Torsdag sitter jag i tankar...

Jajamen!
 
Kanske inte bara sitter och tänker, jag har jobbat en hel del också. En stor del av dagen har jag ägnat åt en papperslös i en desperat situation. Det utlöste en del känslor hos mig igår, känslor av att inte räcka till, att samtidigt som jag förstår andra personer i myndighetsposition också sitter maktlösa. Tänkte att det också kan vara språkförbistring och inte myndighetsfel. Men när nöden blir desperat och det inte går att hjälpa så brister det inombords nånstans, och så kan även mina skrivna tankar bidra till en felaktig ryktesspridning. Det jag fått veta idag visar i alla fall att ärendet är rätt uppfattat av mig, men hur kan man hjälpa? En adress, en avi, en registrerad telefon, en plankning i t-banan kan få personen att sättas på ett flyg hem mot en säker död. Det är inte mitt problem, inte alls... men det BERÖR MIG djupt! I övrigt idag har jag varit med i planeringen av Stilla Dag samt haft ett hembesök. Eller om man kan kalla ett besök på kyrkogården hembesök... vi sågs i alla fall på den vackra kyrkogården i St Botvid för samtal och det var lättare att skriva hembesök i almanackan än att försöka förklara på ett vettigt sätt något som inte har nån betydelse. Samtal externt hade också funkat.
 
                                    
 
Mitt utfall igår orsakades lite av gamla erfarenheter när fel personer lovar saker som de inte har mandat till. När jag gjorde min praktik på socionomutbildningen så var jag på en äldreomsorgsenhet. Där råkade jag ut för att en läkare lovat en äldre dam som återhämtade sig dåligt efter operation att hon skulle få åka på vilohem en månad. Damen var urförbannad på mig och min handledare för läkaren hade ju faktiskt lovat, att det sen inte finns några vilohem som socialtjänsten kan skicka folk till var ointressant. Det var ingen tvekan om att hon behövde komma iväg någonstans, men det som stod till buds var korttidshem eller möjligen något rehab... men inga fina vilohem vid havet som hon hade föreställt sig. En annan gång ringde en sköterska och sa att nu skulle de skicka hem henne. "Hon" var en dement dam som hittats ute i morgonrock. Jag tror jag frågade henne fem gånger varför hon skulle skickas hem och fick svaret att hon är medicinsk färdigbehandlad och kan inte längre vara kvar... jag men varför ska hon HEM undrade jag. Jag ska erkänna att det var lite elakt av mig att testa sköterskan för jag blev lite arg över hennes ilskna ordkväden innan jag ens fick en syl i vädret för att höra vem jag pratade med. "Hon" hade självklart och skyndsamt av socialtjänsten blivit beviljad plats på ett demensboende och tillslut sa jag till sköterskan att jag tyckte det var olämpligt att damen skulle hem i den kondition hon befann sig och att vi berett plats åt henne på boendet, var inte det bättre för damen? Då vart det knäpptyst i luren. När jag gjorde min praktik så fanns det en konkurrens mellan en del sköterskor och biståndsbedömare, det var en tävlan i vem som hade mest makt. Trist att det inte bara kunde få vara ett gott samarbete. Det blir alltid bäst när man kan lita på att yrkesfolk faktiskt gör sitt jobb. Det är oprofessionellt att lova tredje person att nån annan ska fixa något man själv inte kan, det blir inte bra!
 
 
Till det lägger jag alla livsberättelser jag fått i mitt knä i mitt jobb, från att vara båtflykting från Estland på 40-talet och bemötandet när man anlände Sverige på 60-talet, skillnaderna mot 80-tal, 2000-tal och hur vi envist håller fast vid tron att invandrare har det bättre än svenskar. Det kanske är så, inte vet jag, men JAG har aldrig träffat dem i diakonin. Där har jag träffat papperslösa som bor i källare med handikappade och/eller undernärda barn, missbrukare som bor i skrotbilar, invandrare som fått en skrubb med en madrass att sova på tillsammans med sina barn när de hamnat snett i det ekonomiska systemet. En man som blivit slängd från 5 våningen och fått kroppen genomborrad av en staket-pinne blev vräkt under sin långa sjukhusvistelse och fick inte nån hjälp av soc för att hans exfru förbarmat sig över honom så han får mat för dagen och sova i en säng med sin sargade kropp. Papperslösa som berättar om att de skottar tak i innerstan utan livlina, fått begrava en arbetare som ramlat ner och slagit ihjäl sig (Saknar någon dem? Får de anhöriga nånsin veta? De ligger i våra skogar och förmultnar eller hamnar på bårhus som "John Doe"!). Svart-arbetarna får betalt om "arbetsgivaren" är på gott humör... och ändock måste ställa upp för nya jobb dagen efter i hopp om en liten svartlön. Det nya är ju tiggarna som sitter överallt på våra gator. Vad vet vi om dem? Idag brast det för mig. Jag stod strax efter kl 8.00 på morgonen vid bankomaten och gjorde ett av mina ytterst sällsynta kontantuttag. 20 meter därifrån satt en kvinna i sina filtar, det var fortfarande minusgrader, hon ler mot mig och ropar "hej hej"... jag fick fullständig spunk! Jag gick fram till kvinnan och tryckte ner en hundralapp i hennes pappersmugg. Hon högg tag i min hand och log med sin mun med många tandgluggar och sa "tack tack tack", vilket fick mig att må ännu sämre. Hundra kronor är inte hela min värld. Jag böjde mig ner och kramade henne, kysste henne på kinden och sa att hon skulle sköta om sig. Var det värdigt? Jag vet inte! Jag blev desperat! All världens bortvändhet, allt tyckande och moraliserande... Herregud! Det sitter frysande människor på våra gator och tigger! Hur blev det så? Snacka inte om nackdelen med öppna gränser, skillnaden är ju bara att de tidigare tiggt någon annanstans och var det bättre? Skillnaden är bara att inte vi här i Sverige såg dem. Jag orkar inte bära världssamvete över allt jordens lidande, jag står och verkar där jag är. Jag ger hundra kronor till en tiggare för jag inte kan hjälpa en annan som inte har tak över huvudet! Får det mig att må bättre? Inte ett dugg. Att kyssa tiggerskans kind, en gest från min sida där jag visar att "jag ser dig!" gav mig mer än att ge henne hundralappen, för den är en piss i Mississippi eller en fjärt i rymden!
 
Oftast kan jag förhålla mig till allt elände jag möter i jobbet och privat, det måste man om man ska kunna fortsätta jobba som hjälpare, men ibland kommer det nära. Jag är människa och de jag möter är människor. Jag vet hur sårbart livet är. När jag själv blev riktigt sjuk för några år hade jag en familj som skyddade mig, men vänner och släkt höll sig undan. Det är ju en klassiker och den drabbade mig också. Vad jag var helt oförberedd på var att bli så genuint avskydd på min arbetsplats, av mina arbetskamrater... på grund av en sjukdom! Eller kanske mer på grund av att jag tog mig igenom och numera lever ett vanligt liv. Att vara så sårbar som jag var då och få möta det förakt jag gjorde har gett mig mycket. Det har gjort ont, men idag är det ett av mina verktyg. Att de berättelser jag ikväll delat berör mig hänger förstås ihop med att jag vet att om ett år kan det vara jag som sitter i filten men tandgluggar och pappersmugg. Ett varmt boende med rinnande vatten och mat i kylskåpet är inte en självklarhet. När "DET" drabbar dig vänder sig folk ifrån dig och börjar moralisera. Det var för mig värre än utsattheten i sig själv! Men var går gränsen för att bli mest glad över en hundralapp eller en människa som ser dig med respekt i ögonen? Det vet inte jag för jag har aldrig varit så fattig.
 
                                             
Imorse, i tillståndet mellan vaken och sömn hade jag en dröm. Jag gick in i en kal, kall, öde medeltidskyrka. Runt det enkla altaret i trä låg begravningskransar och blommor. Det fanns inga utsmyckningar i kyrkan, ingen altartavla, inget på väggarna, inga väggutsmyckningar. Jag bär en bit vikt säckväv, i den finns mina böneämnen, jag känner mig tom och innehållslös... Jag lägger dem framför blommorna... när jag vänder mig om för att gå ut känner jag en värme i ryggen, jag vänder mig och om och ser att koret lyses upp av en stråle ljus och där har blivit varmt och ljust.
 

Kommentarer
Postat av: kyrksyster

Diakonalt arbete sliter. Och vi lever ständigt i ofullkomligheten. Vi kan inte lösa all världens problem. Egentligen inga alls. Men vi har pressen på oss lyckas med det. Vi ska var si och vi ska vara så.
Jag är också maktlös inför tiggarna. Jag ger ibland, inte alltid. Har några som är "mina tiggare" och som jag ger ganska ofta. Men den unga kvinnan i gången under järnvägen är borta. Det har suttit en äldre kvinna där ett tag men nu är hon också borta. 100 kr är mycket för dom. Jag har råd att ge. Men helst skulle jag vilja ge dem arbete så att de kunde försörja sig utan förnedring. Men där har jag ingen makt.

Svar: Som någon skrev till mig, det är ett engagemang som behöver ses över långsiktigt, kortsiktigt och mellansiktligt. Att ge är kortsiktigt, men nödvändigt för överlevnad tror jag...
Guggelutt

2014-10-31 @ 22:57:58
URL: http://kyrksyster.wordpress.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0