guggelutt

Post-traumatiskt stress-syndrom och utmattningsdepression ska tydligen vara närbesläktade har jag hört... varför jag kom och tänka på det vet jag inte. Jag kallar mig stress-allergisk iaf. Janne ville inte att jag åkte in till Strängnäs själv så han körde mig. Vid Willys gick vi in på Solberga café och han fick i mig en räkmacka och bubbelvatten, sen kändes illamåendet lite bättre. Vi gjorde vad vi skulle och åkte hem igen. Sen har jag legat på sängen och först nu har jag tagit tag i nån form av matlagning. Har messat två arbetskompisar att personalutflykten imorgon är tveksam för min del...  Jag måste sluta känna skuld så snart jag måste återbuda nåt... det är i slutändan bara jag som blir lidande när jag tar i för hårt och oftast är det "de tyckande människorna" som man ändå inte kan tillfredställa. Vad är jag rädd för? Att ingen ska tro mig när jag säger att jag mår dåligt? Och man jag inte blir trodd, vems bekymmer är det då? Vad är det för en känsla av en innebende skolkare som jag bär med mig? Vad är det som gör att jag inte är god nog i mina egna ögon? Kanske för att jag "inte gör rätt för mig" utan liger på sofflocket och gnäller...