Onsdag går jag runt och vankar....
... i Helsefyr heller! Visste ni att det finns en by i Oslo som heter Helsfyr? Dit tvingade jag Monica att ta mig för några år sen när hon bodde och jobbade i Oslo. Jag ville kunna säga att JA, JAG HAR VARIT I HELSEFYR! Så det så!
....men vad jag ville säga var att här gås det inte runt och vankas! Så det så!
Imorse var jag vaken när Jens väckarklocka ringde. Vi pratade lite innan han åkte till jobbet. Sen gick jag upp före sju, tvättade och sminkade mig, sen la jag mig i soffan igen. Halv 8 såg jag att Bekki började röra på sig, då gick jag upp, började packa ihop och åt min medhavda smörgås. Jag hade jätteroligt åt Bamse när han gick och snodde mat ur Bitchens matskål. Han strosade fram till skålen, tog försiktigt en kula och sprang sen snabbt och gömde sig bakom vardagsrumsbordet och knaprade i sig den... och så gjorde han om proceduren. Bitchen låg och sov inne hos Sandra så hon var ju inget hot, men det var nog inte meningen att jag skulle se honom. Efter ett par vändor tog jag dock bort matskålen, även om det var dagens flin för min del.
Vid 8 gick jag ut med Bamse. Bekki mötte upp mig vid bilen och så körde jag Bamse till dagis, Bekki till jobbet och till sist mig själv till jobbet. Ringde ett samtal, planerade torsdagarnas Stilla Mässor med en kollega, tog emot ett besök och så gick jag iväg en timme till Rådsparken! För ett par veckor sen messade jag Linnéa att Rådsparken skulle ha höstlovskul och nu hade hon berättat att hon och en kompis skulle komma dit med sina barn.
På en timme hann jag se barnen bli dragna på vagn bakom en åsna, gå tipspromenad och mata höns! Det var lite festligt för när jag gick fram för att fota ett gäng höns som sprätte vid ett garage så kom en liten flicka farande med ett hamburgerbröd för att de skulle komma närmare. Sen fick jag också bröd av henne för att får prova att mata dem och till sist var vi störtpolare! Hon älskade mina örhängsbeklädda öron och pratade på som bara den! Ängla och Thyra fick också bröd av henne och hon visade hur man skulle mata hönorna och tuppen.
Efter 12.00 sprang jag tillbaka till jobbet, gick in i kyrkan och lyssnade på lunchmusiken som idag bestod av fiol och flygel. Pampigt som bara den! Lunchen gick inte av för hackor den heller - laxpudding med skirat smör! Ett ypperligt tillfälle att träffa församlingsbor på ett opretentiöst sätt. Efteråt köpte jag med mig en matlåda hos husmor så jag får samma goda lunch imorgon! Därefter nästa sorgegrupp. Vi delade ju på den jättestora ursprungliga gruppen så det blev två, en på tisdagar och en på onsdagar.
Efter sorgegruppen hade jag velat åka hem, men jag behövde göra det administrativa efter morgonens besök samt ett par andra småsaker som hängt efter... men jag fick ett spontanbesök av någon jag träffat tidigare. Det var väl egentligen en missuppfattning av både en avtalad tid och vad vi som kyrka förmår, men det är svårt när andra samhällsaktörer hänvisar till att kyrkan nog kan hjälpa till med saker som inte de själva kan. Den mänskliga faktorn, ja, men det är inte okej att gömma sig bakom att någon annan ska göra det som står utanför den egna förmågan. Jag förstår frustrationen, men det bygger ju upp ett falsk hopp hos den nödlidande som gör situationen etter värre när denne förstår att förhoppningen tyvärr är utan grund. Jag blir både arg och förtvivlad när jag får höra att vi till exempel säkert kan hjälpa till med att fixa ett boende. Men hur skulle det gå till? Kyrkan har inte bostäder ståendes lediga. Och hade vi det så skulle de garanterat redan vara upptagna av akut behövande så som bostadsläget ser ut idag! Det är hemskt att förespegla någon i stor nöd detta och det är hemskt för mig att behöva ta död på förhoppningarna. Jag lovade att höra mig för om andra utvägar men ett sånt löfte kan också lätt missförstås när desperationen knackar på... Det kändes inte bra när jag åkte hem... Inte alls något bra avslut på dagen! På hemvägen la jag mig bakom en lastbil som körde under hastighetsbegränsningarna medan jag pratade med en av mina döttrar hela vägen hem. Det går ju samtidigt inte an att ha dåligt samvete för att jag har ett boende!
.... och trots allt. Jag älskar mitt jobb! Så gott som alltid. Alltid, utom i ovan skrivna situationer!
Kommentarer
Trackback
