guggelutt

Först ett par videos från Youtube:

 

 

Observera! I´m 47...and that´s just a side of me!

 

 

Observera! My dream is to spend my life what I feel I was born to do.... I feel it´s a little bit difficult to be confident in myself...

 

 

Observera! I´ve always had a problem with my size.... when people says something to me it takes a piece out of me.

 

Alltså, jag ryser, tårar rinner... det är så starkt! Varför är de inte confident? Susan är det ju, men juryn är inte confident i henne.. föränn hon öppnar sitt fula tryne och det bara strömmar diamanter ur henne! Samtidigt så.... löjligt! Vad är det människor inte ser i människan som inte ser ut som en fotomodell? 

 

Tänk:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tänk lite till:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(det är ett medvetet tomrum här... så använd tomrummet........ Hur ofta har du tid?)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ingenting av det jag lever i eller gör är annorlunda... ingenting jag gör är exeptionellt. Jag hade ett långt samtal med en väninna häromdagen vad gäller kvinnokroppen och mode.... och mina tankar knallar runt kring varför vi, 50% av världens befolkning inte gör nåt! Eller inte gör ingenting. Kvinnor i Asien svimmar av utmattning för att sy ett plagg somliga av oss kvinnor i Sverige kanske använder... två gånger? Nu är jag kanske urtaskig som säger att jag fått tre förfrågningar på att göra handlovskydd och... jag gör det egentligen jättegärna för jag blir så glad när nån vill ha något av mig, jag känner mig så uppskattad, men så har tanken på sista tiden...efter 48 år ... dykt upp.... hur uppskattas arbetet? Att knyppla och sticka dessa handlovskydd tar ca 10 timmar per skydd, fem för knypplingen och fem för montering och stickning... för ett par ca 20 timmar alltså. En timlön på 100 kr blir 2000 kr plus material blir 2050kr.... inte värt det, eller hur? En timlön på 50kr/timmen plus material blir en tusenlapp.... ff inte värt resultatet... inte i pengar iallafall. Och pengar är det som styr oss. Titta på kvinnorna i Asien som har en dagslön på 3 kronor. När jag säger till vänner att jag inte vill ha betalt för... ett par handlovskydd, eller bokmärken i frivoliteter, eller babytröjor... eller som när jag efter ett envist dividerande med en kollega tog betalt för garnystanen när han ville betala för jordgubbsmössor förra vintern så handlar det inte om någonting annat än att  man kan inte ta betalt för arbetskostnaden när det handlar om denna "förspillda kvinnokraft" som jag finner så mycket kraft i! Vissa saker kan helt enkelt inte mätas i kronor och ören, eller euros eller dollars eller yen och yang... vissa saker kan inte mätas. Jag tar hellre emot mina vänners tid (dock inte gärna i telefonen) och en lunch. Bjud mig på lunch och lite kvalitetstid, uppskatta det jag presterat, så är mitt arbete kompenserat. Förstå bara den tid och den ansträngning jag lagt ner. Pengarna har i detta sammanhang inget värde, men jag vill ändå bli kompenserad med något som har värde! Värdet för mig är tid, respekt och uppskattning.

 

 

Det TV gör i tex "Britain´s got talent" är att sälja känsloutspel. Där är jag lite hooked. Inte på säljet, för det får vi nog av i serier som jag för länge sen slutat titta på, eller aldrig börjat titta på, som "Bonde söker fru", "Paradise hotell" mm mm. Tidningarna säljer sen lösnummer på denna konstruerade verklighet samtidigt som Parken zoo i Eskilstuna slaktar sina utrotningshotade pumor för att få plats för jaguarer som kan öka inträdena nästa år... om detta nu är sant, det får vi Svenssons aldrig reda på. "Kalla Fakta"s tittarsiffror mot "Parken Zoo"s besöksiffror, vem ska vi lita på, "vem vet mest"... och bäst?

 

I mitt liv är sången viktig. Min röst. Jag har fått höra att jag sjunger bra, senast på en tisdagsmässa på jobbet varpå en kollega skojade om att jag kanske är som Susan Boyle och kan göra karriär i städrock.., mina gifta döttrar har bett mig sjunga på deras bröllop, jag har sjungit på flera bröllop och begravningar. Jag har genom åren gång på gång fått höra att jag har en fin röst, men jag kan inte tro på det. Jag vet inte var mina trauman kommer ifrån, men så mycket vet jag att min X-make förstörde mycket. Fetma och okunnighet har jag kunnat råda bot på med råge, men min röst är min själ och där är jag ännu inte ikapp. Jag är jag, min röst är min röst. Min yngsta dotter sa häromkvällen att jag har en bra röst och tyckte jag var fånig som trodde nåt annat. Inte i de ordalagen kanske, men jag tolkade henne så, positivt förstås. Min äldsta dotter sa vid mammas disputation att jag sjöng bäst av mina syskon, hon försökte oxå vid en kryssning till Riga få upp mig i kareoken... och jag älskar henne för det... men mitt trauma är större. Kanske , men definitivt inte pga henne, hur skulle det kunna vara pga av henne för hon var ju inte född, har det att göra med att jag fick så mycket verbalt pisk av hennes far då jag varken kunde sjunga eller spela gitarr. Hans och min sångpedagod hade minsann tagit med honom till Musikhögskolan för bedömning och det berodde mer på min oduglighet än hans otroliga magstöd och gener...?  och detta i 70/80-tal då det var så poppis att bebisarna i magen skulle blir trygga i sina föräldrars röster. Jag ägnade de sista sjukskrivna veckorna av min första graviditet åt att spela gitarr och sjunga för min ofödda dotter, bara för att få veta av min dåvarande man att jag inte kunde sjunga alls, att min röst inte dög nåt till.... och min röst var det enda jag varit stolt över till denna dess... jag hade ändå gått ut Adolf Fredriks musikklasser med en 4:a i betyg (5:a i  Skärholmens gymnasium) och i min mormor, som jag ännu älskar högt och innerligt, alltid sagt att jag skulle bli musikdirektör. Jag har några fantastiska minnen av min röst, blandannat en där jag spelar gitarr och sjunger i en tågkupé och det blir tyst...

 

 

och efter flera sekunders tystnad börjar folk i tåget applådera. Jag har inte kunnat spela gitarr sen mitt första äktenskap, förutom en gång då en väninna "tvingade" mig att sjunga och spela "Kärleken kommer och kärleken går" på hennes bröllop. Det var starkt. För mig iaf! De skildes senare och jag har ff kontakt med dem båda, trots att den ena sen länge bor i Australien. Och de skilldes inte pga min sång, kan jag tillägga.

 

Jag tror min röst symboliserar något annat som bor inne i  mig och vill ut ;O)

 

Ojojoj, klockan är mycket och min darling hund behöver kissa och bajsa. Och imorgon ska jag med Linnéa och Matte och mina fina barnbarn på marsvinsutställning i Kallhäll. Detta är förstås mitt galna förslag och jag vet att jag har en god bundsförvand i min käre svärson, Matte. Klart han tycker godisarna ska ha marsvin. Det gäller bara att få min motsträviga dotter att godkänna ett utökande av deras djurs skara med med hund och katt att oxå inrymma marsvin ;O) Skoja!

 

Love U all <3