guggelutt

Dom Helder Camara skrev för många år sen en liten bok som hette så. Den handlar om alla de där små livsviktiga sakerna som vi så lätt glömmer i livet. En bön ur den är denna:

 

Herre förbarma dig
                              och se med särskild ömhet
                              till dessa personer
                              som är så väldigt logiska,
                              så väldigt praktiska,
                              så väldigt realistiska
                              att de blir irriterade 
                              över att man kan tro på
                              en blå liten häst.

 

Jag vet inte varför, men just den kommer till mig lite nu och då. Semestern har varit varm och skön. Ni har fått följa med i en liten båtlogg. Förr skrev man alltid båtlogg men jag tror att det är få semesterfirare som gör det idag. Vi gör det inte, men jag gör det gärna i bloggen, detta för att mina nära och kära ska veta var i världen vi befinner oss och att allt är väl.

 

Nu i sommar har jag, som vanligt, funderat över livet och gjort upp nya planer för livet. Planer som jag egentligen redan på förhand vet kommer att falera innan terminen är igång på riktigt. Jag känner mig själv så pass bra. Nu tänker jag att jag snarare skulle bli positivt överraskad om jag börjar träna på riktigt och gå ner i vikt. Det kan få vara min lilla blå häst. Det är lugnt. Jag blir inte besviken om jag inte är nån vältränad superpuma nästa år heller. Men det känns fräscht i uppstarten av terminen och det är vackert så långt.

 

Semestern har slutat, vi avslutade den med att hälsa på några av barnen och jag rensade på rätt duktigt i hyllor och pappershögar. Längtar efter att kunna bli av med alla kartonger som vi har i vardagsrum, hos grannen och svärmor. Har känt mig allt annat än social i övrigt så jag har bara sporadiskt hängt med på Facebook, Instagram och chatten.

 

Jag har nu jobbat i fyra dagar. Bokar in så lite som möjligt för att kunna vara tillgänglig. Jag vikar för chefen och vi är mycket få personer på arbetsplatsen. Har ändå hunnit med att kontera fakturor, ha ordning på både min mail och mailen till församlingen, skriva andakt, ha intervju och renskriva den, handla till diakonimottagingen, vara på diakonimottagning både i Huddinge och Flemingsberg, ha bokade och spontana samtal både irl och i telefonen, hålla andakt och delta i våffelcafé... Äsch, jag tror jag duger idag också. Det finns tusen skäl att leva!