guggelutt

Intet nytt under solen. Jag har skrivit det förr och skriver det nu igen... om att jag, inte hela tiden, men ofta, utvärderar om nytta och lämplighet att skriva blogg. Från början handlade de om att komma igen efter sjukdom, rehabilitering, att söka råd och sympati, att kunna ge råd och sympati, sen har den handlat om många olika saker, jag har fått ris och ros.

 

På sistone har jag funderat mycket på hur jag reagerar när jag ser vad folk lägger ut på nätet. Mest då på Facebook. Det är allt möjligt som sprids där och mycket får en oanat stor spridning. Jag följer trådar om allt möjligt som handlar om allt från kors-kampanjen, krig och flyktingpolitik till Pokémon Go. Oftast väljer jag att hålla mina åsikter borta ur offentlighetens ljus. Jag tycker inte att de tillför något. Om jag lägger upp något handlar det oftast om att jag tycker någon annan uttryckt sig bra. Sen hittar man någon annan som också uttrycker sig bra... men om jag ska dela allt jag tycker är bra, eller skit, vad fyller jag då mitt Facebook och min blogg med? Andras åsikter! Som förvisso kan vara mina också, men då är det fortfarande inte mina ord.

 

Jag ser att flera av mina vänner har en offentlig och en privat sida på Facebook. Det är inget konstigt. Många har jobb som gör att det är praktiskt. Jag vill inte ha det så. Jag vill vara mitt privata jag i cyberspace och jag har inget behov av att använda internet på det sättet i jobbet.

 

Mitt privata jag har förstås ett behov av att se och att synas, annars skulle jag inte finnas på internet. Men när man delar med sig av sitt liv gäller det förstås att selektera informationen. Därför blir blogg och Facebook oftast happy happy. Jag är inte intresserad av att dryfta min eller det jag upplever som andra människors smutsiga byk i offentlighetens ljus.

 

Men det är inte det denna blogg skulle handla om, utan happy happys baksida. Inte mobbingen. Inte smutskastningen. Inte den offentliga debatten. Jag vill bara lyfta upp det som händer i allt happy happy, när jag blir ledsen över happy happy och jag tror att de flesta känner igen sig i detta. Ni vet, hon som lovat höra av sig, men inte gjorde det för hon hade så mycket att göra. På Facebook ser jag att hon träffar andra och har tid med allt möjligt annat utom att höra av sig till mig. Han som jag hört av mig till och tröstat, stöttat, pratat med igenom ångestfyllda nätter, nu är hans liv på Facebook på topp och inte hör man ett ord ifrån honom... Jag lämnade ett försynt påpekande till någon att nästa gång ni åker hit eller dit vill jag jättegärna följa med... fick jag någon inbjudan till de roliga evenemangen ni nu går på? Givetvis inser jag att jag i allt mitt happy happy sänder exakt samma signaler.

 

Vad vill jag säga med det? Ingenting, för vad kan jag egentligen säga om det? Jag tänkte bara att jag kanske kan sätta ord på en del av min egen internetångest och kanske kan det hjälpa någon annan att sätta ord på sin. Vi har olika skäl att välja och välja bort det vi berätta i det offentliga. Men vi ska också vara medvetna om att det vi berättar kan tas emot på olika sätt när vi lever i offentlighetens ljus på sociala medier.