffe och pratade lite, sen åkte vi över till Linnéa och Mattias.

 

Igårkväll, när jag var hundvakt åt Spike, så kokade jag en jättekastrull potatismos. Denna hade jag med till Linnéa och när vi kom dit satte jag igång att göra potatisplättar. Det mättade sju män, kvinnor och barn samt två matlådor... sen slängde vi resten.

 

När jag kom hem stickade jag klart mössan till Jennifer och gick ut med Bamse tillsammans med Janne.

 

Imorse gick jag ut en timslång promenad med Bamse, sen duschade jag och fixade lite. Gick ut en sväng till och åkte till Guldfynd för att köpa ett smycke åt mamma. Det blev en berlock i form av en ängel och kors-örhängen. Hon fyller 75 år idag! Det firade vi hemma hos ena syrran med mat och fika.

 

Igår hade jag en admnistrativ dag. Massor som jag ville få undan, allt från att planera andakt till att utvärdera Stilla Q... och alla dessa småuppgifter som är så lätta att glömma - fylla i statistik, synka almanackan osv. Det tog hela dagen men jag blev ändå inte klar. Delvis berodde det på en ovanligt pigg telefon och akuta besök som kom in, men när jag gick klockan fyra så var det viktigaste gjort.

 

Hämtade Bamse och fick en lugn kväll med Janne. Janne opererade bort en tand igår och är inte så pigg. Jag ringde en kompis som fyllde 50 år, stickade på pulsvärmaren/handledsvärmaren/mudden och tog sen ut Bamse på sista naden. La mig halv tio och sov till halv nio imorse.

Bamse går med tratt. Han är inte överförjust men jag tror han tycker att han är rätt stilig i den. Han sträcker villigt fram huvudet när den ska på och han är lugn så länge han bär den. Han har slickat sig på ena tassen i flera dagar och igår var han på den andra oxå. Jag har pratat med dagis om det och de trodde det kunde vare eksem. Jag har inget sett, förrän igår. Då åkte tratten på och jag sköjler noggrant med ljummet vatten efter varje promenad. Vi kanske måste kontakta veterinär iallafall, dels för eksemet, dels verkarn han förstoppad. Han stånkar och stånkar men det kommer inget :(

 

Har fattat flera bra beslut på sistone, tycker jag! Att stanna hemma några dagar var ett bra beslut. Jag blev mycket väl bemött när jag kom tillbaka idag så jag hade inte behövt oroa mig. Igår ägnade jag dagen åt att knyppla klart spetsen till den andra handledsvärmaren samt att vila mycket. Janne fixade nya duschkabinen och tog ut Bamse sista svängen så jag sov strax efter nio. Dessförinnan hade vi in en granne på middag. Det var jättekul att se henne igen då hon tillbringar somrarna på landet.

 

Min plan var att vara ledig söndag och måndag för att sedan köra hårt igen. Men vuxenpoäng till mig! Blödningen efter StillaQ som oxå gjorde att jag missade Änglas femårskalas fick mig att stanna upp... samt --> denna artikel <-- Krasst är det ju så att när man är sjuk så säger alla att man ska sköta om sig. Jag ringde till avdelningen och de ville att jag skulle avvakta... Avvaktat har jag gjort i åratal och att avvakta gör en inte frisk. Så, vad göra? Jag har valt att stanna hemma två dagar till och sköta om mig. För det kan jag (och vem som helst) slå sig i backen på att om jag får ett ordentligt bakslag i läkningen så kommer jag få höra vad jag borde ha gjort så det är lika bra att ta ansvar för sig själv på en gång och sluta vara duktig flicka, om jag sen sviker jobbet så får det vara så. Ingen tackar mig för att jag jobbar ihjäl mig. När jag låg hemma i 1,5 år och lite till efter att ha försökt leva och jobba som vanligt efter att ha fått diagnosen struma så var det få som brydde sig. --> Här kan man läsa lite om det <-- Jag tänker inte gå på det där igen: att om jag jobbar till jag stupar så blir jag hyllad som hjälte. Livet fungerar inte så. Man äter eller äts... och jag vill inte längre delta i tävlingen... så där ja, nu har jag försvarat mig ;O)

 

 

 

På måndagen pysslade jag och gjorde det som föll mig in. Jag rensade och förvällde svampen vi fått av grannen, fixade med blommorna och tvätten samt latade mig i soffan. Blue Moon och Ragnar höll mig sällskap. Messade återbud till ikonmålningen och ägnade kvällen åt Janne, TVn och handledsvärmaren. Hade en hel del sms-kontakt med Monica som blivit riktigt sjuk på  Mallorca - smekmånaden. Till slut tillkallade de läkare som konstaterade att hon har bronkit, det blev pecicillin och hostmedicin. La mig nio, Janne tog ut Bamse själv.

Sov tolv timmar natten mellan lördag och söndag. Det var skönt. Igår tog jag det väldigt lugnt. Började med att ringa avdelningen där jag låg efter operation och fråga vad jag skulle göra, de tyckte jag kunde avvakta. Om blödningen tilltog skulle jag åka till akuten och om det fortsätter som det gör ska jag ringa tillbaka till dem. Jag ska avvakta idag oxå, sen kanske jag ringer och ber om några extra dagars sjukskrivning, men jag hoppas jag slipper! 

 

Tillbringade större delen av gårdagen i soffan med datorn och telefonen. Bland annat började bygga ett släktträd på Ancestry.se ... har funderat på släktforskning, men jag vet inte. Nu testar jag på deras gratissida så får vi se var det landar! Jens tog ut Bamse åt mig på em. Janne kom hem från landet tidigt på kvällen och jag satte mig att knyppla klart spetsen till första handledsvärmaren.

 

En jättebra dag! StillaQ var näst intill perfekt. Några dök inte upp så det löste sig med massös-listan, nån var irriterad på att några hade med sina mobiler osv, men i övrigt så funkade det med massage- och samtalstider, men lunch och pyssel i tystnad. 

 

Det stod tre saker på min att-göra-lista idag: Tvätten, knyppelpärmen och knyppla - välj mellan sjal/mudd/friknyppling. Jag har tagit hand om tvättberget, tvättat och börjat rensa ut lite, jag har ordnat så alla knyppelmönster finns i en pärm i bokstavsordning och en annan med spetsarna (som inte var så många som jag trodde) men jag kunde inte märka upp dem för jag hade inte en rätt penna...

 

Gjorde klart drygt 20 cm metallspets i förrgårkväll. Halva med två vridningar och halva med tre. Det syns inte på bilderna, men i verkligheten är det lite häftigt att se att så lite kan bli en så pass stor skillnad!

 

Igår började med en lugn morgon, skjutsade Bamse till dagis och åkte hem för att göra resten av morgonsysslorna. Så åkte jag till Panduro, Ikea, ToysRus och Kontorab för att komplettera muggar och porslinspennor till StillaQ, men jag passade oxå på att köpa present till Ängla och en pärm så jag får ordning på mitt knyppleri när jag ändå var i krokarna. Åker ju aldrig åt det hållet. Just nu är mönster och spetsar huller om buller i en annan pärm, nu ska det bli ordning. Åkte till jobbet och tog lunch direkt, sen två samtal och till sist administration och klippa filthjärtan. På lördag ska allt klaffa!

 

Nej, jag har inte alls glömt bort Änglas födelsedag! Men jag kom på att jag glömt skriva det i bloggen! Jag kom på det när jag skjutsade Bekki till Kista efter knypplingen. Mitt barnbarn Ängla fyller alltå fem år idag! Jag tycker inte det är så länge sen jag satt på mässan en tisdag... för fem år sen alltså... och väntade på ett telefonsamtal hur det gått och vem som anlänt... och det var lilla Ängla som kommit på morgonkröken. Idag är det oxå tisdag och jag har varit på mässa... och jag tänkte hela tiden på hur det var då, för fem år sen.

 

Nu går tiden fort. Vaknade halv sex imorse, låg och tittade på klockan och när den passerat halv 7 tittade jag på mobilen varför inte alarmet gått på... den var helt död! När jag mekat en stund upptäckte jag att usb-uttaget inte satt fast ordentligt i omvandlare så telefonen hade laddat ur helt. Vilken tur att jag är stressad och sover dåligt då!

 

Mässa och möten. En kommentar efter mässan gjorde mig så där jätteglad! Jag satt bakom två vaktmästare som sa att jag sjöng så fint. Jag blev ju så besviken på videon Bekki spelat in, tyckte det lät hemskt... även om jag  vet att en kamera inte har nån bra ljudupptagning och i synnerhet inte med mik och piano, men det där med sången är så känsligt för mig, anledningarna ligger i mitt förflutna och vi behöver inte gå in på det idag. Att nån bara säger att jag sjunger fint spontant gör mig så jättelycklig.

 

                                                                     

 

Nå, efter mässa och möten blev det telefonsamtal och mail, sen sopplunch och diverse administration, telefon, mail och ännu ett möte, åkte från jobbet en kvart i fem - vertligen bara fullt ös. Hämtade Bamse och svängde förbi Donken. 

 

Nu ska jag ge mig av upp till kapellet. Jag ska ta ner knyppelutställningen och påbörja kursen i metallknyppling. Efter det ska jag skjutsa Bekki till Monica och Arto. Jens är i norra Sverige och Janne är på landet. Hoppas få sova lite bättre inatt!

 

Ligger i soffan och dricker läsk och snaskar ostbågar. Rubbat! Trött som en gnu. Janne gick upp klockan fem för att hinna tvätta bilen innan jobbet. Rubbat! Jag önskar jag hade hälften av hans energi! Själv segade jag mig upp halv sju, duschade och fixade, Bamsenad och körde honom till dagis, plockade upp en kollega vid kyrkan kvartöveråtta och åkte på möte med diakonerna i kontraktet i Markuskyrkan. Bra förmiddag, men jag var så trött när vi åkte därifrån halv12. Först tänkte jag hoppa över lunchen men kollegan vill gå till kinesen och jag insåg att det var nog klokt att hänga på. Planerade först att gå hem två-halv tre, men iom att jag försöker ta det lugnt och inte stressa upp mig så blev klockan ändå halv fem innan jag kom iväg hem. Rubbat! Nu är jag nog klar med all planering av Stilla Q, bara inhandling av muggar och pennor kvar, hann fixa klart med konfidenter och underhållare i veckan. Det finns en liten chans att jag kanske kan vara ledig på fredag ... om jag har jobbtelefonen på vill säga. Oxå rubbat om man ska vara ledig!

 

 

När jag kom hem ringde jag upp Monica. Har inte pratat med henne sen bröllopet och de åker på smekmånad imorgon. Inte så rubbat för de har haft fullt ös med bröllopsfest och syskonbrunch mm. Rebekka ska bo där medan de är på Mallis 1,5 vecka och jag har lovat att åka upp och kolla deras akvarium, de får ingen bra balans i det. Rubbad balans mao.

 

                                     

 

På hemvägen köpte jag ostbågar och läsk. Behöver socker och kolhydrater. Rubbat! Är inne i ett osunt spinn just nu. Men efter Stilla Q på lördag kan jag nog komma in i en bra arbetslunk igen. Nu ligger jag här och är osund så det förslår: ostbågar, läsk och dator! Rubbat!

 

Ska snart rubba mig ur soffan och släpa ut en liten ilsken hund. Min minipitbullwannabe gillar inte att blöta ner de små tassarna.