guggelutt

Det blev ingen "Matrevolution" inatt, jag somnade rätt gott efter att ha läst lite bloggar, mina egna från sommarens jobbperiod ... och några andras som jag inte hunnit med på ett par dagar.

Vaknade när Janneman kom hem en stund efter sju imorse, han har jobbat dubbelpass - eftermiddag och natt. Han har två pass kvar men jag vaknade till semesterns första dag. Det känns på riktigt nu och jag kan njuta av det. Riktig semester efter halvmesyrer pga sjukskrivningar och annat jox. Det känns som jag har förtjänat den och inte bara är ledig ändå... om nån kan förstå skillnaden? Jag är nog egentligen mest glad över att känna att jag kan jobba igen, och tycka att det är KUL!

Kunde inte somna om när Janne trynade in så gott, gick upp istället och tänkte att jag kanske skulle försöka ge mig iväg til Roslagen och följa med mamma på Roslagens största ideella loppis och kolla om jag kunde hitta 1. spetsar 2. böcker om makramé... men jag valde att avstå. Ögat var svullet och jag hamnade i soffan, gloendes ut på gråvädret och snurrande tankar.

Jag har ju provat på LCHF och det har gått åt skogen. Fick hjälp av en internetkompis att se mitt verkliga problem - sockerberoendet. Det är jag glad över. Nu kan jag angripa problemet från en annan vinkel. Men så kom mina tankar in på de sju dödssynderna kontra ett av mina ledord för närvarande - balans. Balans och självrespekt är något jag bestämt mig för att försöka leva efter för att kunna hitta en sund livvstil. Lite varför jag hamnade i just dödssynderna är väl det där med fett ... och frosseri. Osökt ... och ogenomtänkta tankar, så jag slog upp dem på Wikipedia. Frosseri ja...dess motsats i dygderna är avhållsamhet. Om man under medeltiden skulle leva som en god människa skulle man passa sig för Högmod (storhetsvansinne, fåfänga), girighet, vällust (otukt, begär), avund, frosseri, vrede (hämd) och lättja. Dess motsatser i dygderna är ödmjukhet, generositet, kyskhet, medmänsklighet, avhållsamhet, tålamod och flit.

Genast sätter hela min varelse igång med att analysera och fundera och försvara... För dygderna kan ju bli verkliga dödssynder de oxå, enligt mitt sätt att se... så BALANS och SJÄLVRESPEKT!

Högmod kontra ödmjukhet. Ja, människor som är fåfänga och har storhetsvansinne är jobbiga att umgås med. Titta bara på Oslo-massmördaren som just nu är sinnebilden för högmod. Han tror han är hjälte och går i spetsen för ett krig och en ny era där vi ska kämpa för vår "rena vita ras". Vilka rättigheter han gett sig själv! Men ödmjukheten då? Den kan bli lika illa när den går till överdrift och tar sjukliga proportioner. Att vara så ödmjuk att man tappar sin identitet och agerar dörrmatta är för mig en lika stor dödssynd. BALANS! Att vara så fåfäng att man uppskattar sig själv och samtidigt så ödmjuk att man uppskattar alla andra... är inte det bra?

Girighet kontra generositet. Giriga snåla människor är ap-jobbiga. Att inte ha pengar är en annan sak och ingår absolut inte i begreppet girig, men att konstant höra något tjata om hur dyrt det är eller försöka betala sin egen nota på nån annans dricks, det är vedervärdigt. Men generositet kan oxå slå över. I synnerhet hos vissa föräldrar som försörjer sina egna vuxna barn till överdrift. Att hjälpa till är väl inget konstigt, att ställa upp gör vi gärna. Men när jag i arbetssammanhang kan möta äldre personer som lämnar i princip allt till sina vuxna arbetande barn eller sparar till ett arv på sin egen hälsas bekostnad. Att vara generös ska inte heller vara självutplånande! BALANS! Vi hjälps åt. Jag delar med mig av det jag förmår och jag tar inte emot det jag inte behöver när givaren egentligen behöver det själv. Det är väl inget konstigt med det. Och ger du en generös dricks till servitören så ska inte jag säga "oj vad mycket han får" och sen bara betala en mindre del av min egen nota eftersom det ändå låg pengar på bordet. Gåvan var inte till mig! Då ska inte heller du som givare hålla käft utan säga det, gåvan var till servitören, han förtjänade den!

Vällust kontra kyskhet. Att leva ut sina begär kan väl vara okej till en viss gräns. Att aldrig skada någon när man själv har ett behov... kontra en påtvingad kyskhet som t.ex innebär celibat. Att förföra grannens fru, eller ta för sig av en omogen människa - må vara barn, ung eller vuxen, att "sno" bästisen kille, det är helt galet. Men en sund sexualitet som innebär att även tjejer tillåts att njuta av sex, och då menar jag frivilligt och otvunget, utan att bli illa ansedd och skitsnackad bakom ryggen vore väl idealet. Det glider lite in i ...

...avund kontra medmänsklighet. Att tillåta både andra och mig själv att vara den vi är ämnad till. Det gäller förstås alla dem som kan ta eget ansvar, att de ska tillåtas göra det. Avund är en svår sjukdom i mina ögon. Visst kan man vara lite sotis utan att man faller i en dödssynd för det... men att vara för medmänsklig... jag har svårt att hitta en dödsynd i det faktiskt. För mig innehåller ordet så mycket människorespekt och så mycket mänskligt lika värde vilket oxå innefattar allt levande.

Frosseri kontra avhållsamhet. Frosseri... ja det är ju inte så bra. Men när man frossar för att man behöver tröst. Tröstätning alltså... var ligger synden i det? Jag ser ingen. Den som tröstäter behöver stöd. Avhållsamhet som tex fasta är bra, men när skönhetsidealet säger size zero ... då är avhållsamheten sjuk... och då pratar jag inte anorexi för det är en annan sjuka man behöver stöd för att komma över. Man kan ju frossa i annat oxå, tänker jag. Maniska samlare tillexempel... men det är ju oxå en fråga om stöd då allt som går till överdrift ofta har en bakomliggande brist hos människan. Man samlar, äter, överdriver för att kompensera ett behov i själen. BALANS! Pratar vi mat kan fett i LCHF-kosten vara den räddande komponenten... det var här mina tankar började ju. För en annan är det pulver och choklad-barer, för en tredje tallriksmodellen osv... det viktiga är att hitta sin egen balans i  hela livet som inkluderar kosten och kroppsrörelsen.

Vrede kontra tålamod. Ja... alla blir vi väl riktigt pissed-off mellan varven. Att låta vreden ha ett sunt utlopp tycker jag är helt ok. Jag har under veckan som gått tyst "förbannat" en och annan socialsekreterare, men i slutändan gör de flesta ändå ett bra jobb. Förhoppningsvis jag oxå. Jag kan ju faktiskt inte veta om alla mina konfidenter är sanna mot mig och jag kan inte veta hur den socialsekreterare jag har i andra ändan luren har blivit bemött under timmen innan jag ringde upp. Jag behöver inte ta reda på sånt, analysera och snoka. Allt har en orsak och allt behöver inte bero på mig eller den andre i just den stunden. Vi är dynamiska varelser med känslor och vi upplever hela tiden. Att beväpna sig med tålamod, erkänna att man själv har brister och söka en konsensus tycker jag brukar fungera. Efteråt är vreden bortblåst och man har hittat en lösning alla kan leva med. Ingen är helt nöjd men alla är oftast lättade.

Lättja kontra flit. Hm, jag måste påminna mig om att detta var deviser man levde efter i det medeltida katolska samhället. Jag tror inte det finns lata människor. Man kan vara lat ibland, men människans överlevnad är beroende av arbete och vi arbetar. Det samhälle vi lever i idag är ett i historien ny konstruktion och jag tror inte vi riktigt hängt med, lika lite som våra kroppar hängt med i kostförändringen. Att lämna bort sina barn, tappa kontakten med annan släkt och sitta på en stol och knappa med fingrarna är inte naturligt. Idag måste vi lämna bort barnen, väljer vi att vara hemma utan inkomst straffas vi med att hamna utanför samhällets tygghetssystem och pensionen uteblir... och många får sköta jobb som de inte är ämnade för bara för att nån annan tycker det passar den... det tappar man arbetslusten på. Visst måste vi alla göra saker vi inte gillar, men en vanlig bot mot lättja förr var just meningslösa sysselsättningar bara för att det var så farligt att sitta still. En person jag mötte på en utbildning för ca 10 år sen berättade att när hon var barn och var hos äldre släktingar på sommaren fick hon och kusinerna börja dagen med att flytta på gödselstacken. Det var bara att greppa grepar och spadar och skyffla på. Morgonen efter skulle gödselstacken tillbaka. Jag kan tycka att vi är på väg tillbaka till det synsättet i Försäkringskassans fas-program... blir vi mindre lata av det? Eller bara mer förnedrade?

Jahaja... nu har jag försvarat mitt frosseri och fått utlopp för mitt högmod... kan vi säga! Solero och Blue Moon kvittrar på och undrar varför inte de fått nån frukost... det undrar min mage oxå. Och vad ska jag säga? Jag har inte haft tiiiid, jag har semester och måste filosofeeeera!

                

Jag återkommer, var så säker.....  


                                                                                                             BUH!