... och 62 mil hem igen
Det kändes tomt att lämna Lund idag mitt på dagen. Det har varit några intensiva dagar med Monica, Arto och Nova och jag är så glad att ha fått vara med, mycket glädje och mycket oro har vi delat.
Igår efter middagen gick vi upp ett par timmar till på BIVA (Barn-intensiven) och turades om att vara hos Nova. Sen sov i alla fall jag tungt. Den dag vi sett fram emot med blandade känslor, med mycken oro och ångest, den är äntligen över. Och operationen gick över förväntan. Vi var förvarnade om att de troligen inte skulle kunna stänga alla hål i hjärtat, men det lyckades den fantastiska kirurgen med. Jag måste säga att förutom att vara extremt skickliga så har all personal varit exceptionellt trevliga också. De har haft tid att svara på frågor och tagit hand om vår oro.
Jag vore inte jag om jag inte finge larva mig lite också...
Novas små sockor har visst legat i min ficka ända sen hon åkte in på operationen. De har följt med hem också... De får stanna hos mig ett tag till!
Idag gick jag upp vid halv åtta, duschade, åt frukost, packade, checkade ut och lämnade packningen i bilen. Sen gick jag till BIVA. Monica och Arto hade inte kommit ännu så jag gick till Nova. Där blev jag stående utanför rummet och kikade in genom fönstret när de tog bort drän och tvättade henne.
Alla hjärtebarn får en bläckfisk på BIVA i Lund. Jag har ju gjort några sådana bläckfiskar tidigare och Nova fick en av mig i höstas. Nu har den fått en lillesyster som nån annan gjort. Nu är jag inspirerad att börja igen. Det är så gott att se glädjen i en sån gåva. Och en rar historia: Det var platsbrist på IVA så en äldre man fick dela rum med Nova inatt ... även han fick en bläckfisk. Han var i så dåligt skick att han inte kunde prata, men han visade tummen upp när han rullades ut med sin bläckfisk på kudden. Så sött!
Så gott att få hålla den lilla handen...
Innan jag gick fick Nova en liten present. På Patienthotellet där jag bodde sålde några konstnärer sina alster i en monter. Jag förälskade mig in ett par stengodsänglar, så jag köpte en till Nova och en till mig. De liknar ju Monica lite grand och Monica är ju vår länk. Monica sa att den ska få stå hos henne på avdelningen och så ska jag ha min på jobbet tills hon kommer hem.
Efter lunch hade de tagit bort respiratorn, jag fick se Nova vakna, Monica fick ta upp henne och hon fick ammas en stund. Med den bilden på näthinnan lämnade jag Lund och åkte hem. Bara 62 mil denna gång, för idag var jag ensam i bilen och ingen skulle hämtas eller lämnas, så jag kunde åka raka vägen hem.
Nu har jag försökt chilla lite. Gå ner i varv. Dessa intensiva dagar har satt outplånliga spår i mig. Nu ska jag försöka återgå till nån sorts vardag och se fram emot att nästa gång jag träffar lilla Nova är hon helt sladdlös, glad och pigg!
Kommentarer
Trackback
