Allmänt skvaller
Ja, luften har lite grand gått ur mig efter intagningsprovet. Under hösten har jag levt med - när jag slutat jobba ska jag... - när kursen är klar ska jag... - när tentan är klar ska jag... - Jag har fortfarande kvar - efter GC ska jag... - och efter flytten ska jag... - Men nu upptäckte jag (återigen om sanningen ska fram) att jag vet inte vad det är jag ska. För det mesta är det en befriande tanke. I den tanken ryms långsamma rörelser, lugn, lycka, frid, hälsosam kost, kärlek och höns.
Hedemorahönan Gunilla
Men ibland skakar tanken om mig för tänk om... Tänk om gubben blir sjuk! Han har ju jobbat otroligt hårt hela hösten och mitt lilla bidrag till omställningen är inte stort. Allt jag behövt stå i för egen räkning har knappast bidragit mycket till det gemensamma. - Efter GC ska jag... verkligen engagera mig i flytten. Då ryms dagarna till "Dagen Definitiv Flytt" nästan på handens båda fingrar. - Efter flytten ska jag... engagera mig i vårt nya hemma. Kartonger ska packas upp och massor ska kastas och läggas till insamlingar. Jag har verkligen jättesvårt att förbereda denna omställning praktiskt, jag tror det svåraste i allt som sker ligger i mig och inte i det praktiska.
Och tänk om - Tänk om ingenting blir som vi hoppats och tänkt - Nja, gubben min har många praktiska planer på gästhus, bastu, badtunna osv osv. Det kommer bli fantastiskt! Och blir det inte det får vi leta lägenhet i storstadens förorter igen. Man måste våga prova ibland!
Själv tänker jag inåt. Självrannsakan. Vem är jag egentligen. Hur kan mitt stora hjärta, som stått öppet för varje människa som passerat, ha blivit så trångt? Jag som åkt miltals för att hjälpa, struntat i mig själv för att hjälpa andra, försakat egna intressen för att finnas till hands. Nu på gränsen till bitter.
Fotbollen tog sju år av fritid i anspråk. Det var knappt att föreningen kläckte ur sig ett tack utan det blev snarare en tung suck över att man inte ställer upp. Men efter sju år ville inte "mina" flickor hålla på längre. Jag hade stått ut med åratal av spott och spe från föräldrar för att inte flickorna var i Zlatans division och att jag inte lyckats värva Svennis som tränare. Jag inbillade mig att jag gjorde det för att att flickorna hade roligt, vi vann priser för Fair Play men inte Sankt Erikscupen. Jag hoppas och tror att alla dessa flickor som spelat i "mina" lag har ljusa minnen från träningar och cuper, avslutningsfester och förtroliga samtal.
Jag var bara 22 år när jag skilde mig till ett liv som ensamstående mamma med två barn. I mitt första arbete blev jag kompis med de flesta. Förutom killarna i kontrollrummet så var ingen under 30 år. Gubbarna var jättesnälla och med tiden kom de hem till mig på fika och övningskörde med mig, köpte presenter till barnen och ibland blev jag utbjuden på lunch. Ja, dom var så snälla.... och jag var så naiv! Efter drygt 3 år på detta jobb blev jag nära nog våldtagen av en chef på en konferens, samtidigt nåddes jag av ryktet om mig själv .... Om det var sant? Självklart inte! Men de snälla gubbarna gillade väl mig samtidigt som de inte kunde tillstå att de inte fått nåt eftersom alla andra verkade ha fått nåt. Att jobba vidare där efter att bildligt talat ha fått byxorna neddragna offentligt gick inte. Skamsen drog jag vidare till nästa ställe där jag blev lovad fast tjänst efter vikariatet, men när det var dags sa chefen att jag nog skulle stanna hemma och ta hand om alla barn jag hade istället för att jobba. Bekki föddes till sommaren det året.
Lite på den vägen har det fortsatt. Jag har gått in i mina arbeten och i dem som jag uppfattar som vänner med stort engagemang. För stort engagemang. Jag ger och ger och missar hälften, den hälft som innebär att man också ska ta emot. Det tar död på energiflödet, det föder bitterhet. Vänner försvinner, intressen förändras, man lämnar arbeten och går vidare mot nya utmaningar. Jag inser att jag nog är en rätt jobbig människa. En sån där som har åsikter, som tar i, som bryr sig, tar ansvar och får saker gjorda... och som sliter ut sig!
Min kropp har protesterat i några år nu. Mitt sinne är trött. Jag vill vara ledig och odla min andlighet och min hälsa, nära min själ, få mitt hjärta att växa igen, få min kropp på friskare fötter, trivas och känna lycka över solen som värmer huden, regnets droppar mot ansiktet, vågorna som kluckar och stormen som river havet, snöns knarr under skosulorna och som blåser upp i drivor, över människor som kommer och människor som går.
En dag är livet slut och jag vill inte dö bitter. När jag dör vill jag känna att jag levt MITT liv! Sann mot mig själv, öppen mot andra.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Kära Gunilla! Jag nog har du kämpat hårt, men du är ju som värdefullast just som du är. Har själv börjat hitta tillbaka, men man får med sig ett ärr, som kan ömma men som också kan påminna om att ta hand om sig själv. Låt dig ta den tid som behövs, man måste få sörja också innan man kan förlåta (tror jag). Du är underbar!! glöm inte det KRAM Maria
Svar:
Guggelutt
Trackback
