guggelutt

Jag är så arg, så arg, så fruktansvärt ilsken! I terapin i tisdags hände nåt, terapeuten reagerade på min ilska som jag överförde på henne, alltså en sån där "projicering". Den var jättetydlig för hon blev alldeles röd i ansiktet och frågade om jag var arg. Nej, jag kände mig inte arg... men nu blir det bara värre och värre. Jag är idag hel-ilsken! Vissa saker börjar komma upp till ytan, tillkortakommanden och ifrågasättanden. När jag får kritik har jag en förmåga att inte vilja förstå det, till en början. Frågorna kommer efteråt, från några minuter till ibland veckor efteråt. Ett väldigt typiskt exempel är från en av mina tidigare arbetsplatser när jag jobbade som telefonist/receptionist:

Jag körde ett stort kopieringsarbete samtidigt som jag öppnade posten och sorterade den i arbetskamraternas fack. Vi måste alltid vara två när vi öppnade posten (säkerhetsåtgärd), men hon som skulle hjälpa mig hade gått när det viktiga var gjort och jag stod med resten. Hon hade så bråttom att jag inte ens fick gå på toa (jag såg henne kort efter genom korridoren i fikarummet, hennes jobb var inte mer bråttom än att hon han SITTA och ta en kopp kaffe, jag fick vara nödig till lunchrasten). Telefonen var hysterisk och jag hade flera "på vänt" så jag sprang mellan sorteringen, kopieringen och telefonen. Då kommer en arbetskamrat som inte orkar ta upp nyckeln och ringer på dörren men det tar några sekunder innan jag trycker på knappen eftersom jag trycker på telefonknapparna, han hejar glatt och säger högt: "Och här sitter du och sover". JAG LER OCH SVARAR: JA DET GÖR JAG!!! Jag är ju så förbannat serviceminded och trevlig! Efter en kvart blir jag jättearg och kopplar snart ihop det med denna incident. Då gör jag ett undantag och ringer faktiskt upp till honom och frågar om han tycker jag jobbar dåligt och föreslår att han ska komma ner och vara bisittare en halvtimme förmiddagen därpå. Han blev rätt spak, men jag la ilskan på rätt person. Jag skulle förstås säga till sekreteraren oxå, men jag hade blivit tråkad tidigare och rådd att skaffa "en kateter för receptionister". Jag ifrågasatte aldrig att i mitt jobb fanns inga kafferaster och inga kisspauser heller, trots att vi alla hade samma arbetstid och alla andra hade en kvart på för- och eftermiddag. Jag var ju glad att ha ett jobb, fembarnsmamma, lågutbildad och egentligen för gammal för att ha ett receptionistjobb. Det var bara att jobba på utav h-e. När jag sen fick en ny tjänst anställde de två receptionister! Är det nåt att vara stolt över? Nej, för jag fick höra av dem att jag misskött mig, vilket jag aldrig förstod. Den första som anställdes hade rätt att ringa Proffice vid arbetstoppar, det hade inte jag. När hon uppdaterade adress- och telefonlistor ringde hon in hjälp, likaså hade hon rätt till rök-pauser! Sen blev det alltså två tjejer som satt där. Jag kan berätta många såna historier, både ur arbetslivet och privat.

Idag är jag rustad på ett helt annat sätt än då. Jag har självförtroende och utbildning, men ingen självkänsla uppenbarligen. Skillnaden tycker jag Mia Törnblom beskriver så bra... dax att läsa hennes bok "självkänsla nu!" igen, tror jag.



Nu har terapeuten tryckt på en knapp och ilskan bubblar över! Det är nog väldigt nyttigt, men jag kommer inte igång med hemtentan. Bara glor på bokstäverna och förstår inte vad det står! Jag ska försöka med att åka och handla och packa till landet nu. Ska på terapin om några timmar, sen till frissan så jag är fin jag kan bli till jag ska predika nästa söndag... sen åker jag och hoppas på gudomlig inspiration att klara det sista i skolan innan det är dags att börja jobba igen... Vore nesligt att stupa på mål-linjen :O(

Handla, packa, Bamsenad, terapi, Bamsenad, frissa, Bamsenad, åka till landet... och tenta!!!