”I eftertankens kranka blekhet...
... försvinner beslutsamhetens friska hy”... eller nåt i den stilen skrev Hamlet i sin Shakespeare. Inatt gav jag upp lite och bestämde mig för att låta fasaden rämna en smula. Imorse sjukskrev jag mig resten av veckan. Jag ska se över om jag inte inom kort kan ta ut en semestervecka.
Vi har alla många ansikten och känslolägen som vi går in i och ur. Det är ingen svaghet, ur detta växer styrka! Detta gör oss till sanna och levande människor.
Det blev uppenbart för mig i tisdags, när vi hade personaldag, att jag inte kan dölja att det hänt nåt. Det syns på mig och arbetskamrater reagerar. Ögonen är svullna av gråt och sömnlöshet och jag ser helt enkelt inte glad ut. Det manar till eftertanke. Arbetet är på ett sätt min frizon och jag vill ha det så. Där kan jag gå in i en roll som jag trivs i och är bekväm med. I privatlivet har man inte, eller inte jag iallafall, en rollfasad på samma sätt att gå in i. När något drabbar de nära och kära är man skyddslös. I tisdags förstod jag att jag inte fullt ut kan gå in i min yrkesroll och jag kände inatt att jag behövde ta ett beslut. Paus! När nån av grannarna under mig envisas med att spela sina schlagerlåtar in på småtimmarna känner jag att jag behöver göra något. Jag ska kontakta styrelsen idag. När mina ögon är så svullna av sömnbristen och huvudvärken är mer eller mindre kronisk är frågan om det är 100% lämpligt att jag träffar en konfident eller leder en verksamhet. Jag sjukskrev mig resten av veckan idag. Idag ska jag agera, ta ansvar för mig själv och låta kropp och själ vila. Sen kommer jag igen och kan jag återigen vara andra till hjälp.
För nu - over and out!
Kommentarer
Trackback
