guggelutt

 

Kanske gör jag galet i att påtala mina så kallade brister. Så mycket har jag lärt mig av kommunikation att den hela tiden tolkas av mottagaren, ofta inte så som jag som sändare menat att den skulle tolkas. För mig det faktum att jag länge levt med smärta, ett tecken på styrka. Likaså att jag tar tag i det och provar en ny metod att lindra. För nån annan är jag inget annat än en SVBK.

 

Ett faktum som jag bara konstaterar är att jag, liksom så många andra kvinnor, skickats runt inom läkarvården. Min struma ignorerades först och min första läkare sa att långa promenader nog skulle bota mig. Jag frågade hur mycket längre jag behövde promenera och hur ofta då jag redan gick 1,5 timme varannan dag med stavar... Svaret blev att långa promenader nog skulle göra mig frisk. När jag sen av min andra läkare, en underbar sådan, blev skickad till Erstas endokrinologmottagning satt läkaren och läste på google. Hon sa att hon kunde urskilja det som var viktig och rätt info, men jag blev lite tveksam. Och nån operation behöver jag absolut inte. Att jag nu träffat fyra kvinnor som opererat bort hela eller större delen av sköldkörteln och äter mellan 10-70 mkg Levaxin om dagen spelar ingen roll. Jag får vackert stoppa i mig 125mkg om dagen + ytterligare 25 mkg tre gånger i veckan för att funka normalt. När jag fick antidepressesiv medicin från psykiatrin under min långa väg tillbaka till ett normalt liv efter ambulansfärden i november 2008, fick jag jaga läkare för förnyat recept. Tre gånger sa jag i receptionen att får jag ingen tid denna vecka (efter upprepade samtal för att beställa tid) så trappar jag ut medicinen själv, varpå de svarade att så kunde jag inte göra. Men HUR ska jag göra då om jag inte har nån medicin kvar och inte heller får nån som skriver ett nytt recept? Sätta livet på paus och vänta 6 veckor till någon kanske kan hitta fem minuter för ett recept? Tre gånger upprepades detta och fick jag tid hos olika jourläkare en kvart före ordinarie jourmottagning för att få receptet förnyat. Sista gången tröstade den jourhavande psykiatrikern att det var vanligt att kvinnor i min ålder blev deprimerade då de insåg att de inte längre är attraktiva för män. Då anmälde jag hela skiten till Patientnämnden och kort därefter trappade jag ut medicinen. Ska man verkligen behöva bli så förnedrad? Är det vad kvinnligt liv går ut på, att attrahera manligt? 

 

 

För min hälseneinflammation har jag två gånger fått remiss till ortoped och en gång till UL. UL visade på riktigt ful inflammation i båda hälarna plus att blodkärlen växt in i hälsenan på höger fot... troligen orsakat av för mycket motion i förhållande till min tyngd (men hallå-å, vad rekommenderas vid övervikt???). Ortopeden remitterade mig första gången till en släkting som för 1600kr "gav" mig underbara hålfotsinlägg, gjutna efter min egen fot, men andra gången fick jag en utskällning för han kunde minsann inte hjälpa mig då jag var för gammal, för fet och hade för korta hälsenor, han var minsann kirurg och inget annat! Tack för den diagnosen! Efter det har jag inte klagat. Man måste ju förstå att läkare behöver intressanta patienter och inte såna som mig.

 

På den s.k kursen jag nu gått i sex veckor har jag lärt mig att jag ska lyssna mer till mig själv. Jag har själv svaren inom mig, så varför ska jag då belasta sjukvården med sådant de ändå inte kan hjälpa mig med? (min slutsats, tillika positiv!) Nu provar jag lite egna knep så får vi se varthän det barkar. Var sjätte månad måste jag uppsöka läkarvården för att kolla TSH ifall Levaxinet behöver regleras, och sen i våras även blodtrycket. Men i övrigt ska jag nog försöka lyssna mer inåt. Vad säger min kropp och vad vill jag egentligen?

 

Allt detta aktualiseras återigen av att jag just nu sitter och jobbar med en inpassningsprØve för ett mastersprogram i Oslo. I litteraturen läser jag ... och skriver in i min tentamensuppgift ... att medelålders och äldre kvinnor inte ingår i den stab av frivilligarbetare man vill ha inom kyrkan. De är mest intresserade av att koka kaffe och samla in pengar. My ass! När jag utbildade mig till diakon fick jag spel under en gruppuppgift där kursledaren försökte övertyga en man 20+ att han skulle bli diakon istället för kyrkomusiker. "Vi behöver såna som dig, det är bara medelålders kvinnor som vill bli diakoner". Visst behöver vi mångfalden, men uppenbarligen så är det många "kategorier" människor som inte behövs i denna mångfald. "Medelålders" är en, "kvinnor" en annan... och gubevars om man är "äldre" ... och är man "invandrare" eller nåt annat otäckt törs jag inte tänka på konsekvenserna. Krasst konstaterar jag att jag innefattas av flera av dessa kategorier. Det invandrade perspektivet syns i alla fall inte på mig. Och det kanske är synd för ibland är det till fördel. När jag gjorde min C-uppsats på socionomutbildningen skrev jag, tillsammans med en yngre kamrat född i Etiopien, om sexuellt utsatta barn i Filippinerna. Jag åkte dit och gjorde sammanlagt 11 intervjuer på 11 dagar, hon var gravid och satt härhemma i Sverige och skrev om de bl.a historiska och geografiska perspektiven. När vi en dag tillsammans gick över campus till en avslutande lektion kom studievägledaren mot oss med två andra kvinnor. Hon gick fram till min etiopiske studiekamrat, omfamnade henne och vände sig med henne i famnen mot de andra kvinnorna (som visade sig vara från nåt socialt sammanhang) och presenterade henne som gravid (som om inte det syntes), afrikan (som om inte det syntes) och student på högskolan (vilket torde vara uppenbart) och som dessutom skriver om sexuellt utsatta barn i Asien (jättekonstigt...eller???)! Hela tiden med ryggen mot mig. När min studiekamrat blev släppt ur omfamningen och kvinnorna gått vidare över campus frågade hon mig: "Vad fa-an vad det där, det var ju du som åkte till Filippinerna"? Inte vet jag, sa jag, men det tenderar väl rasism?

 

Så... vad gör vi åt det. Hade någon förväntat sig nåt svar? Nehej du, svaren finns inom dig!

 

Jag ska i alla fall avsluta med söta kommentarer, precis såsom rubriken lovar. I onsdags besökte jag en "gammal" klasskamrat. I skolan hörde varken hon eller jag till de populära och har inte setts sen dess, men i år har vi setts tre gånger!  Vi har ett gemensamt intresse i djuren och hon hade hand om Bamse när han var inlagd i våras, då hon jobbar som nattsköterska på Bagarmossen. Jag vill ju så gärna ha höns om och när det blir möjligt och nu har jag fått en Hedemorahöna uppkallad efter mig. Jag tycker det är jättekul!