Enheten i Kristus
Lovade för ett par veckor sen att lägga ut en andakt jag höll efter kickoffen i London. Håll tillgodo.
Filipperbrevet 2:1-5
Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva, Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.
Betraktelse
I helgen var vi på start-upp-dagar i London. Syftet med resan var att se och möta människor som jobbar och verkar i den anglikanska kyrkan i Londons förorter. Det var en otroligt intressant resa och deras sätt att arbeta skiljer sig ganska mycket från vårt. Stiftet har som målsättning att det ska finnas en präst i varje kyrka, i övrigt bygger församlingarnas arbete på frivilliga. Prästens huvudsakliga roll blir då, förutom gudstjänster och andra förrättningar, att uppmuntra sina församlingsmedlemmar till att växa i uppdraget att vara kyrka. Det anordnas utbildningar för att kunna växa i tro och förståelse för uppdraget, men framförallt så tillvaratar man de enskildas talanger och inlemmar dessa gåvor i arbetet. Och man ber, att be är en huvudingrediens i allt man företar sig. För några år sen fick jag förmånen att delta i två andra resor. Den ena till Egypten där vi besökte den koptiska kyrkan och den andra till Tanzania och den lutherska kyrkan. I Egypten är tron på mirakler stor och det kändes som varje kyrka hade ett eget mirakel att berätta om. Det var helande olja som läckte ur händerna på en Mariabild, det var människor som blev helade från dödliga sjukdomar och uppenbarelser. Kyrkorna ordnade med mycket för den kristna minoriteten, allt från utbildning och läxhjälp, hälsovård, yrkesutbildningar, sjukvård och utdelandet av matpaket och filtar ute i bostäderna på sopbergen. Det var vanligt att kyrkorna inte kunnat byggas klart pga att pengarna tagit slut, men det hindrade dem inte att ha både utbildning och barnverksamhet. Det var säreget att besöka en kvällsskola full med stojande barn där undervisningen skedde i ett kalt rum inramat av grå betongväggar och med stjärnhimlen glimmandes ovanför. I Tanzania sjöng och dansade man rytmiskt under gudstjänsten och kyrkan var överfull med folk. Alla bänkar var fulla och det stod folk hela vägen ut på trappen. Man kunde ge kollekt på tre olika sätt. Genom kollektgång, genom att skriva upp i sin kollektbok vad man skulle ge när skörden bärgats, kon sålts eller lönen kommit. Eller genom auktion. Efter gudstjänsten samlades man på kyrktrappan och man auktionerade bort olika gåvor, gåvor som ägg, sockerrör, levande höns, frukt…
Söndagens tema var enheten i Kristus och jag ska läsa en text av Håkan Sandvik:
Enhet innebär inte likhet. Vi måste inte tycka lika för att ha gemenskap. Kyrkan skall inte bygga upp en gemenskap. Kyrkan är en gemenskap som redan finns och som vi får leva i. Den består av olika människor med olika traditioner, av konservativa och liberala, fattiga och rika, tryggt troende och tvivlande, lyckliga och olyckliga. Det är inte våra åsikter eller formuleringen av vår tro som förenar oss. Det enda som förenar oss är Kristus - och mera behövs inte. Ofta används bilden av ekrarna och navet i ett hjul; ju närmare navet ekrarna är, desto närmare varandra kommer de. Ju närmare Kristus vi är – desto närmare varandra kommer vi. Nattvarden uttrycker det tydligt, ”så är vi fastän många en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd”. Splittring eller likriktningen är det allvarligaste argumentet mot kristen tro medan enhet i mångfalden är det starkaste vittnesbördet om Guds kärlek som övergår allt förstånd.
Vi ber: Gud vår Fader, som i Kristus vill göra oss till ett, väck oss, så att vi inte finner oss i den splittring som kränker din kärlek och driver bort människor från din kyrka. Led oss allt djupare in i den enhet som du vill ge oss. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen
