guggelutt

Min andra lediga dag och jag ligger i soffan med yrsel. Igår var jag hos frissan och sen slog huvudvärken och yrseln till. Avsluten duggar tätt och det tar på krafterna. I onsdags var det sista gången jag hade caféet, i torsdags var det farväl till syföreningen. Det blev många kramar och lycka till... och några små fina presenter.

 

Huset ligger ute på försäljning nu och det känns inte längre som hemma. Visst, jag har aldrig riktigt trivts här men alla dessa små rum, men det har varit praktiskt då vi haft många barn...

 

...och vi har ändå bott här i 20 år. Våra barn har växt upp här. Det är mycket sorg. Och det går mycket fort nu... och tur är väl det, annars hade det varit svårt att orka tror jag. Det var tufft när vi flyttade hit oxå, minns jag. Rebekka var 7 månader, influensorna stod som spön i backen, det riktiga flyttlasset gick på juldagen 1993. Vi köpte huset för ett bra pris av morbror och moster, så Janne hjälpte i gengäld till att renovera deras lägenhet dit de flyttade... vilket gjorde att jag var mycket själv med barnen och med en influensa med feber som aldrig gav sig. Letandet efter grejor i kartonger, amningen, en vild treåring samt ny skola för tre stycken. Att flytta är tufft oavsett situation tror jag.

 

Men när huset är sålt och vi har ett inflyttningsdatum på de som köper av oss så skulle jag vilja använda tiden fram till flyttlasset går med att rensa och röja. Vi har allt i minst dubbel uppsättning och i alla dessa små rum som blivit förråd vartefter barnen flyttat ut finns grejer från både husen på Kökar och Lågarö. Vi har alldeles för mycket saker. Om man äger för många saker så börjar sakerna äga dig var det nån som sa, och det är ju så sant. Att äga och förvalta tar så mycket tid och jag vill ha tid att leva. Man vet aldrig när det tar slut.