När livet går på autopilot
Jag är inte ledsen eller deppig, men jag tror jag avger en aura av trötthet... Svårt att förklara i vad för bubbla jag befinner mig i, men jag har tidigare skrivit att våren är en transportsträcka i hopp om ett glättigare liv framåt sommaren. Att befinna sig i en bubbla på det här sättet är nyttigt och lärorikt. Inte roligt. Inte tråkigt. Lite stressande kanske. Fördelen med att vara lite äldre är att man vet att det går över. Olika perioder i livet har ju en tendens att antingen vara rätt långtråkiga för att senare övergå i faser där tiden inte räcker till. I vissa perioder liksom drar "man" till sig sorger och bekymmer medan i en annan period så händer en massa roligt och "man" blir stark, glad och oövervinnlig. Min strategi i negativt laddade perioder är att beta av problem, uppgifter och bekymmer... ett i taget.
Jag gläds åt Novas lyckade operation. Läkningen går som förväntat men det kommer ta sina veckor. Jag hade en önskan om att hälsa på Nova och Linnéas flickor i helgen, men jag har umgåtts med förkylda människor i jobbsammanhang så jag törs inte. En infektion i nuläget skulle kunna ha en förödande effekt på Novas läkning och Meija håller på att friskna till efter en förkylning. Jag uppbär inga direkta förkylningssymptom, men jag knaprar Alvedon för huvudvärk, sniffar nässpray som tokig och så ringer det i öronen.
På måndag väntar både kastrering av Rambo samt ett provsvar på en närstående som jag fasar för. Oavsett vad provsvaret visar är ändå ännu en ganska lång väntan över och vi kan liksom agera eller reagera på det. Rambos kastrering hoppas jag kommer leda till att han slutar skvätta inne, men det blir minst en vecka med hundpassningsbekymmer, vilket är ett mindre bekymmer i det hela. Jag lämnar honom inte till dagis så länge han har sår, men jag hoppas han ska kunna gå på dagis veckan efter, ca 10 dagar efter kastreringen. Ett annat bekymmer i min omedelbara närhet tar på krafterna, men det går i vågor. Denna vecka och nästa blir tuffa, sen kan det bli lugnare ett tag... eller inte...
Veckan som gått har varit mycket spännande och rätt intensiv. Jag jobbade hemma i måndags, men tiden den dagen åts mer eller mindre upp av telefonen... Tisdagen blev lång och intensiv med diakonimottaging på morgonen där det gick i ett, lunch, mässa och möte inledde eftermiddagen, men mötet blev kort så jag använde den oväntade fria tiden till att åka in till SÖS för att hämta journalkopior. Sen hämtade jag hundar, rastade dem, åt middag med dem på rummet och slutade dagen med att leda meditation i kyrkan.
Onsdagen började jag på hembesök. Den är en spännande person som jag besöker nån gång i månaden. Varför jag är där kan jag givetvis inte berätta, men att hen är medial och det händer konstiga saker lite nu och då när jag är där. En gång började det åska och vi fick 10 minuters hällregn under en annars solig klar dag. Ofta blinkar lamporna hen har ovanför en tavla och i onsdags fladdrade ett av ljusen intensivt som hen brukar ha tända på ett bord. Om och om igen. Hen vill ha en sittning med mig för hen känner av en person som vill säga mig något, men jag vet inte.... Visst blir man ju lite nyfiken, eller....? Hen har gått i lära hos Terry Evans och det är ju en helt annan lära än den jag representerar... eller...? Hursomhelst, jag är trygg i min tro och älskar mitt spännande jobb som låter mig träffa så många olika spännande människor! Efter hembesöket landade jag i en helt fantastisk lunchmusik i kyrkan med makarna Sara och Ian Power därefter en underbar kräftstjärtsoppa innan jag for vidare till stan på handledning. Som jag behöver den nu! Tack för min fantastiska handledare! Och tack för en fantastisk dag!
Makarna Power i Huddinge kyrka
Ut ur tunneln, mot ljuset!
På torsdagen jobbade jag hemma igen. Det kommer ta ett par veckor innan jag kan göra det nästa gång pga intervjuer och annat jag ska göra för uppsats-skrivningen. Jag började dock med att åka en ärenderunda. Jag lämnade prover på VC, hämtade ett paket, handlade lite förnödenheter och gjorde en polisanmälan på de försändelser jag får - abonnemangen som någon beställer i mitt namn ur Sverigehäftet. Sen satte jag mig att skriva tills uppsatshandledaren ringde för ett drygt timslångt handlednings-samtal om uppsatsen.
Igår hade förmiddagsbesöket ringt återbud och det var bra. Jag hade en hel del på skrivbordet jag behövde ta itu med och jag hann få undan det mesta. Klockan 11.00 åt jag min medhavda lunch och sprang sen upp till kyrkan för att fira Världsböndagen. Vi hade en ca timslångt repetition med de medverkande innan vi övade att sjunga igenom musiken med komp, sen var det dags. Jag älskar tanken på denna bönekedja som går över hela jorden. "Världsböndagen firas i mer än 170 länder runtom på vår jord den första fredagen i mars. Böner beds på mer än 1000 språk med början när gryningen kommer i Tonga och slutar 40 timmar senare i Alaska. I Sverige har vi varit med i 74 år och samlas på ca 400 platser", beskrivs den på hemsidan, men det är en något säregen gudstjänstform som inte är riktigt anpassad för svenska förhållanden. Klockan 13 en fredag, som i år dessutom inföll på Stockholms sportlov... det är svårt att få folk att komma. Förra året var det fler... Efter gudstjänsten samlades vi i församlingssalen till Kubansk musik och en rotfrukts-soppa som husmor ska ha en stor eloge för. Oj så gott!
Jag stannade inte kvar på jobbet så jättelänge till. Plockade fram papper för nästa veckas möte med diakonerna och fyllde i Outlook så receptionen ser var jag håller hus... typ... sen hämtade jag hundar och åkte hem. Åt middag med Janne och pratade lite med honom innan han la sig ett par timmar innan nattpasset. Själv somnade jag i soffan vid TVn. Tur att jag hade satt väckarklockan på 21.00 för jag hade lovat att väcka honom då. Jag tog ut hundarna på kvällspromenad och somnade i soffan en gång till innan jag kröp ner i sängen strax före 23.00. Jag tackar Gud för en god natts sömn! Oftast somnar jag fort på kvällarna, men vaknar mellan 2.00 och 4.00 och fastnar då i grubbel. Inatt sov jag!
Rambo gnällde halv åtta imorse så jag gick upp tog ut vovvsingarna då. Vi mötte Janne på vägen när han kom hem från nattpasset. Nu har jag suttit här och skrivit av mig en stund. Jag har lovat mig en lugn helg så jag ska börja med att rensa papper från köksbord och gästsängen, skriva kallelse till Knyppelpinnarnas nästa styrelsemöte samt ringa föreläsaren som kommer på medlemsmötet, jag ska renskriva intervjufrågor till intervjuerna som börjar nästa vecka.... och sen ska jag göra, eller inte göra, precis det som faller mig in, eller inte faller mig in!
En Ranunkel ur buketten jag fick av Arto och Monica
Kommentarer
Postat av: Anonym
Hm. Låter inte så sunt för dig detta med "mediet".Inte omöjligt att det undergräver din hälsa.Nästa gång du besöker henne skulle du kanske (ljudlöst) säga åt Satan att försvinna i Jesu namn först, innan du går in och om det trots det händer konstigheter upprepa namnet Jesus inombords. Vi får trampa på ormar och skorpioner, han har besegrat ondskans andemakter på korset
Trackback
