guggelutt

                                   

Just nu och idag vill jag utbrista just detta... följt av ett rungande Hallelujah! Sen kort om fredagen.... så kort det nu kan bli!

Gick upp halv 8 och tog ut Bamse på en 45-minuters promenad. Det hade förstås gått fortare om jag gått själv, kanse 30 minuter... men vad är då vitsen att rasta hund? Han hade ju tusen saker att nosa på och jag hade tid! Hade lovat Monica att köra henne till jobbet till halv 10 och sen hörde Jens av sig om ett par svarta arbetsbyxor som pappsen kunde låna ut till honom... som jag hittade i botten av pappsens garderob på morgonkvisten... Jens hade nämligen lyckats få till en provdag på ett jobb och då krävdes svarta arbetsbyxor, som jag då kunde lämna till honom strax före 10 i Gullmarsplan.

Medan jag satt i bilen med Monica hörde studiekonsulenten av sig och jag har kvar min plats på högskolan som jag tackade ja till... vilket var en livs-osäkerhet mindre... Hem och duscha! Sen till husläkaren, som förklarade mina olika hoppande värden och sen sa att han tyckte att psyk skulle fortsätta sjukskriva mig... Yeah rrrright, tänkte jag... som om jag skulle lägga en enda dag av mitt liv i deras händer! Jag berättade för honom, sen sjukskrev han mig på 75% till den 5 september och jag tackade honom för allt han gjort för mig för han har verkligen varit fantastisk, nu ska vi bara träffas typ 4 ggr om året för vidare koll av mina knepiga värden hit och dit. Hem, ut med Bamse, snabblunch och bilen till Älvsjö, pendel till Söder och första terapitillfället för hösten... som fick handla om sommaren med tankar och beslut... men innan jag gick in till terapin ringde jag återigen till min chef för att be om tjänstledighet vilket inte verkar bli nåt problem... Att äntligen ha fattat ett beslut och "på pappret" lyckats genomföra det är en otrolig känsla. Att fr.o.m 6 september är jag inte längre sjukskriven (... och i mångas ögon otillräknelig ...) utan heltidsstuderande vilket ger mig en ny identitet. På pappret är jag inte längre sjukskriven utan studerande. Det känns jätteskönt! För hur det än är, så vet jag ändå bättre än många andra var mina gränser går, dessa har jag testat, misslyckats, testat igen, misslyckats, testat igen och lyckats... jag behöver inte nån som står över mig och jag tar djupt illa vid mig när nån försöker göra det eftersom jag trots allt ändå stått relativt ensam genom min långa tillfrisknandeprocess. Just nu vet jag bättre än nån annan var mina gränser går för få är de som orkat vandra med mig hela denna långa väg mot tillfrisknandet och i det hänseendet ska framförallt min make Janne ha den största elogen, han fanns med mig från sjukhuset och finns än idag, stöttande mig i det senaste beslut jag tagit. Jag är inte frisk-frisk än, men jag närmar mig. Ett år som studerande och jag hoppas vara framme vid "frisk".

Hem, vila lite, snacka lite med Janne som varit på Sanda... sen iväg till Su på tjejmiddag. Vi var "bara" 4 stycken men det är rätt lagom när man vill snacka "skit" och återberätta sina liv för varandra, vi var alltså 4 stycken från mellan- och högstadietiden. Har lovat att inte publicera bilder förutom i gruppen AF 9F 79 på Fejjan men på maten kan jag lägga ut bilder, Su är en fantastisk kocka!!!


Räkmousse

                                 
                                  Burgundisk gryta med brutet jasminris



Vaniljpannacotta med jordgubbar och lime

                                       
                                      ... och en bild på mig själv kan jag väl publicera! Jag ser ju så glad ut!

Urtrevlig kväll, verkligen! L skjutsade mig nästan hem och jag tog Bamse på en nattprommis. Monica är på tjejkväll nånannanstans, Bekki hos kompisar Flemingsberg, Jens sover i Nacka efter ett 12-timmarspass, Janne jobbar natt och fortsätter sova ikapp på Sanda... och jag är en BITCH inbillar jag mig själv!