guggelutt

Efter att ha skrivit av mig i bloggen igår kom ilskan smygande. Efter att ha försökt knyppla ett par timmar och lugna ner mig tog jag telefonen och ringde Su och vi hade ett bra samtal. Hon har mycket lång erfarenhet av kommunikation eftersom hon jobbar i branchen och jag fick en del stöd och nya tankar.

 

Martin Luther sa att "man får lyfta på hatten och gå vidare" när man tex inte förstår en bibeltext. Vi kan inte göra anspråk på att förstå allt... men man måste ändå få ha känslan av sammanhang, det påstår iallafall professor Antonovsky när han forskade på varför vissa människor klarar motgångar bättre än andra, typ, lite kort och ovetenskapligt förklarat. Just nu tänker jag att ilskan måste få utlopp så den kan lägga sig, sedan kanske jag kan använda energin till något vettigt.

 

I bloggen igår vände jag mig mot mig själv, jag analyserade varför jag är sjuk igen och skyllde på ett stressigt privatliv. Det har varit mycket, tveklöst, saker som jag behöver bearbeta. Sen finns det saker i mitt liv och min nära omgivning som jag inte alls skriver ut. När nära släkt och vänner kommer med förtroenden och ber om råd i svåra stunder så skriver man inte ut det i en öppen blogg. Lika lite som jag skriver om mitt jobb. Öppna aktiviteter som Stilla Kvinnotimmar och Caféet är väl en sak och det hoppas jag ger lite reklam och inblick i allt det goda som kyrkan gör. Jag dristar jag mig till att skriva att jag har samtal, men jag skulle aldrig komma på tanken att skriva om det är en man eller kvinna, ung eller gammal, grön eller gul, sorg eller ekonomi, enstaka eller serie. Kanske skrev jag i somras att jag var förvånad över att så många samtal handlade om akut sorg, men inte mer än så skriver jag ut. Givetvis inte! 

 

Men åter till min ilska då... hur ska jag kunna uttrycka den i en öppen blogg? Det kan jag inte. Samtidigt känns det som en eld som håller på att förtära mig inifrån. Det var två meningar, skrivna lite i förbifarten i gårdagens blogg som helt plötsligt fick en väldigt stor betydelse. Upprinnelsen till de meningarna härrör från blandannat förra veckan och som jag snabbt dolde i att mamma opererades och en vän hastigt gått bort. Det borde jag väl fatta att arbetslivet inte är en isolerad företeelse som man bara lämnar när man går hem. Flera av mina vänner och läsare kan vittna om hur viktigt det är med ett arbetsliv som man trivs med, det är en vedertagen sanning och det finns säkert forskarrapporter på det oxå. Om jobbet är trist så kanske arbetskamraterna är det som lyfter.. och tvärtom. KASAM - känslan av sammanhang är så viktig. Många av oss kan inte välja utan jobbet är något man måste gå till för sin försörjning och i dagsläget ska man väl oxå skatta sig lycklig åt att man har ett.

 

Inatt gick jag upp, jag kunde inte sova för alla känslor, och skrev en två A-4 stor tankekarta. Den innehåller både mina tillkortakommanden och framtidstro. Vi får se om jag kan bearbeta den till nån sorts presentation. Om ingen är intresserad, vilket jag knappast tror i nuläget, så kan den nog bli till hjälp för mig själv då jag strukurerar det jag vill göra. För nu är det dax att ta mina reaktioner på allvar. Astma-anfallet är helt klart psykosamatiskt och det beror kanske inte alls på att det varit mycket i mitt privatliv under hösten. Det har givetvis en inverkan, precis som förkylningen, men astma-anfallet kan nog till precis lika stor del vara en ilske-yttring och hade jag inte varit så pass distraherad pga oron i mammas operation och sorgen efter vår vän så hade jag antagligen inte reagerat, av gammal vana bara lyft på hatten och gått vidare. Vi strävar ju alla åt samma håll, eller hur! Eller? 

 

Jag är så innerligt trött på att inte få möjligheten att ta hand om mig själv. Jag är så trött på att andra ska visa mig nån sorts omsorg som i slutändan blir så fel så den fräter sönder mig. Jag undanber mig den där falska omsorgen som snarare handlar om att givaren ska få känna sig god. Jag vet inte om jag kan arbeta på en tjänst där ingen vet vad jag gör, inte ens jag själv. Mina idéer och min kreativitet får inget utrymme, mitt utrymme har knympt till nästan ingenting och frukterna av det jobb jag gjort tar någon annan över.... eller slänger bort.

 

Jag undrar hur bagaren som varit anställd på bageriet i många år skulle känna sig om ägaren bad kassören att baka bröd till festen.... 

 

JAG FÅR VARA BÅDE ARG OCH LEDSEN! PRECIS HUR ARG OCH LEDSEN SOM HELST! UTAN ATT BE OM LOV OCH FÅ KORKADE URSÄKTER!