guggelutt

Här kommer texten till artikeln ifall ni inte kunde läsa den på Facebook eller prenumererar på e-kuriren. De har ändrat rubriken så frågan i slutet av artikeln blev lite löst hängande, men skit samma, den publicerades!:

 

Öppet brev till våra politiker

I mars fick jag ett rejält ryggskott. Smärtan var så svår att när jag skulle försöka ta mig upp ur sängen krampade benet och jag föll ihop på golvet. Efter en halvtimme hade jag lyckats ta mig upp så pass att jag kunde hiva mig upp i sängen, men jag hamnade inte där på något kontrollerat sätt – jag svimmade. Efter ett par timmar i sängen ringde jag Vårdguiden som skickade en ambulanstransport för jag kom verkligen ingenstans. Ambulanspersonalen var änglar och gav mig smärtstillande och kramplösande, de hjälpte mig till toaletten innan avfärd, men där krampade jag igen så de fick ge mig mer kramplösande.

På akuten blev jag liggande ett dygn. Jag fick olika smärtlindring i tablettform, hela tiden med pressen att jag måste hem, det fanns ingen sängplats åt mig. Till slut var jag så drogad att jag somnade, och det var fortfarande omöjligt att komma upp från britsen utan att krampa av smärtan. Det sista jag fick veta innan jag slocknade var att de skulle beställa en taxi åt mig så jag kom hem. Ensam. Mitt i natten. Utan förmåga att röra mig. Taxi fyra mil! Med enbart ett recept som jag skulle hitta nånstans att ta ut natten mot söndag! Jag vaknade till tidigt på morgonen av ett påpekade att man inte fick sova över på akuten. Min make kom vid sju-tiden efter sitt nattpass för att hämta mig. Jag frågade om jag skulle ringa ny ambulanstransport om jag inte kom ur bilen hemma, men blev snäst att då kunde väl maken skjutsa tillbaka mig.  Det scenariot slapp jag för jag kom inte ut till bilen. Tårarna rann, ryggen krampade. Jag blev kvar till morgonens rond där jag fick höra att bristen på sängplatser inte var mitt problem utan det fick koordinator lösa. Dessutom fick jag kaffe och smörgås, det första jag ätit och druckit på ett dygn. Jag blev inskriven men fick vänta till eftermiddagen innan jag fick plats på en akutavdelning.

På akutavdelning var vi en väldigt blandad skara människor, det var allt från hjärtövervakning, observation efter olika sjukdomstillstånd, demens i väntan på utredning, smärtor o.s.v. Jag blev vänligt bemött, men flera gånger om dagen fick jag veta att jag inte kunde stanna för att det rådde platsbrist. Tre nätter (exklusive natten på akuten) blev jag ändå kvar innan jag hade möjlighet att klara mig så pass bra själv att jag kunde komma hem.

Under förra valrörelsen skanderade samtliga politiker ”Vård, Skola, Omsorg”, men vart jag än ser så är just dessa områden otroligt eftersatta på många ställen. Den eftersatta äldrevården skapar rubriker i tidningarna och barn med rätt till extra hjälp får den inte på grund av ekonomi.  Att ha såna smärtor som jag hade och hela tiden få veta vilka problem man ställer till med är varken värdigt eller läkande. Är det detta som vi kallar välfärdssamhälle?

Min fråga till er är: Ska det vara så här? Vem ska jag rösta på i höst? Vem står bakom den så kallade svenska välfärden eller är det ett helt urholkat begrepp som ingen längre kan stå upp för?

Gunilla Gustafsson, Strängnäs