guggelutt

Tänk vad fort det kan gå ibland... Lördagen var en urmysig trevlig dag, jag satt och knypplade på mina dukater och på kvällen gick vi in och åt middag hos en granne, jättetrevligt!

På söndagen tog jag lite sovmorgon och medan jag satt och åt frukost pratade jag med Marcella i telefonen. Så kändes det som om nåt kröp i korsryggen så jag vred lite på mig... PANG! jag reste mig och skrek rätt ut... PANG igen... svetten började spruta och Janne kom springande... jag svimmade och ramlade i en hög på golvet. När jag kvicknade till kunde jag inte röra mig för smärtan. Janne hämtade Alvedon, men det hjälpte inte. Ringde Vårdguiden och de rådde mig att ringa ambulanstransport, men det ville jag inte. Efter en halvtimme gav jag upp. Rörde jag mig det minsta så fick jag kramper av smärtorna och tappade andan...så det blev ambulanstransport.

Två killar kom och joxade med mig där jag låg innanför ytterdörren. Kanyl i handen, morfin, bårbräda... Killarna fick mig lugn och var roliga. De undrade hur jag hamnat i denna underliga situtation och jag sa att jag inte gjort nåt ansträngadnde, bara knypplat... Då säger ena killen att knyppling är en tuff sport och jag kan nog få detta klassat som en idrottskada... Jämrans vad ont det gjorde när jag skrattade till.... Jag gallskrek, trots morfinet, när de lyfte mig... Janne höll ihop mina ben medan Bekki rullade båren under mig medan killarna lyfte mig i nåt...bårbrädan antar jag, men jag var så groggy så jag hade taskig koll på vad som hände utanför smärtorna i kroppen. I ambulansen fick jag nåt ännu starkare (Ketalar? Ketogan?) så när jag kom fram till Huddinge sjukhus var jag hög som ett höghus. Jag flabbade och flinade och sa att jag kände mig som en guldfisk, och så härmade jag en guldfisk med händerna. Läpparna kändes abnorma och jag kände mig verkligen som en tecknad guldfisk som plutade med munnen... Vadå pinsam?



Huddinge-akuten ett par timmar. Först blev jag inte undersökt eftersom de sett vad jag fått i mig i ambulansen så det var lönlöst liskom, men efter att det värsta ruset avtagit blev det lite blodprover, en spruta, knackningar på knän och sånt där, jag har lite dålig koll för "nykter" var jag ju inte. Men avslutningsvis på kvällskvisten hamnade jag på ett rum på Kirurgigatan iaf. Janne, Jens och Sandra kom över med tadborste och lite sånt, kvällen och natten förvann i ett dimmigt, men sömnlöst töcken. Morfin i tablettform och alvedon.

Imorse fick jag frukost på sängen. All mat serveras på sängen. All medicin och dricka oxå. Det enda jag behöver göra är att gå på toa själv. Och så har sjukgymnasten instruerat mig hur jag använder kryck-käppar så jag är ute i korridoren och tränar ibland. Med allt blod och alla knackningar och dragningar i ben och liknande så har de uteslutit njursten och diskbråck. Återstår nån sorts urinvägsinfektion och ett vanligt hederligt gammalt ryggskott.



Så nu har jag börjat med en ny antibiotika-kur (mindre än tre veckor sen jag avslutade den förra mot borrelia). Denna antbiotika-tablett har ett litet sött lejon på sig!



Förutom att höja och sänka sängryggen och kryck-träna i korridoren så frivolerar jag halvliggande. Sonen till min säng-granne som åkte hem idag (vi var fyra tanter i rummet, en ryggopererad, en nackopererad, en med hjärtflimmer och så jag...) blev så förjust i mina kors så han fick mitt svarta Malene-kors... han blev jätteglad. När han skulle gå kom han tillbaka och sa att "diakoner är bäst"... Ja, visst är vi! Och vi har inte roligare än vi gör oss!

Peace, over and out!