Sju dagar till
Tiden går fort när man har roligt, visst är det så! Veckan hade bråttom och denna helt fantastiska helg försvann i ett nafs.
I början av veckan hade jag lite bråttom att färdigställa infattningen till ametist-smycket. Detta för att få en ledig dyna till helgens begivenhet - knyppelkurs hos Gavia Lace! Men jag behövde ingen dyna för tekniken jag skulle lära mig - Schneeberger - knypplas på platta, med några få par där spetsen slingrar sig hit och dit och fästes ihop med en virknål. Det finns många olika tekniker. I september provade jag på Tönder och i söndags var det metalltrådar...
Kaffe med knyppelpinne-pepparkakor
Tönderspets knypplas i otroligt tunn tråd, men på workshopen i september använde vi grövre garn för det var lättare att se vad man gjorde och på det sättet ta till sig tekniken. Knyppling i metalltrådar är väldigt användbart till smycken.
Mitt Schneeberger-prov. Det är ljusgrönt... och jag ska försöka fästa trådarna enligt "korv-metoden" ikväll.
Det var verkligen roligt och fridfullt att få sitta med andra knyppelnördar på 10:e våningen på Lidingö och njuta himlaspelet utanför. Vi fick njuta sol och blå himmel, samt snöyra och månsken.
Och som grädde på moset sov jag över hos min dotter i Skokloster. Det blev i alla fall en halvtimme mindre att köra på lördagskvällen och söndagsmorgonen. Jag fick gosa med alla fyra barnbarnen, med hundarna Minou och Spike samt nytillskotten Smulan och Mårten!
Mårten är faktiskt en tjej och väldigt lugn. Smulan är också en tjej och allt annat än lugn.
1 adventsfrukost
Bamsekramen när jag skulle åka. Den satt fint <3
Arbetsveckan dessförinnan innehöll tre och en halv dagar med tre olika möten, sorgegrupp, lunchmusik och soppa, två hembesök, Torsdagsträff med jubilarer, några ärenden i stil med att köpa in nya matkuponger... och så min sista arbetshandledning. Min underbara handledare som jag haft i många år ska byta jobb. Jag har bestämt mig för att vänta ett tag innan jag söker ny handledare, för hen kan verkligen inte ersättas på nåt lätt sätt. Nu får jag vila i tomheten efter hen innan jag agerar på nytt. I fredags var jag dessutom kompledig på fm då jag missat en halvdag tidigare i höst, den spenderade jag hos min bästis med thé, scones och zonterapi. Helgen kunde inte inledas på något bättre sätt.
Två bagare i Stuvsta gör de absolut godaste tårtorna. Här jubilarernas chokladmoussetårtor!
Idag jobbar jag hemifrån. Jag är så tacksam för denna möjlighet för den spar mig ca 3 timmar och nära 20 mil dessa dagar. Tid jag kan använda på många andra bra sätt. Idag fick jag äntligen tid för att träffa fysioterapeuten för att kolla min förmodade artros... och den diagnosen fick jag. Träningsprogram och gummiband till träningen.
Och nu ska jag iväg på knyppelavslutning för höstterminen på ABF i Strängnäs.
:)
Ville bara visa hur mitt knypplade ametistsmycke blev 😃
Sju dagar
Jag älskar mitt liv. Det gränsar till perfekt! Jag har roligt, jag älskar mitt jobb, jag har underbara barn och barnbarn samt fantastiska föräldrar, fina husdjur, en stimulerande fritid med knyppling, resor, skogen osv. Och här kommer det.... MEN tiden räcker ju inte. Jag bävar för den dag jag blir pensionär, för de pensionärer jag pratar med säger att det blir värre efter pensionen, då räcker verkligen inte tiden till.
Idag är jag ledig. Jag började dagen som jag brukar lediga dagar. Satt på en tvättmaskin, matade djur, duschade, satte på kaffehurran och klickade på smör på knäckebrödet så det skulle mjukna, ut 40 minuter med hundarna, dricka kaffe och äta knäckemackor med ägg som jag kokat dagen innan. Dagen var tänkt att innehålla ett besök hos någon som kan klippa hundklor för en hundring, uppsatsarbete, knyppla klart smycket jag började med igår, läsa ett par kapitel i en bok till imorgon, ett par mail som ska iväg, blogg... och så knyppelkursen ikväll. Nej men det går ju inte! Jag gick ju inte upp klockan fem idag utan klockan nio!
Jag la mig i soffan, med Bamse i knävecken, Rambo och Ragnar på bröstet. Där låg jag i över två timmar i djup kontemplation. Jag är ledig! Hur är man ledig? En av frågorna i utvecklingssamtalet i fredags handlade om balans mellan arbete och återhämtning....
Förrförra veckan var rätt intensiv och under helgen jobbade jag stenhårt med uppsatsen. I måndags hade diakonkollegiet bjudit in Arbete och Försörjning från socialtjänsten för ett två timmar långt samtal i Flemingsberg. Det var jättebra och vi ska ses igen för fortsatta samtal. Jag åkte ett par minuter för tidigt för att hinna parkera bilen på jobbet, tog en kvartslång lunch på vägen och kom lagom till Huddinge station för att möta upp Kyrkgruppsgänget. Vi åkte till Bergshamra kyrka och lät oss fascineras av den betongklump som ligger en trappa ner från Bergshamra centrum. Vi fick ta del av dess historia och interiör, hur baksidan av kyrkan blivit framsida då Bergshamraleden sänktes på kyrkans framsida och ingen längre kommer den vägen till kyrkan, utan från baksidan - centrumsidan.
Så blev vi bjudna på gott fika och åkte hem.
Tisdagen blev konstig. Mitt besök uteblev, men jag fick ett annat istället. Tungt. Angeläget. Mötet efter mässan på eftermiddagen blev inget av. Det var kategorimöte och vi hade haft vårt på måndagen med socialtjänsten. Fick lite annat gjort istället. Kom hem senare än jag tänkt.
Onsdagen bjöd på sorgegrupp, lunchmusik och soppa. Jag var oerhört glad att jag petat in friskvård i form av massage sist på eftermiddagen. När jag kom till dagis hade Bamse och flera andra hundar spytt, så jag insåg att jag antagligen behövde stanna hemma på torsdagen för vård av hund. Det behövde jag, för när jag kom hem hade Rambo skitit ner hela bil-buren, han kräktes två gånger på promenaden och när vi kom in spydde han skummad galla två gånger innan han kom till ro. Det blev bara lite vatten för hans del, ingen mat öht. Bamse däremot mådde hur bra som helst.
Ost och smör kvar att ta fram, sen är det klart för sorgegrupp
Jag fick återbuda mina åtaganden på torsdagen. Rambo fick en halv matsked mat varje timme och repade sig snabbt. Jag skrev bland annat anteckningar från måndagen och förberedde mig för utvecklingssamtalet på fredagen.
Fredagen bjöd på utvecklingssamtal med chefen. Det blev ett väldigt bra möte. Lite nervös är man väl alltid inför de där mötena, men detta blev så stärkande för mig. På eftermiddagen ställde vi iordning barnlokalerna för lördagens Stilla dag.
På lördagen lämnade jag hundarna hos svärmor och sen raskade jag ner till jobbet. Det blev lite stressigt, men när väl deltagarna hade kommit blev det bra. En lugn och fin dag i stillhet och ro, meditation, god soppa, massage för de som anmält intresse och en avslutande andakt. Somnade tidigt och som en klubbad säl.
Och igår började dagen med äventyr. På väg till Knyppelpinnarnas styrelse- och medlemsmöte for bilen framför mig av vägen. Jag surnade till då en bil kör om och kör in framför mig utan att lämna många meter mellan oss. Jag släppte gasen för bromsa vågade jag inte då det var halt ute. Det var tur. Efter ett par kilometer tänker jag: "men vad gör han?", sen tänkte jag inte mer utan agerade. Bilen kom ut i vägrenen och tappade uppenbarligen fästet, därefter stirrade jag rätt in i undersidan av hans bil när den gav sig av över filerna på två däck. Efter att ha snurrat två varv (han voltade inte) över vänster körfält och diket mellan vårt och mötande körfält på E18, fastnade han med nosen rätt ner i diket mellan körfälten. Jag bromsade sakta, satte på varningsblinkers, stannade i vägrenen, gick över motorvägen och ner till bilen. Båda personerna rörde sig därinne och det var väl tur för jag hade glömt mobilen i min bil. Killen fick upp sin dörr, en annan bil stannade framför min bil och en kille kom springande, men han åkte när han såg att jag hjälpte till och bilägaren själv ringde 112. Jag lyckades tillslut slita upp dörren på passagerarsidan och fick ut en chockad kvinna. Jag höll om henne en stund, sen tog jag henne till min bil så hon fick sitta varmt medan vi väntade på räddningstjänsten. Jag gick över vägen igen och försökte få med mig killen också, men han satte sig i sin bil och ringde i telefonen istället, han skakade bara på huvudet när jag försökte få med honom.
Först kom en ambulans och kort efter en till. De gick ner till bilvraket och sen kom en av ambulansmännen över till mig och frågade hur jag mådde. Jag mår bra, sa jag, men kvinnan här behöver nog kollas, sa jag. En ambulanskvinna tog hand om henne medan ambulansmannen gick bort och pratade med polisen som nu anlänt. Strax efter kom en brandbil och spärrade av körfälten. Kvinnan fick gå över till polisbilen och skulle antagligen bli hemskjutsad och strax kom en polis och förhörde mig om vad jag sett. Jag beskrev olyckan så exakt jag kunde och bedömningen blir antagligen att det var just en halkolycka och inget annat. Vi körde strax under hastighetsbegränsningen och han kom ju bara över vägrenens vita linje med några centimeter innan bilen snurrade runt...
I mitt huvud rusade tusen tankar. Dels var jag väldigt koncentrerad på räddningstjänsten, undrade över brandmannen med tuber på ryggen, konstaterade hur de prioriterade, brandmännen gick direkt på bilen, ambulansen direkt på killen i bilen innan de kom till kvinnan i min bil. De kunde ju inte veta att mannen varit ute och gått runt innan han föredrog att sitta i sin egen kvaddade bil istället för att komma in i min bil. Polisen tittade över området och tog sen hand om kvinnan medan en polis kom över till mig, kollade körkort och kontaktuppgifter innan han höll ett kort förhör och jag fick åka. Jag funderade... och konstaterade... att mitt fokus på kvinnan med största sannolikhet hängde ihop med min egen erfarenhet av bilolycka för drygt fyra år sen. Janne sprang ju bara ur bilen och när jag återfått medvetandet lyckades jag sparka upp bildörren på min sida. Det var först när jag var omhändertagen som han klarade av att komma till mig för att se hur jag mådde. Den här killen var aldrig i närheten av sin tjej under hela förloppet. Samma fenomen alltså. Fast de här båda behövde aldrig åka in till sjukhuset...
En av våra Knyppelpinnar hade gjort en kreativ dyna för att pigga upp oss lite i höstmörkret. Hon knypplade på den under dagen, förstås!
Sen bar det av till Knyppelpinnarna. Jag hade ringt vår "nyckelpiga" att jag blev sen pga olyckan och att jag hoppades att nån annan skulle komma tidigt och bära bord med henne. När jag kom dit var allt nästan klart och vi kunde börja styrelsemötet på utsatt tid kl 9.30. Strax efter kl 10.00 körde vi igång med workshopen - knyppling i metalltrådar. En jättetrevlig dag! Workshopen var inte full så jag satte mig med där. Jag började, och hann nästan klart, en infattning till en skiva av en ametist jag köpte i somras i Vadstena. Fick låna hem mönstret av kursledaren som jag känner väl.
Jag fick låna en perfekt matchande lila metalltråd av en annan Knyppelpinne. Det är bra att vi kan låna av varandra, för det finns massa vackra färger och man kan inte ha dem alla. Jag lånar av henne, hon lånar en annan färg av mig en annan gång.
Det finns så mycket vackert man kan knyppla i metalltråd. Här ses julprydnader och nyckelringar. Smycken kan göras i det oändliga...
Och idag skulle jag alltså hinna med massor, tänkte jag. Men jag är faktiskt stolt över mig själv! Fredagens samtal fick mig att inse att jag har ingen balans i mitt liv, inte när det kommer till återhämtning. Så idag har jag ägnat mig åt just det, återhämtning. Gos med grabbarna och total avkoppling hela förmiddagen, promenader och nu en reflekterande blogg... Det känns skönt att få summera veckan, och få tid att tänka ordenligt på olyckan igår. Värken i kroppen är bättre än när jag vaknade. Visserligen har jag känt mig nyvaken hela dagen men det är ok. Nu ska jag sätta mig i soffan en stund till med grabbarna, sen ska jag koka varmkorv åt mig och hundarna innan vi går ut en sväng. Om ett par timmar är det knyppelkurs, innan jag somnar ska jag läsa de kapitel i boken som ska diskuteras imorgon för imorgon är allt som vanligt igen.
Från Luther till Wallin
...ungefär så kan man väl sammanfatta de senaste dagarna.
I torsdags började jag dagen på företagshälsan, fortsatte sen till jobbet där Torsdagsträffen bjöd på en teaterföreställning om Martin Luther. Mycket bra! Nästa år är det 500 år sen Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg och jag hoppas på mycket Luther-fördjupning under året som kommer. Det är ju liksom ett av fundamenten i vår Lutherska kyrka.
Igår åkte vi på årets höstresa. Jag blev glad så fort jag kom till jobbet. "Lurvenpajsaren", utbrister busschauffören. Han körde oss till Öland förra året och har blivit en av mina absoluta favoriter bland busschaufförer. Alltid glad, serviceminded tillika rolig.
Lurvenpajsaren, jag vet inte om prästen fått nån smeknamn än, Tandborsten och Sushi!
"Lilla Gumman" är fullsatt till sista platsen!
Bussen "Lilla gumman" var fullsatt av förväntansfulla församlingsbor och vi åkte ut till Värmdö. Artipelag var första anhalten och vi fick njuta av utställningen "Fashon stories" med Lars Wallins fantastiska skapelser. Jag har aldrig varit intresserad av mode, men det här var nåt helt annat, detta är konst!
Brudklänningar...
OM jag nån gång skulle få välja mellan en klänning eller en skiss av Lars Wallin så skulle jag inte tveka. Jag blev lika förälskad i hans skisser som jag blev i Döderhultarns grovhuggna träskulpturer.
Höstresan fortsatte till Siggesta gård där vi fick ölbrässerad kalv, sen avslutade vi med andakt i vackra Värmdö kyrka.
Värmdö kyrkas altarduk har en knypplat spets!
Jag satt och tittade på ett skåp som visade Olof Skötkonungs bedrifter och insåg att bloggandet, facebookandet och öht behovet av att exponera sig är lika gammalt som människan. Tänk alla runstenar, hällristningar, altarskåp mm som finns.
Fredagsvällen blev lugn. Janne hade haft hundarna hemma, men innan jag hann hem åkte han till sitt 12-timmars nattpass. Jag monterade Edwins tröja nästan klar.
Idag har jag jobbat med uppsatsens andra kapitel: bakgrunden. Det har tagit hela dagen. Imorgon tänkte jag börja med den fjärde kapitlet: teorin. Hoppas hinna en bra bit för sen blir det två veckor till nästa gång jag kan sitta ner med den. Då har jag 2-3 dagar, sen ska den in på handledning igen.... Men nu ska jag montera klart Edwins tröja!
Plötsligt händer det...
... Snön kom! Trots väderleksprognoser ligger bilar i dikena med sommardäck och lastbilar kommer inte upp för backarna.
Igår hade jag mottagning, vi hade vår-planering och så gjorde jag lite efterarbete plus la sista handen vid mitt fem-minuterssnack jag skulle ha på konventet imorse. Hemmavid stickade jag klart Edwins tröjdelar och la dem mellan fuktiga handdukar.
Imorse gav jag mig av ca 7.15. Det gick bra till en början men begynnande halka och tilltagande snöfall gick trafiken allt långsammare och vid Skärholmen tog det tvärstopp. Jag hade kontakt med hunddagis några gånger men när jag kom dit gick det inte att stanna nånstans i Rågsved och kissnödig som jag var gav jag upp. Klockan var kvart i 11 och hundarna fick följa med till jobbet! Jag hade messat chefen medan jag satt fast på motorvägen, först att jag skulle bli sen och sen att jag inte skulle komma alls. Minuterna före 11 klev jag in på jobbet.
Resten av dagen blev bra. När jag tagit ut hundarna på promenad fick de vara i mitt rum. Jag gick på lunchmusik och lyssnade till vacker musik på renässans-luta och sång, där rann stressen och irritationen av mig. Det var som att bli tagen tillbaka till medeltiden där vi satt i vår vackra kyrka med anor från 1100-talet. Därefter fick vi god gulasch på sopplunchen.
Besök och lite efterarbete från igår, sen gick jag runt Rådsparken med hundarna, körde hem två arbetskamrater vars bussar inte gick och åkte hem till Monica.
Ikväll har vi ätit tacos och myst. Fick hämta Arto från tåget för inga bussar gick. Eftersom övernattningen var oplanerad så får det bli som det blir. Inget smink, tandborste har jag fått låna, kläderna får bli desamma... Monica och jag har gått kvällspromenaden och nu ska jag sova.
Slutet gott, allting gott.
Blessed are those days...
... när allt bara flyyyyter på. Vilodagen till trots jobbade jag metodiskt med uppsatsarbetet hela dagen, och när jag slog igen datorn för kvällen kändes det så galet skönt. Äntligen lossnade det! Det har känts som jag suttit fast i kvicksand hela hösten. Nu började jag morgonen med att kopiera in feedback från båda mina handledare i ett dokument, komprimerade deras information och började bearbeta uppsatsen från början, med mina handledares input framför mig. Text flyttades och kompletterades och jag fick en god ordning på de första kapitlen. Det är mycket kvar men nu är jag igång och har en handlingsplan som känns rimlig. Nu gäller det att bevaka mina kvarvarande lediga dagar så kan jag skicka in uppsatsen för ett nytt handledningstillfälle i december. Jag har gett mig 17 på att den ska bli klar. Jag har varit så nära att ge upp.
Janne höll sig borta hela dagen för att jag skulle få jobba ifred. När han kom hem på kvällen upptäckte även han att det är kallt härhemma. Jag har inte velat gnälla för han har mycket att göra ändå. Han provade först att frosta av luftvärmepumpen på utsidan men det hjälpte inte, men sen gjorde han ren delen på insidan också. Strax strömmade varm skön luft igenom huset igen, av åkte mina dubbla tröjor och jag kunde sitta och sticka på Edwins tröja utan att dra ner mina egna tröjärmar över knogarna.
Idag har jag jobbat hemifrån. Det har också flutit på superbra. Jag har kunnat förbereda det jag ska ta upp på konventet på onsdag, pratat med kollegor, klienter och kuratorer samt bokat in en pratglad föreläsare på temat sorg plus lite annat smått och gott. Det känns som jag ligger i fas!
Nu ska jag göra middag, promenera hundar och åka till min lilla knyppelkurs. Jag ska peppa oss lite för att våga fråga om vi får ställa ut på Multeum så småningom! Vi vill ha fler kursdeltagare!
Allhelgonahelg
Igår var det Alla Helgons dag. Ursprungligen firades helgon och martyrer på Alla helgons dag, men nuförtiden tänder vi ljus för våra avlidna på allhelgonadagen. Det är vackert hursom, för tänder man ljus på Alla Helgons kväll så lyser ljusen över natten till Alla själars dag som är idag, och den ursprungliga dagen då vi mindes våra nära och kära. Igår jobbade jag eftermiddag och en bit in på kvällen. Det är en fantastisk dag att få arbeta på. Alla ljus, alla människor, vacker orgelmusik...
Ljusbäraren i klocktornet var full av ljus hela dagen
Det fanns gott om utrymme att tända ljus framme i kyrkan också. Många tog tillfället i akt att sitta och lyssna på orgelmusiken som våra musiker bjöd på under hela eftermiddagen och kvällen.
Minneslunden
Vid halv nio på kvällen var vi klara för dagen. Jag hämtade upp Monica och åkte ut till Skogskyrkogården en kort sväng. Det blåste rejält och snöade, så det kändes extra gott att få tända ljus vår våra kära.
Att ta kort med blixt gick inte, men lös man med ficklampa funkade det. Här ligger min morfar, mormor, min äldsta lillasyster och en moster.
Här ligger farfar och farmor
Idag är det alla själars dag och alla ljus och lyktor kommer nog lysa upp kyrkogårdarna idag också... Jag ska sitta inne och pyssla med mitt.
Här kommer en hälsning...
.... från kylan. Dagarna kommer och dagarna går. Livet levs post-Florida, avspänt, saknar värmen. Veckan har inte varit överbokad på något sätt, den lugnaste vecka jag haft sen semestern faktiskt, och kanske därför lite småslö.
I måndags fick vi en ny elev till knypplingen. Det var jätteroligt. När hon gick hem hade hon knypplat flera centimeter "udd och stad" och verkade helnöjd. Jobbet har innehållit det vanliga - möten, besök, telefonsamtal, sorgegrupp, lunchmusik med soppa, hembesök.
Veckans lunchmusik bjöd på meditativ pianomusik (fast på flygel då...)
Igår var jag ledig. Passade på att åka på provtagning, sköldkörtelprover min läkare beställde för två veckor sen, men jag har inte kommit iväg. Sen hade jag handledning per telefon på uppsatsen, men istället för att börja skriva tillät jag mig vara just ledig. Jag tvättade och rensade ur en "ångest-hylla" - en hylla med påsar fulla av sånt som jag slängde ner saker osorterat i när vi skulle flytta. Nu åkte det mesta i soporna. Den evigt växande pappershögen rök den också, nu är pappren slängda eller insorterade där de ska vara. Jag tänkte börja med garderoben också, men istället knypplade jag en timme och lagade sen middag och satte mig med Janne och stickningen vid TV:n.
Hundarna är lika slöa som jag
Hundarna är som galna varje gång vi går ut. Igår såg Janne älgen när han kom med bilen, bara några minuter innan hade jag gått förbi den utan att se den i mörkret. Inte undra på att hundarna var uppjagade. Och under en av promenaderna igår lyckades jag rädda en liten skogsmus från dem. De slängde sig över något i vägrenen och jag drog undan dem för jag såg inte var det var. Då sprang den lilla musen iväg. De är inte särskilt snabba de där små mössen...
Idag kom jakt-skylten upp. Vi såg jägarna sitta på pass ute på ängen. Jag är glad att de jagar gris nu också för det har vi gott om. Man ser spår efter dem överallt. Älgen skulle de kunna lämna....!
Idag har jag tagit det lugnt på morgonen. Janne har fått hjälp att ta upp båten ur sjön och jag har letat en knyppelbok på nätet utan resultat. Har skickat ett mail till en bokhandlare i New York som kanske har den. Den innehåller bland annat ett mönster på knypplade svampar som man kan montera som kantspets på en duk. Så söööööt!
Nu ska jag snart fixa lunch och gå ut med hundarna igen. Om ett par timmar ska jag vara på jobbet.
