Eudaimonia
Från Aristoteles kardinaldygder: Mod, måttfullhet, klokhet och rättrådighet... har inom etiken/livsåskådningen eudaimonia-teorierna utvecklats... På morgonens dogwalk roade jag mig med att fundera över mitt eget eudaimonia, vilket betyder lycka och står för "det goda livet" ungefär. Detta basår i teologi är, som jag ser det, en processutbildning oxå, precis som socionomutbildningen. Kanske alla utbildningar är det för man förändras under utbildning, man får ögon-öppnare och kunskap man inte visste fanns. När jag läste till Fil mag läste jag några poäng etik under Blennberger och han var oxå min examinator på uppsatsen. Blennberger pratade oxå om "det goda livet" även om jag inte minns att han nämnde just ordet "eudaimonia". Struntesamma!
Sjukdom, terapi, ålder och nu utbildning mm har förändrat mig och jag börjar känna att jag faktiskt är värd mitt eget eudamonia. Det handlar inte alls om lycka på andras bekostnad utan mycket om det liv som jag nu försöker skapa runt mig. I mitt eudaimonia, som det ser ut idag (eftersom livet ständigt förändras) finns i första hand min familj och mina djur. Djur har alltid varit en stor del av mitt liv! Hemmets utseende är inte så viktigt just nu och det beror nog delvis på mina prioriteringar av hälsa och studier, men oxå att jag inte orkar ha konflikter med alla vuxna människor som just nu kommer och går här. Jag trivs bra i vårt "vandrarhem" trots att det är rörigt och stökigt, ...men det är levande! Varje vecka passerar här 7 olika personer med olika jobb/plugg, tider, matvanor och uppfostran. Dessvärre trivs inte Janne lika bra, men det får han ta själv och det har han sagt att han gör. Men för att återgå till mitt eudamonia:
Här finns barnen och barnbarnen ... och givetvis min man, min bättre hälft! Mina djur finns här. Jag trivs med mina studier och jag går stadigt ner i vikt, jag mår bra både fysiskt och psykiskt. I framtiden har jag kanske opererat bort överflödig hud på magen, vi bor på landet och har höns och en minigris. Jag rider åtminstone en gång i veckan och har ingen värk nånstans. Jag jobbar nånstans där jag stortrivs och känner att jag både ger och får. Framtidsvisionen är kanske en utopi, men nog så god att sträva emot.
Nu vankas instuderingsfrågor och ett par doggywalks till innan skolan ikväll. Början till en skön rutin!
Sjukdom, terapi, ålder och nu utbildning mm har förändrat mig och jag börjar känna att jag faktiskt är värd mitt eget eudamonia. Det handlar inte alls om lycka på andras bekostnad utan mycket om det liv som jag nu försöker skapa runt mig. I mitt eudaimonia, som det ser ut idag (eftersom livet ständigt förändras) finns i första hand min familj och mina djur. Djur har alltid varit en stor del av mitt liv! Hemmets utseende är inte så viktigt just nu och det beror nog delvis på mina prioriteringar av hälsa och studier, men oxå att jag inte orkar ha konflikter med alla vuxna människor som just nu kommer och går här. Jag trivs bra i vårt "vandrarhem" trots att det är rörigt och stökigt, ...men det är levande! Varje vecka passerar här 7 olika personer med olika jobb/plugg, tider, matvanor och uppfostran. Dessvärre trivs inte Janne lika bra, men det får han ta själv och det har han sagt att han gör. Men för att återgå till mitt eudamonia:
Här finns barnen och barnbarnen ... och givetvis min man, min bättre hälft! Mina djur finns här. Jag trivs med mina studier och jag går stadigt ner i vikt, jag mår bra både fysiskt och psykiskt. I framtiden har jag kanske opererat bort överflödig hud på magen, vi bor på landet och har höns och en minigris. Jag rider åtminstone en gång i veckan och har ingen värk nånstans. Jag jobbar nånstans där jag stortrivs och känner att jag både ger och får. Framtidsvisionen är kanske en utopi, men nog så god att sträva emot.
Nu vankas instuderingsfrågor och ett par doggywalks till innan skolan ikväll. Början till en skön rutin!
Kommentarer
Trackback
