Katastrof-dag
Vissa dagar vill man bara stryka ett streck över. På jobbet valde jag att börja plita ner mina tankar efter diakonmötet i fredags. Läste upp första utdraget för en kollega. Sen kände jag att vete 17 vad jag vill säga egentligen... det kanske mer var för att strukturera upp mina egna känslor? Jag får fundera vidare på det.
Sen åkte jag till terapin och på vägen ringde det lite. Jag hade bokat telefontid på vc för att få veta mina allergiprovsvar, men efter 4 samtal åt båda hållen och för att göra en lång historia kort så fick jag inte veta. Sen ringde jag upp FK-handläggaren, vi har ringt om varandra några gånger. Hon ville informera om att min läkare sagt att min arbetsförmåga inte begränsas av ryggen eller av struman, men av depressionen och den behandlar öppenpsyk. Detta gjorde att handläggaren hade kontaktat öppenpsyk och tillslut fått tillstånd att chefsöverläkaren skulle skriva ett utlåtande om min arbetsförmåga. Då började jag nästan gråta och jag sa att ingen där vet vem jag är, jag försöker få kontakt och ingen ringer upp, HUR ska nån där kunna skriva ett utlåtande om mig då? Hon förklarade tre möjliga scenarier av vilket jag ser att det troligaste är att jag inom kort kommer att tvingas stå till arbetsmarknadens förfogande. Jag sa min energi räcker till att jobba 25% och inte mycket mer, men att min målsättning är att vara igång på 100% före nästa april, men att jag fått 550 dagar extra beviljat betyder inte att jag har rätt att uttnyttja alla dagarna till arbetsupptrappning, vilket jag förstår, men trodde ändå att det var mitt skyddsnät. Jag avslutade samtalet med att jag tror jag ska gå och hänga mig, detta hjälper inte min rehabilitering ett dugg och att bli ifrågasatt på detta sätt får mig att halka baklänges flera månader. Terapin idag gick åt till att reda ut öppenpsyks slarv och hur FKs regler kommer att påverka mig, hur ska jag kunna tackla detta och gå vidare. Jag har mest lust att dra upp fötterna, glida med strömmen och låta andra fatta besluten för hur kan jag vara så förmäten att jag kan tro att jag har rätt att styra nåt i mitt liv? Offer-kofta på, kämpaglöd väck!
Efter terapin gick jag till Medis och Orchidée där jag mötte Lotta. Fotade ett underbart magnoliaträd på vägen dit. Det finns ändå vackra saker i livet...
Maten på Orchidée var god och snacket med Lotta lättade på min totala depp. Chefen för psykenehten ringde äntligen upp och jag blev lovad en ny BA (behandlingsansvarig) som hon t.o.m namngav. Jag sa oxå hur jag kände inför utlåtandet till FK, men det skulle jag prata vidare med min BA om... Jomenvisst, om hon ringer ska jag baske mig hoppa upp och rita ett kors i taket. Jag kommer inte ringa mer förrän medicinen börjar tryta efter sommaren, det är alldeles för energikrävande att ha kontakt med dem i onödan!
Sen åkte jag till Högdalen och hämtade bilen, åkte ut till Gustavsberg och kastade lite boll med en nyklippt Justin och hämtade hem Jens och Sandra med tillbehör (arbetskläder, X-box mm). Passade på att övningsköra lite med Sandra i Älvsjö. Det är ingen idé att hänga för mycket läpp utan man får ta tillvara det goda i livet och glömma resten. Det som inte dödar, stärker!
Hepp hepp
25. Därför säger jag eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv,
vad I skolen äta eller dricka, ej heller för eder kropp, vad I
skolen kläda eder med. Är icke livet mer än maten, och kroppen
mer än kläderna?
26. Se på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de,
ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske
Fader dem. Ären I icke mycket mer än de?
27. Vilken av eder kan, med allt sitt bekymmer, lägga en enda aln
till sin livslängd?
28. Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på
marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de;
29. och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin
härlighet var så klädd som en av dem. (ur Matteus 6 kapitel)
Sen åkte jag till terapin och på vägen ringde det lite. Jag hade bokat telefontid på vc för att få veta mina allergiprovsvar, men efter 4 samtal åt båda hållen och för att göra en lång historia kort så fick jag inte veta. Sen ringde jag upp FK-handläggaren, vi har ringt om varandra några gånger. Hon ville informera om att min läkare sagt att min arbetsförmåga inte begränsas av ryggen eller av struman, men av depressionen och den behandlar öppenpsyk. Detta gjorde att handläggaren hade kontaktat öppenpsyk och tillslut fått tillstånd att chefsöverläkaren skulle skriva ett utlåtande om min arbetsförmåga. Då började jag nästan gråta och jag sa att ingen där vet vem jag är, jag försöker få kontakt och ingen ringer upp, HUR ska nån där kunna skriva ett utlåtande om mig då? Hon förklarade tre möjliga scenarier av vilket jag ser att det troligaste är att jag inom kort kommer att tvingas stå till arbetsmarknadens förfogande. Jag sa min energi räcker till att jobba 25% och inte mycket mer, men att min målsättning är att vara igång på 100% före nästa april, men att jag fått 550 dagar extra beviljat betyder inte att jag har rätt att uttnyttja alla dagarna till arbetsupptrappning, vilket jag förstår, men trodde ändå att det var mitt skyddsnät. Jag avslutade samtalet med att jag tror jag ska gå och hänga mig, detta hjälper inte min rehabilitering ett dugg och att bli ifrågasatt på detta sätt får mig att halka baklänges flera månader. Terapin idag gick åt till att reda ut öppenpsyks slarv och hur FKs regler kommer att påverka mig, hur ska jag kunna tackla detta och gå vidare. Jag har mest lust att dra upp fötterna, glida med strömmen och låta andra fatta besluten för hur kan jag vara så förmäten att jag kan tro att jag har rätt att styra nåt i mitt liv? Offer-kofta på, kämpaglöd väck!
Efter terapin gick jag till Medis och Orchidée där jag mötte Lotta. Fotade ett underbart magnoliaträd på vägen dit. Det finns ändå vackra saker i livet...
Maten på Orchidée var god och snacket med Lotta lättade på min totala depp. Chefen för psykenehten ringde äntligen upp och jag blev lovad en ny BA (behandlingsansvarig) som hon t.o.m namngav. Jag sa oxå hur jag kände inför utlåtandet till FK, men det skulle jag prata vidare med min BA om... Jomenvisst, om hon ringer ska jag baske mig hoppa upp och rita ett kors i taket. Jag kommer inte ringa mer förrän medicinen börjar tryta efter sommaren, det är alldeles för energikrävande att ha kontakt med dem i onödan!
Sen åkte jag till Högdalen och hämtade bilen, åkte ut till Gustavsberg och kastade lite boll med en nyklippt Justin och hämtade hem Jens och Sandra med tillbehör (arbetskläder, X-box mm). Passade på att övningsköra lite med Sandra i Älvsjö. Det är ingen idé att hänga för mycket läpp utan man får ta tillvara det goda i livet och glömma resten. Det som inte dödar, stärker!
Hepp hepp
25. Därför säger jag eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv,
vad I skolen äta eller dricka, ej heller för eder kropp, vad I
skolen kläda eder med. Är icke livet mer än maten, och kroppen
mer än kläderna?
26. Se på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de,
ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske
Fader dem. Ären I icke mycket mer än de?
27. Vilken av eder kan, med allt sitt bekymmer, lägga en enda aln
till sin livslängd?
28. Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på
marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de;
29. och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin
härlighet var så klädd som en av dem. (ur Matteus 6 kapitel)
Kommentarer
Trackback
