guggelutt

Nu får jag ta och skärpa till mig... Inte nog med att jag hörde hur jag lät som värsta medeltids mentalpatienten när jag brölade att: "Dom sa till mig att hon slutat", "varför har dom sagt så", "är det vanligt att dom behandlar patienter så här?" Dom, dom dära som har makten... för visst känns det som om dom kan göra vad dom vill mot oss andra, vi som äter psykofarmaka, knäppgökarna. Vi och dom, dom och vi som möts på varsin sida om skrivbordet.  I det resonemanget börjar man ju bli knäpp, iallafall blir jag undergiven och maktlös och då börjar dom se en som en tvättäkta knäppgök som man kan bete sig hursomhelst mot.

När jag skrivit förra inlägget så ringde telefonen... "Hej, det är Nn, hur mår du?" och jag förstås, uppvarvad och ilsken: " Jag är SÅ FÖRBANNAD så jag tror jag får hjärnblödning..." och så kom historien som jag skrivit nedan, med narcissist-psykiatriern och hela köret.... När jag vrålat på en stund avslutar jag med att "....nu fick ditt lilla öra en dos som inte du skulle ha, men det är så färskt att det bara rann ur mig...men hur är det med dig? (typ) "... ... Svaret kom något oväntat: "Jo, det är bra, men kan jag få prata med Bekki?" ..... NEJ, NEJ, NEJ! Det var inte min kompis ur Tanzaniagruppen, utan Bekkis kompis med samma namn!

Alla har vi väl gjort den missen nån gång, men kära nån... vissa saker ska inte 16-åringar behöva höra från vuxna psykfall! Och inte gjorde jag det bättre när jag skulle skoja till det och sa till Bekki att: "... det var väl tur att det inte var gynekologen jag var arg på!" ... men lill-skrutten blev inte gladare för det...

... så nu är jag världens pinsammaste mamma. Verkligen! Jag skäms som en röd gris och ska tyst gå iväg och knyppla nu, för så mycket energi gav ilske-kicken iaf, att den sängliggande apatiska dioten blev en manisk idiot som bakat äppelpaj till kursarna och stekt pannkakor till den något skämda Bekki...