guggelutt

Måste bara berätta om urkraften i naturen. Jag har nu gjort rent i akvariet och det blev lite av ett drama. Jag lyfte upp borgen för att göra ordentligt rent, men en av mina större räkor fortsatte springa på den trots att jag lyft upp den. När jag fått i den i vattnet tog jag ut den i köket för att skrubba bort alla alger, men jag kollade noggrant uppe i den för att försäkra mig om att det inte var några fler räkor som inte vågat hoppa... men ser en svart fiskstjärt högt uppe i det högsta tornet.... plus ett kluster med gula ägg! Min Ancistrushona ligger återigen och vaktar på sin rom! Jag sprang snabbt tillbaka till akvariet och fyllde upp vatten så tornet återigen blev vattenfyllt. Hon har fått minst tre kullar nu och idag fick jag veta hur hon klarar dem från att bli uppätna av t.ex räkorna, hon ligger och vaktar på dem uppe i tornet! Som i en saga! Inte ens när hennes borg drogs upp ur vattnet lämnade hon sina små. Naturen är vidunderlig, även i ett akvarium!

 

Och här sitter jag utan känsel i fingertopparna. Dum i huvet förstås. Nå, lite känsel har jag väl men fingrarna är skrumpna som om jag legat i vatten ett par timmar.

 

Imorse var jag så sugen på att baka nåt så jag tänkte först frosta av frysen, sen göra ren ugnen och till sist åka och handla bland annat ingredienser till nåt gått fikabröd.  På morgonpromenaden fantiserade jag om Dumlekakor och Bullar, kanske Morotskaka? Eller varför inte en Cheesecake? DET var länge sen! Vår spishäll sprack precis när jag skulle till Vadstena så Janne köpte en begagnad spis/ugn när jag var där. Skitsnygg men superskitig. Janne har sagt att han ska ta med alla ugnsplåtar och galler till jobbet och göra rent den där med bättre utrymmen och kanske högtryckstvätt, vad vet jag, men det har inte blivit av. Han har ju jobbat häcken av sig. Nu har hans semester börjat och jag tänkte att jag kan väl göra det hemma då. Jag har ju tid.

 

Hade en sån där konstig dröm igen. Janne och jag tittade på lägenheter i förorten och allt var sönderbombat eller nerslitet. Lägenheterna var fräscha inuti, men utanför var det klottrat, slitet, bombhål... Speglar mitt liv kanske. Känner mig fräsch inombords men kroppen är ju sliten. Vittjar brevlådan med stor spänning varje dag - tänk om jag får besked från ortopeden idag! Sorgligt egentligen att ett sådant brev efterlängtas med sådan spänning, men det är bara att inse att jag nått reparationsåldern, den som lever med smärtor vet vad jag talar om. Är livrädd för en ev. operation men ser samtidigt ingen annan utväg. Höger hälsena är kaputt och vänster på god väg att gå samma väg. Smärtor hotar ibland att ta över hela livslusten och påminner en hela tiden om kroppens förfall. Allt roligt i livet är hela tiden en påminnelse om hur glad man ska vara över det man har och kan, vilket jag är mycket tacksam över. Jag har levt ett otroligt aktivt liv och är detta avbetalningen så är det bara att hacka i sig. Jag ångrar ingenting.

 

 

Vi köpte två lådor Thai-mat i förrgår när vi var uppe i Storstan men delade bara på den ena. Framåt kvällskvisten igår delade vi på den andra och åkte sen ut på sjön. Janne jobbade hela dagen med golvet i gästhuset och det var hett! Jag är så fascinerad över hans energi och att han tål värmen så bra. Sen hade vi en helt fantastisk kväll. Vi styrde in bakom en liten ö, badade nakna i Mälarens 24-gradiga vatten och torkade i kvällsolen, räddade en trollslända ut vattnet... det var ljuvligt. Bamse njöt av fartvinden... men inte av badet. Efteråt tyckte han det var jätteskönt förstås!

 

Satt ute och knypplade till 12.00 efter morgonssysslorna igår, sen kom Janne upp, jag duschade och vi gjorde oss klara för ett besök i södra delen av Storstan. Janne hade pratat med Kronfönster, så dit styrde vi kosan och gjorde en beställning på 18 fönster. Åtta var till bodarna och två till huset. Jag ville in på Rusta också för jag hade kärat ner mig i en tapet som jag sett på bild att Linnéa gjort fondvägg av i sovrummet. Den var verkligen vacker! Men det fanns en annan också som var otrolig!

 

 

Och tack för all hjälp med drömtydningen igår!

 

Igår satt jag och knypplade i princip hela dagen. Den vita silket är i princip färdigknypplat och jag spolade på nytt garn igårkväll, lin 160/2 blir nästa testspets. Jag ska prova en ny variant på mandeln (pluppen i tyllbotten) på skoj. Antingen blir det skitbra eller fiasko. Det vet man inte förrän man provat.

 

 

Idag har jag tre kortdrömmar jag vill ha hjälp att tyda eller om ni kan berätta vad ni associerar till. Jag tror de är viktiga för de rymmer så mycket ilska. Här kommer de i den ordning jag drömde dem.

 

Jag går en kurs i en skola i en förort. Skolan ser ut som en bunker och inne i skolan ser det ut som ombyggda hangarer med korridorer och dörrar som man ska ta sig igenom. Jag går på tre lektioner i ett litet rum, för mörk för att vara skolsal med för mycket bord och för få stolar. Det är instängt och få förstår vad undervisningen går ut på. Värmen gör att jag tar av mig kläder och till slut sitter jag i en T-shirt som räcker precis nedanför rumpan. När jag ska till fjärde lektionen ser jag en liten affär som har godis. Jag bestämmer mig för att köpa några sura remmar för att få energi nog att klara av undervisningen i det lilla mörka, trånga rummet utan syre men när jag kommer fram till godishyllan är det bara tvålar och gummibollar. Denna lilla avstickare gör att jag är två minuter sen till lektionen, men när jag kommer dit, dragande i min T-shirt för att få ner den så inte rumpan syns, är det inte mina klasskamrater som sitter i salen. Jag blir utföst. Jag letar och efter en stund kommer de ut ur en annan sal och ger mig informationen om att kursen kommer att ändras. Vi ska få ny lärare och de tre lektioner vi haft får vi inte tillgodoräkna oss. Jag säger att jag skulle velat ha informationen på samma sätt som dem och undrar varför man inte satt en lapp på dörren till gamla klassrummet när man helt plötsligt byter sal, men jag fick till svar att är man sen får man skylla sig själv. Jag blev störtarg för det var första gången någonsin jag kom försent...

 

Jag åker tåg med några jag känner. Några av mina barn och barnbarn tror jag men drömmen är diffus. Vi ska gå av och helt plötsligt har jag så mycket lös packning att jag inser att jag måste gå två gånger. Det är två pappkassar, två stora hoprullade ritningar på millimeterpapp, tjocka koftor, en tjock kappa, en mindre resväska, en lös kamera, ett paraply bland annat. När jag kommer utanför tågdörren lägger jag allt på ett långt bord som finns där och ber mitt resesällskap, som redan är ute, att passa det medan jag hämtar det sista. Tåget åker innan jag kommer ut och jag rycker i dörren, letar nödstoppsknapp, springer genom tåget men ser inte en människa. Där lokföraren borde sitta finns bara en dörr som går att öppna och då ser jag tågspåren vi kör på... Jag är störtarg! När jag verkligen behöver någon som kan stoppa tåget eller berätta hur jag snabbt kan komma tillbaka till min hållplats...

 

Jag är på väg från skolan, se ovan, ff utan byxor, när jag går i kanten av ett stort öppet torg. På en parkbänk sitter två av mina f.d arbetskamrater. Jag hittar mina tights bland böckerna jag bär på och drar på mig dem och börjar fibbla med sandalerna. De får syn på mig och hälsar, den ena säger "Hej Boss" , varpå jag svarar att jag bossar inte utan sätter på mig ett par sandaler. Den andre frågar varför jag ser så arg ut. När jag berättar om skolan går den ena efter att ha sagt ett ord på ett föraktfullt sätt, ett ord jag nu glömt. Jag sätter mig på huk bredvid den andre och berättar att jag tog jätteilla vid mig att de inte kommit på min avtackning och att det skulle varit mycket betydelsefullt för mig. Personen på bänken börjar gråta och sa att det hade hen inte förstått...

 

En härlig dag igår, i alla fall för mig. Jag tycker den extrema värmen är rätt jobbig, men mitt sätt att deala med det är att göra saker. Att gå hemma och känna efter är hopplöst.

 

  

   Det viktigaste är med!

 

Igår hade jag lovat att hjälpa till med barnbarn under flytten. Min nästäldsta dotter med familj ska flytta några kvarter bort och det var lite ärenden på banken, inspektion av nya lägenheten samt lite kartonger som skulle flyttas över.  Medan Linnéa och Mattias åkte till banken fick jag Meija att sova middag medan de stora flickorna öppnade skoaffär i vardagsrummet. Barbie- och Bratz-skoaffär!

 

 

... har min dag bestått av. Jag har jobbat med "Lågorna" i svart silke, men först hjälpte jag Janne att resa en vägg i min handarbetsbod. Medan jag åt frukost reste han de andra tre, fråga mig inte hur!

 

Underbar kväll igår. Zonterapi och sushi hos bästisen. Jag har kommit till det stadiet att jag behöver göra annat än att gå hemma. Det har varit rätt skönt tills nu. Visst hade jag gärna haft ett jobb för länge sen, men nu börjar det bli så där påtagligt jobbigt. Nu under sommaren är det ju störtskönt att vara ledig, men sen i augusti/september finns det liksom inget. Jo, utbildningen i Oslo och förhoppningsvis Knypplingsakademin, men det är ju mer tidsfördriv. Jaja, inte värt att klaga. Sällan är det ju lagom utan oftast är det för mycket eller för litet.

 

Igår var det skönt att komma hemifrån några timmar och spendera dem hos den kompis jag haft allra längst, snart 40 år! Sushi är aldrig fel, Bamse trivs hos henne, goda samtal och härlig zonterapi.

 

Tillbringade gårdagen på Rådmansö hos mina föräldrar. Det var extremt varm och mycket trevligt. Tog inga bilder då vi mest satt och smälte i skuggan. Bamse höll sig på mina fötter hela tiden, vi brukar ju lämna honom där när vi ska åka bort så igår höll han stenkoll på var jag var. Och han fick följa med hem. Jag åkte vid 20.30 när det började bli svalt och kom hem 22.30. Det hade regnat ordentligt bitvis på vägen hem och det var läckert att åka genom regndimmorna. Hemmavid var det gott om paddor, det är väl inte utan för utan området heter Långkärr...

 

Idag har vi haft finbesök. En dotter med familj och en son. Bad och hamburgergrillning har stått på menyn.

 

En skön dag blev det igår. Fäste trådar i alla de "african flowers" jag gjort hittills för nu har jag bestämt att de ska se ut så här:

 

Har handarbetat intensivt i två dagar. Igår var det virknålen för hela slanten. Jag tog upp de fula klunsarna och gjorde "african flowers" i en bättre färgharmoni. Janne blev förtjust i dem och tyckte jag kunde virka ihop dem till en gardin till sovrummet som döljer rullgardinen när den är upprullad. Jag får fundera lite på saken, har aldrig sett virkade mormorsrutor som gardin men varför inte bli den förste? Lite klumpigt med tanke på garnkvalitén, men... ja vi får se... Jag kan tänka mig att virka nån tunnare gardin i annat fall.

Igår natt reds jag av maran....

 

... jag satt uppe och genomlevde ångesten medan jag virkade vid TV:n till klockan tre och ljuset började återkomma på allvar. Då gick jag och lade mig, så gårdagen genomlevdes i "baksmälla" som jag kallar de tillstånd som mycket väl kan vara sviterna av ett fylleslag, men likaväl kan drabba en ändå. Det är de dagar man är däven, trött, svårt med koncentrationen, kan vara så enkelt som en förkylning i antågande eller, ja ni vet. Bad hair day, en dålig dag helt enkelt. Men för min del var det sviterna av en existentiell ångest där jag kände att livet tar slut här, jag är överbliven, fet, stagnerad och misslyckad, inte ens oönskad utan ett ingenting. Jag minns inte vad jag såg på TV:n, tror det var Rocky, virkade och virkade, pratade med monstren, höll näsan ovanför ytan till dess de försvann så pass i det gryende morgonljuset och jag somnade av pur utmattning.

 

Jag har inga problem med mörkret. Jag älskar nattliga promenader, älskar att sitta i paviljongen och titta på stjärnorna, men på natten lever också monster som självömkan, mardrömmar, ångest. De kan dyka upp på dagen också, men hos mig blir de aldrig så stora då. De bleknar i den "verkliga" världen.

 

Resultatet av nattmaran syns på mina virkade African Flowers. Färgkombinationen är vacker, men inte på det sätt jag virkade ihop dem till mörka klumpar och de blev olika stora också... men syftet var ju inte att få ett vackert resultat där mitt i natten, utan att genomlida själens mörker. Igår började jag ta upp dem och håller nu på att virka om dem så färgerna kommer till sin rätt och blir harmoniska blommor. Lite knyppling blev det också. Och tvätt av genomsvettade lakan. Och en ny idé kring det tittskåp jag skulle vilja göra. Mer om det en annan gång, men titta på --> den här <-- sidan. Det kan väl bli en söt liten knyppelgumma! Och jag är så väl medveten om min flykt från det svarta hålet som hotar att uppsluka mig. Men finns det ångest så finns det lättnad, finns det avsky så finns det kärlek...

 

Det var skönt när Janne kom hem efter sina dubbelpass då han också sovit över på jobbet. Vi pratade en stund och han snickrade lite på bodarna in vardande. Gick efter en sen middag ut med Bamse och låg sen och lyssnade till hans andetag... Tackar Gud att han finns vid min sida...

 

Det är lite tungt nu, men det finns ljusningar här och där. Tidigt imorse när jag låg i tillståndet mellan vaken och dröm kom jag på att jag ska leta reda på mina hålfotsinlägg. Har ett par månader haft problem med höften igen, liksom förra året... och faktum är att redan efter första Bamsenaden imorse, i sandaler med hålfotsinlägg, så kändes höften bättre. Det kanske är så enkelt med den värken. Vi får se.

 

Igår låg jag i paviljongen och läste klart boken om Anders Collin, sen lagade jag luncher och middagar till Janne som ska jobba dubbelpass och åt mig som inte inspireras av att äta ensam, samt virkade mormorsrutor med prästkragar långt in på natten. En begynnande depression hotar att inta mig. Jobbar på att hålla den stången. Jag fick ett mail från arbetsförmedlingen med en "informell lista" på arbetsgivare som tar emot sommarpersonal. Jag förespeglades att det handlade om socialsekreterare, kuratorer och biståndsbedömare, men ack så jag bedrog mig. Att jobba på sommarfritis eller som undersköterska i hemtjänsten i Mariefred är inte vad jag längtar till efter vårens ryggsmäll, men jag ska väl ringa ändå, längtar efter ett jobb, att "bli tagen i bruk"...

 

Sjukgymnasten hade glömt sätta mig på träningslistan över sommaren så jag har inte ids åkt dit och tjafsa nåt mer. Såna här små saker brukar inte få mig på fall, men just nu är det tungt. Men jag tror att såna här tider behövs också för att man på djupet ska kunna uppskatta medvind i livet. Funderar på att besöka BalanZe och prata friskvård istället för att bråka om sjukgymnastik. Då är jag inte heller beroende av en sjukgymnast som glömmer bort mig. Hon har gett mig fantastiska råd, men det gjorde Företagshälsan också och dessa bär jag med mig.

 

Men men, ingen blir gladare av att jag sitter här och hänger läpp. Skjutsade bonden in till stan för han skulle hämta sin bil, passade då på att glida in på garnaffären för att köpa lite garn till nästa kuddfodral - African Flowers.

 

                

 

Jag ska väl värma på min lunch, gå ut med Bamse och bestämma mig för om jag ska fortsätta med spetsanalysen, fortsätta måla ängla-ikonerna, läsa om höns, fortsätta med prästkragarna eller börja med African Flowers... det spelar ju ingen roll vad jag gör men jag tackar Gud för mina intressen!

 

Favorit i repris. Förra söndagen åkte jag upp till min eminente ikonmålarvän, men att måla ikoner tar tid, det är inget man slabbar på med lite färg utan det är en stillhet och en bön i varje penseldrag. En ikon ska ta tid på sig att bli målad. Och det gör det. Jag fick åka dit idag igen!

 

Jag gjorde min "läxa" igår då det inte var fullt så varmt. Anledningen till att det är svårt att måla i extrem värme är två, temperafärgen torkar snabbt i paletten och emulsionen (äggula och vatten) klumpar sig - ägget stelnar (som när det kokas/steks).

 

En härlig dag vid köksbordet!

 

 

När maken kom upp efter nattpasset virkade jag en ruta medan vi satt och pratade, ringde Arbetsförmedlingen och började sen sätta upp min spetsanalys som jag kallar "Lågorna" efter psalm 61 (Lågorna är många, ljuset är ett)

 

Det blir inte så mycket gjort i värmen. Att gå hemma i stugan gör att man känner efter också... men jag börjar vänja mig. Över 40 grader ute och en bit över 30 grader inne, men ute fläktar det om man inte häckar vid husväggen där termometern sitter. Idag har jag jagat skugga på altan med cafébordet och knyppeldynan. Det har varit helt okej!

 

Blev klar med "stjärnorna", tänkte spola upp garn och sätta upp antingen "Lågorna är många" - min spetsanalys - eller nån metallspets, men jag ringde mamma och kollade hur de hade det i värmen, lagade middag och fortsatte virka på prästkragemormorsrutorna som jag började med igår istället.

 

Det blev en härlig fikadag igår. Styrde kosan mot Stockholm och träffade folk. Först en gammal bekant från jobbtiden i Högdalen - kaffe och smörgås. Därefter hastade jag in i Farsta Centrum och köpte lite god choklad och garn, sen blev det kaffe och kakor på Bamses f.d hunddagis. Han var lite tveksam att gå in, men det släppte efter en stund. Det är precis ett halvår sen han slutade där.

 

Fast dagen började med sjukgymnastik. Ensam i salen, sjukgymnasterna var på semester och jag fick träna själv. Det är uppgjort så, för jag vill inte missa denna möjlighet under hela sommaren, eftersom jag är hemma när sjukgymnasterna är borta och vice versa.

 

Gårdagen avslutades i allmänt pysslande, bland annat satte jag upp "stjärnor" som jag tidigare knypplat i metall och ett grövre lin, nu i tunnare lin.

 

 

 

Sista dagen innan examen. Tiden har gått så fort....ändå känns det inte som man varit härifrån när man kliver in genom portarna söndagen efter midsommar. Livet under dessa två veckor har blivit ett andningshål där jag inte behöver förställa mig eller vara någon annan. De ord som kommer ur munnen kommer, de ord som kommer ur andras munnar stannar hos oss andra i förtroende. Det blir så när man knypplar. Ibland pratar man, ibland är man knäpptyst i timmar och det enda som hörs är ljudet från knyppelpinnar som slår mot varandra.

 

Igår knypplade jag klart "musslan" i svart silke med guld i laninläggningen. Idag knypplade jag "arm i arm" i svart silke. Jag har också monterat in allt i svart (och röd) papp till examinationen. Inlämningen sker alltid kl 18.00 på torsdagen före avslut.

 

Tyvärr blir det inga bilder av vare sig "Musslan" eller monteringen som jag jobbat med idag.

 

Fick ett samtal från ett av mina sökta jobb som fick mig att grina av ilska. Eller mest kände jag mig väl kränkt. "Ja hej, du ringde för nån vecka sen..." Om man kallar fyra veckor för nån vecka så okej, men är jag typisk Stockholmare som tycker att fyra veckor och en dag är lite mer än "nån vecka"? Och om man tänker att jag var där på intervju i mitten av april så tycker jag inte att jag direkt försökt stressa någon... Jag ringde för drygt fyra veckor sedan för jag ville veta vad jag behöver komplettera med för att bli attraktiv inom mitt fack... men nej då, jag fick höra att jag är kompetent och välutbildad, har bred erfarenhet och är mycket social så enda anledningen till att jag inte fick jobbet var att det gick till nån annan. Jag påpekade att det känns skumt för en nyinflyttad som sökt tre tjänster där den första uppenbart är uppgjord på förhand, den andra (och det var han som ringde som intervjuade för denna tjänst) ges åt någon som dök upp som gubben i lådan efter att anställningsintervjuerna var klara och den tredje tjänsten vakantsattes. De har ringt EN av mina referenter till ETT av jobben. Kom inte och säg att jag är attraktiv på arbetsmarknaden. I synnerhet som han påstod att socknen var i stort behov av personer med min utbildning från andra håll i landet då de inte kan producera tillräckligt själva. Men hallå! Vad är detta annat än är ren svågerpolitik framfört av en fegis! Alternativet är att jag inte är intressant för jag är en fet, halvgammal kärring som dessutom har varit långtidsjukskriven. Att jag inte fått tjänsterna har jag inga problem med att acceptera på rätt grunder, men inte att behöva vänta i 4-8 veckor efter tillsättning eller utlovat besked för att få veta det. Vilka som fått tjänsterna har jag båda gångerna fått veta på annat sätt långt före beskedet från arbetsgivarna. Svagt! Dåligt. Urdåligt! Var uppriktig istället och sluta ödsla min tid på något som aldrig kommer hända. Synd att jag inte kan prata för mig själv, jag har ju lättare att skriva och det har ju en minimal effekt i sammanhang som dessa.

 

Detta gjorde hursomhelst att jag glömde fotografera dagens alster trots att jag varit mycket flitig. Tack och lov för min knyppeldyna! Jag tog mig igenom denna lilla kris på ett par timmar medan jag knypplade klart "musslan" i guld och svart silketråd. Faktiskt har jag redan släppt hela historian. Livet består av mer än korkade arbetsgivare. Dags att gå vidare i livet!

 

Återigen en sån där fantastisk dag. Knypplade slut på tråd och mönsterpapp - det låter mer än det är men det blev bara 9 centimeter, och det är typ en heldags jobb om jag suttit nonstop - . Det tar tid att knyppla spets och jag är så pass gammal att jag kommer aldrig upp i några hastigheter. Dock har jag blivit riktigt kompis med mönstret. En spetsanalys (det har jag kanske redan berättat?) går alltså till så att man tittar på och mäter en bit spets noga, ritar upp nålhålen på ett millimeterpapper, sticker och ritar upp ett presspan och till sist provknypplar man spetsen. I denna uppgift fick vi uppstuckna presspan så jag hoppade över stickningen och knypplade min spets med spetsprovet och mitt ritade millimeterpapper som hjälp. Efter att ha knypplat så många spetscentimetrar jag kunde  med det presspan jag hade och den tråd jag spolat upp, ritade jag in bottnar och lantråd på presspanet för att komma ihåg hur jag gjort. Det är också en del i redovisningen av uppgiften.