guggelutt

Alltså... jag var så orolig för kiropraktorbesöket idag att min bästis Lotta följde med och höll mig i handen. Inte blev oron lättare av att min husläkare rått mig att ta med extra smärtlindring och att jag på morgonen fått ett prakthugg i ländryggen. Det gjorde att jag tog full dos smärtstillande innan Janne skjutsade in mig. Kiropraktorn ställde massa frågor, jag fick böja mig hit och dit, gå på hälarna gick inte alls men på tårna kunde jag! Hon gick igenom ryggraden och jag fick ligga på rygg och på mage medan hon gjorde lite styrke-tester som inte funkade nåt vidare, jag var helt kraftlös! Bland det sista hon gjorde var att sträcka ut min nacke och göra ett litet ryck. Det gjorde inte ett dugg ont, men det kraschade rätt bra i öronen. Hon hörde oxå ljudet och det var en hel radda låsningar i nacken som hon fick loss. Sen gjorde hon några av styrke-testerna igen och helt plötsligt hade jag kraft i både armar och ben. Helt otroligt! Rena trolleriet! Som hon kunde se det i nuläget så kan mina ryggskott bero på ett "ryggtrauma" från jag var 10 år! Jag höll en av mina småsystrar i famnen (hon hade inte fyllt ett år än) och skulle gå ner till vattnet med henne så hon fick bada på klipphällen på Lågarö...så halkade jag, fötterna gled undan och jag föll handlöst rakt ner på svanskotan. Hela ryggraden åkte väl upp och gav hjärnan en smäll för jag förlorade medvetandet, ändå höll jag syrran i ett järngrepp och släppte inte taget. Jag kunde inte gå på flera dagar och jag kunde fortfarande få ont i svansen när jag var 15-16år när jag satt med belastning på svanskotan.



Sen har livet spätt på skadan. Fyra graviditeter, mycket bärande och kånkande och ensidigt belastande arbete, handarbetet är förstås delvis en bov. Hela tiden har kroppen kompenserat och bla skapat överrörlighet i andra kotor. Hon ville inte gå in och jobba på ländryggen idag eftersom jag fortfarande har sån smärta, men jag fick en ny tid efter Kanarie-veckan. Det mest otroliga var ändå att jag kunde ta längre steg och behövde bara en krycka när jag skyndade mig över sjukhusgården ner till terapin. Sen kunde jag gå med bara en krycka i affären och bära min egen väska! Janne fick ta korgen och alla tunga lyft, men vilken skillnad det blev... efter lite knaster i nacken! Jag är helt fascinerad! Hos terapeuten fortsatte jag att prata om ryggen, smärtan, "ryggtraumat" när jag var 10 år och detta med trauma, vad är trauma? Det låter så dramatiskt... men så är det med mitt liv oxå, jag tycker mitt liv ter sig rätt normalt, men jag hör andra säga motsatsen... men det är det där med referenser... vad ÄR ett normalt liv? Klart att syrrans sjukdom och död satte sina spår...och allt det som kom efter: giftermål, två barn, depression, anorexia och skilsmässa på fyra år... om man räknar in syrrans död blir det på fem år ... och allt detta innan jag fyllt 23 år. Sen åren som ensamstående mamma som jag räknar som en av de bästa perioderna i mitt liv, mina fina ungar, med jobb, många vänner, många happenings. Sen den lyckliga förälskelsefasen med Janne som slutade i en massa konstigheter och svek, men som med tiden stärkt vårt förhållande till något som jag upplever som så nära bergfast ett förhållande kan komma. Livet är inte lätt, men om det vore det tror jag inte man kan uppskatta allt det goda vi får på köpet.

Som sagt, jag kunde handla med en krycka och bärande på min egen väska! Stora framsteg! Sen kunde jag skala potatis och steka Wallenbergare med bara korsetten på... men äta gjorde jag i sängen, då var korsryggen helt slut. Vartefter familjen ätit klart droppade den hemmaboende familjen in i vardagsrummet och vi hade en härlig familjestund, Jens hämtade Ragnar oxå.

              

Nu ska jag sätta mig med "magic moment snowflake" en stund...och se om jag kan lyckas fixa fler låsningar för kiropraktorn att lösa upp nästa gång ;P

                

                    ------------Tack Lotta för ditt stora stöd idag! -----------