"Tyst det är i huset...."

Det var lite annorlunda att vakna imorse... i vetskapen om att alla som är skrivna på vår adress och f.n sover här oxå gett sig av till sina jobb... alla utom jag!
 
Jag mår bra i huvudet men kroppen vill inte. Hostan har varit lite lindrigare i natt, faktiskt såpass att Janne låg kvar i vår säng och inte tog täcke och kudde till soffan. Utslagen i ansiktet har lugnat sig något oxå... Sen får jag jobba på mina höga stress-nivåer. Jag ska inte behöva skämmas för att jag är sjuk igen men jag sitter fast i någonting av ett  magiskt tänkande, för jag tänkte för ett par veckor sedan att när jubileet, Stilla Q och mammas operation är över kommer jag nog bli sjuk i influensa. Jag har väldigt goa arbetskamrater och jag har fått höra att jag måste vara otroligt försiktig med mig  själv... och sånt har jag lite svårt för. Jag tror att när man har haft ett så pass händelserikt liv som jag haft och har så är det svårt tagga ner och låta kroppen komma ikapp. Jag har varit utrustad med en stark fysik och sunt förnuft, nu saknar jag lite av båda, tror jag. Fysiken har snabbt brutits ner under de första åren av detta millenium, struman har väl varit grundorsaken. Efter att ha fått diagnosen hypothyreos år 2005 har jag dessutom fått borrelia, diskbråck, utmattningsdepression, kronisk hälseneinflammation, Lichtens, vitiligo samt nya skov av psoriasis och astma som jag varit kvitt i decennier... för att inte tala om myomet och Mmonstret, samt små engångshändelser som kraftigt stukade fötter och gallstensanfall. Flera av dessa diagnoser är psykosomatiska såtillvida att de förvärras av stress. Stress är något jag trott vara att man känner stress och oro för att man inte hinner med, men i dessa dagar hemmavid har jag tänkt mycket. 
 
För drygt två år sen krävde Försäkringskassan att jag skulle sjukskrivas av en psykiatriker pga min utmattningsdepression, detta trots att jag arbetstränade och var på väg tillbaka till ett fungerande arbetsliv. En husläkares intyg var inte längre, efter nästan 2 år, giltiga. Efter en del tjafs hitochdit valde jag att ta tjänstledigt ett år för att plugga teologi. Detta för att det stressade mig mindre än att bråka med FK och jag fick verkligen något tillbaka. Det var ett lyckat hälsodrag och efter ett års studier var jag tillbaka på full tid på min arbetsplats och det har gått bra. Nu har jag jobbat ett drygt år och det har gått precis hur bra som helst, men nu har några saker hänt.
 
I somras var maken och jag centimetrar från döden i en bilolycka. En vecka senare var jag tillbaka på jobbet och jobbade fyra veckor. Under hela denna tid samt veckorna innan bearbetade jag beskedet om att jag äntligen skulle få göra en hysterektomi, efterlängtat och superläskigt. Hela sommaren var ett enda långt bearbetande av dels olyckan, dels mentalt förbereda mig för operationen samt genomgång vad dessa besvär gjort med de sista åtta åren av mitt liv. Under två fantastiska veckor på sjön fortsatte denna bearbetning plus att jag fick göra ett dygns avbrott för att skrivas in på sjukhuset samt få info om vad som väntade. Utöver detta och helt frivilligt knypplade jag dessutom på en slöja samt broderade en bröllopstavla. Så blev det operation och jag fick vara hemma tre veckor. Kom tillbaka till en mycket stressig men rolig arbetssituation där jubileum, Stilla Kvinnotimmar skulle genomföras inom loppet av sju dagar, och dessutom gifte sig min äldsta dotter där jag fick äran att sjunga på bröllopet med allt vad det innebar av att hinna öva mm, endast tre veckor efter operationen. Stilla Q var sist ut i dessa intensiva dagar och när jag gick därifrån fick jag en blödning. Det var antagligen invärtes sår efter op som trasslade. Under denna tid upptrappades oxå stressnivåerna inför mammas svåra rygg-operation som skulle ske tre dagar efter hennes 75-årsdag... och dagen innan den operationen fick jag beskedet att en god vän dött hastigt och totalt oväntat på natten. Detta var förra veckan. Och förra veckan hade jag oxå utvecklingssamtal med chefen, samma dag jag fått dödsbudet och dagen innan mammas op. Det inplanerade läkarbesöket, oxå förra veckan, att rutinmässigt kolla bla hypotyreosen visade på bara goda resultat och att jag efter det drabbas av kraftigt halsont förvånade mig föga. Det har varit otroligt mycket sen jag opererades för 7 veckor sen... och det var 8 veckor efter olyckan... hur mycket orkar en kropp egentligen ta? Nu hade jag gissat på influensa, men det bröt inte ut något så jag kunde fortsätta jobba, men istället drabbas jag av ett kraftigt astma-anfall när vi kommit ner till Örebro för att umgås med min goda vän som blivit änka så oväntat. Efter det vill inte kroppen fungera normalt, bara. Nej, det är inte konstigt alls. Att jag dessutom känner att arbetsuppgifter på jobbet, såna som jag gärna velat ha, har går mig förbi, det gör inte att jag mår bättre. Det ökar på en känsla av att vara misstrodd och värdelös.
 
 
                               
Men inte heller har jag på något sätt glömt alla de positiva saker som händer. Att bestiga Abbas Pecha i Sinai och vandra i Mose fotspår i april i öknen var otroligt. Likaså Monica och Artos fantastiska bröllop i september, Bekkis student i juni, resan genom Hjälmare kanal till Örebro i augusti och så vidare.
 
 
Ändå kan jag med ovanstående katalog av livsavgörande händelser förundras över att jag känner mig så stark som jag gör. Det här handlar bara om tid för att komma ifatt. Jag vill inte ha något annat liv. Jag vill förändra saker i mitt liv, ja det vill jag, men jag älskar mitt liv och det jag gör. Nu har jag faktiskt skrivit ner hela den plattform jag står på just nu... Så, var börjar jag?
 
Dessa dagar hemma har jag, som sagt, ägnat åt tankar. Hur vill jag ha resten av mitt liv? Två gånger på kort tid har jag fått uppleva hur fort det kan ta slut. Om jag dör imorgon, är jag nöjd med mitt liv då? Jag har knypplat och stickat, sådant som får mig att rena mina tankar. Jag har gått långa långsamma promenader med Bamse i för de får mig oxå att tänka bra. Jag har njutit av att känna stress-hormonerna minska och tankarna bli klarare. 
 
Igår kom Bekki hem överlycklig. Även hon har fått jobb. Tillfälligt, precis som Jens, men ändå ett jobb! Det har gjort att jag ägnat extra timmar åt matlagning eftersom alla som är skrivna på denna adress faktiskt bor hemma nu, och två matlådor extra per dag behöver göras till "de små". Att gå igenom frysen och hitta på maträtter är oxå läkedom. Det är oxå ett sätt att rensa och låta fantasin flöda. Och rensa behöver vi alla göra, kontinuerligt och i intervaller. Både yttre och inre rensning... för att må bra.
 
Och tänk så skönt det varit att få tid till tankar... när det är tomt och tyst i huset.
 

Kommentarer
Postat av: Ia

Hmm...på många sätt sitter vi i samma båt just nu...och det har vi ju gjort tidigare i livet!
Om..jag säger om tiden räcker ska jag försöka få ihop ett mejl under eftermiddagen....
Men till dess....massa kramar <3

Svar: Det ser jag fram emot <3
Guggelutt

2012-10-25 @ 10:59:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0