Sju dagar
Jag älskar mitt liv. Det gränsar till perfekt! Jag har roligt, jag älskar mitt jobb, jag har underbara barn och barnbarn samt fantastiska föräldrar, fina husdjur, en stimulerande fritid med knyppling, resor, skogen osv. Och här kommer det.... MEN tiden räcker ju inte. Jag bävar för den dag jag blir pensionär, för de pensionärer jag pratar med säger att det blir värre efter pensionen, då räcker verkligen inte tiden till.
Idag är jag ledig. Jag började dagen som jag brukar lediga dagar. Satt på en tvättmaskin, matade djur, duschade, satte på kaffehurran och klickade på smör på knäckebrödet så det skulle mjukna, ut 40 minuter med hundarna, dricka kaffe och äta knäckemackor med ägg som jag kokat dagen innan. Dagen var tänkt att innehålla ett besök hos någon som kan klippa hundklor för en hundring, uppsatsarbete, knyppla klart smycket jag började med igår, läsa ett par kapitel i en bok till imorgon, ett par mail som ska iväg, blogg... och så knyppelkursen ikväll. Nej men det går ju inte! Jag gick ju inte upp klockan fem idag utan klockan nio!
Jag la mig i soffan, med Bamse i knävecken, Rambo och Ragnar på bröstet. Där låg jag i över två timmar i djup kontemplation. Jag är ledig! Hur är man ledig? En av frågorna i utvecklingssamtalet i fredags handlade om balans mellan arbete och återhämtning....
Förrförra veckan var rätt intensiv och under helgen jobbade jag stenhårt med uppsatsen. I måndags hade diakonkollegiet bjudit in Arbete och Försörjning från socialtjänsten för ett två timmar långt samtal i Flemingsberg. Det var jättebra och vi ska ses igen för fortsatta samtal. Jag åkte ett par minuter för tidigt för att hinna parkera bilen på jobbet, tog en kvartslång lunch på vägen och kom lagom till Huddinge station för att möta upp Kyrkgruppsgänget. Vi åkte till Bergshamra kyrka och lät oss fascineras av den betongklump som ligger en trappa ner från Bergshamra centrum. Vi fick ta del av dess historia och interiör, hur baksidan av kyrkan blivit framsida då Bergshamraleden sänktes på kyrkans framsida och ingen längre kommer den vägen till kyrkan, utan från baksidan - centrumsidan.
Så blev vi bjudna på gott fika och åkte hem.
Tisdagen blev konstig. Mitt besök uteblev, men jag fick ett annat istället. Tungt. Angeläget. Mötet efter mässan på eftermiddagen blev inget av. Det var kategorimöte och vi hade haft vårt på måndagen med socialtjänsten. Fick lite annat gjort istället. Kom hem senare än jag tänkt.
Onsdagen bjöd på sorgegrupp, lunchmusik och soppa. Jag var oerhört glad att jag petat in friskvård i form av massage sist på eftermiddagen. När jag kom till dagis hade Bamse och flera andra hundar spytt, så jag insåg att jag antagligen behövde stanna hemma på torsdagen för vård av hund. Det behövde jag, för när jag kom hem hade Rambo skitit ner hela bil-buren, han kräktes två gånger på promenaden och när vi kom in spydde han skummad galla två gånger innan han kom till ro. Det blev bara lite vatten för hans del, ingen mat öht. Bamse däremot mådde hur bra som helst.
Ost och smör kvar att ta fram, sen är det klart för sorgegrupp
Jag fick återbuda mina åtaganden på torsdagen. Rambo fick en halv matsked mat varje timme och repade sig snabbt. Jag skrev bland annat anteckningar från måndagen och förberedde mig för utvecklingssamtalet på fredagen.
Fredagen bjöd på utvecklingssamtal med chefen. Det blev ett väldigt bra möte. Lite nervös är man väl alltid inför de där mötena, men detta blev så stärkande för mig. På eftermiddagen ställde vi iordning barnlokalerna för lördagens Stilla dag.
På lördagen lämnade jag hundarna hos svärmor och sen raskade jag ner till jobbet. Det blev lite stressigt, men när väl deltagarna hade kommit blev det bra. En lugn och fin dag i stillhet och ro, meditation, god soppa, massage för de som anmält intresse och en avslutande andakt. Somnade tidigt och som en klubbad säl.
Och igår började dagen med äventyr. På väg till Knyppelpinnarnas styrelse- och medlemsmöte for bilen framför mig av vägen. Jag surnade till då en bil kör om och kör in framför mig utan att lämna många meter mellan oss. Jag släppte gasen för bromsa vågade jag inte då det var halt ute. Det var tur. Efter ett par kilometer tänker jag: "men vad gör han?", sen tänkte jag inte mer utan agerade. Bilen kom ut i vägrenen och tappade uppenbarligen fästet, därefter stirrade jag rätt in i undersidan av hans bil när den gav sig av över filerna på två däck. Efter att ha snurrat två varv (han voltade inte) över vänster körfält och diket mellan vårt och mötande körfält på E18, fastnade han med nosen rätt ner i diket mellan körfälten. Jag bromsade sakta, satte på varningsblinkers, stannade i vägrenen, gick över motorvägen och ner till bilen. Båda personerna rörde sig därinne och det var väl tur för jag hade glömt mobilen i min bil. Killen fick upp sin dörr, en annan bil stannade framför min bil och en kille kom springande, men han åkte när han såg att jag hjälpte till och bilägaren själv ringde 112. Jag lyckades tillslut slita upp dörren på passagerarsidan och fick ut en chockad kvinna. Jag höll om henne en stund, sen tog jag henne till min bil så hon fick sitta varmt medan vi väntade på räddningstjänsten. Jag gick över vägen igen och försökte få med mig killen också, men han satte sig i sin bil och ringde i telefonen istället, han skakade bara på huvudet när jag försökte få med honom.
Först kom en ambulans och kort efter en till. De gick ner till bilvraket och sen kom en av ambulansmännen över till mig och frågade hur jag mådde. Jag mår bra, sa jag, men kvinnan här behöver nog kollas, sa jag. En ambulanskvinna tog hand om henne medan ambulansmannen gick bort och pratade med polisen som nu anlänt. Strax efter kom en brandbil och spärrade av körfälten. Kvinnan fick gå över till polisbilen och skulle antagligen bli hemskjutsad och strax kom en polis och förhörde mig om vad jag sett. Jag beskrev olyckan så exakt jag kunde och bedömningen blir antagligen att det var just en halkolycka och inget annat. Vi körde strax under hastighetsbegränsningen och han kom ju bara över vägrenens vita linje med några centimeter innan bilen snurrade runt...
I mitt huvud rusade tusen tankar. Dels var jag väldigt koncentrerad på räddningstjänsten, undrade över brandmannen med tuber på ryggen, konstaterade hur de prioriterade, brandmännen gick direkt på bilen, ambulansen direkt på killen i bilen innan de kom till kvinnan i min bil. De kunde ju inte veta att mannen varit ute och gått runt innan han föredrog att sitta i sin egen kvaddade bil istället för att komma in i min bil. Polisen tittade över området och tog sen hand om kvinnan medan en polis kom över till mig, kollade körkort och kontaktuppgifter innan han höll ett kort förhör och jag fick åka. Jag funderade... och konstaterade... att mitt fokus på kvinnan med största sannolikhet hängde ihop med min egen erfarenhet av bilolycka för drygt fyra år sen. Janne sprang ju bara ur bilen och när jag återfått medvetandet lyckades jag sparka upp bildörren på min sida. Det var först när jag var omhändertagen som han klarade av att komma till mig för att se hur jag mådde. Den här killen var aldrig i närheten av sin tjej under hela förloppet. Samma fenomen alltså. Fast de här båda behövde aldrig åka in till sjukhuset...
En av våra Knyppelpinnar hade gjort en kreativ dyna för att pigga upp oss lite i höstmörkret. Hon knypplade på den under dagen, förstås!
Sen bar det av till Knyppelpinnarna. Jag hade ringt vår "nyckelpiga" att jag blev sen pga olyckan och att jag hoppades att nån annan skulle komma tidigt och bära bord med henne. När jag kom dit var allt nästan klart och vi kunde börja styrelsemötet på utsatt tid kl 9.30. Strax efter kl 10.00 körde vi igång med workshopen - knyppling i metalltrådar. En jättetrevlig dag! Workshopen var inte full så jag satte mig med där. Jag började, och hann nästan klart, en infattning till en skiva av en ametist jag köpte i somras i Vadstena. Fick låna hem mönstret av kursledaren som jag känner väl.
Jag fick låna en perfekt matchande lila metalltråd av en annan Knyppelpinne. Det är bra att vi kan låna av varandra, för det finns massa vackra färger och man kan inte ha dem alla. Jag lånar av henne, hon lånar en annan färg av mig en annan gång.
Det finns så mycket vackert man kan knyppla i metalltråd. Här ses julprydnader och nyckelringar. Smycken kan göras i det oändliga...
Och idag skulle jag alltså hinna med massor, tänkte jag. Men jag är faktiskt stolt över mig själv! Fredagens samtal fick mig att inse att jag har ingen balans i mitt liv, inte när det kommer till återhämtning. Så idag har jag ägnat mig åt just det, återhämtning. Gos med grabbarna och total avkoppling hela förmiddagen, promenader och nu en reflekterande blogg... Det känns skönt att få summera veckan, och få tid att tänka ordenligt på olyckan igår. Värken i kroppen är bättre än när jag vaknade. Visserligen har jag känt mig nyvaken hela dagen men det är ok. Nu ska jag sätta mig i soffan en stund till med grabbarna, sen ska jag koka varmkorv åt mig och hundarna innan vi går ut en sväng. Om ett par timmar är det knyppelkurs, innan jag somnar ska jag läsa de kapitel i boken som ska diskuteras imorgon för imorgon är allt som vanligt igen.
Kommentarer
Trackback
