Självbild
... eller "tvillingen i mig" som Darin sjunger. Vad vet vi egentligen om varandra och vad är värt att veta? Vad vill jag berätta om mig själv och vad mår bäst av att få stanna i dunklet? Vem vill veta mer om personer du känner och älskar? Vad är vänskap och vad är kärlek?
Det är ju ingen hemlighet att jag är hemma och "mobiliserar" efter en "diskbråcksattack". Smärtan blir lindrigare för var dag, men jag märker inte så mycket av det eftersom jag trappar ut medicinen vartefter, därför är smärtan just nu konstant. Men i realiteten håller skiten på att ge sig.
Janne är med mig i lyan och tar hand om allt som inte jag klarar, som hundpromenader, handling, dammsugning och annat nödvändigt som belastar min rygg, förutom att han jobbar. Han får slita ganska hårt - dubbelarbeta som det heter - medan jag vilar och tränar mig att sitta på stol, stå på knä och allt annat möjligt löjligt. Men så igår kom en väninna på ett besök och det var uppskattat. Men hon ställde en fråga som mal i huvudet. "Har du alltid varit sjuklig?" Nyttig fråga! Relevant kanske? Är den viktig? Varför reagerar jag? Varför skriver jag detta blogginlägg, är det för att rättfärdiga mig? Försvara mig? Eller bara reflektera över det mellanmänskliga som Martin Buber skrev en hel bok om...
Livet är som ett broderi där du kan jämföra varje stygn med de dagar och erfarenheter du gör under din livsväg. När livet går mot sitt slut ser du förhoppningsvis hela det färdiga verket, dessförinnan kan man bara ana det när man ibland går vilse bland trådarna, får repa upp eller förlorar blicken över helheten då fokus hamnar i ett extra svårt parti.
Jag är kanske en tystlåten person, även om jag emellanåt kan ha en otrolig svada. Jag tycker inte om att stå i centrum, ändå är jag aktiv på sociala medier och ordförande i en förening. Kroppen är kanske svag just idag, men jag känner mig otroligt stark. Jag tycker själv att jag har levt och lever ett otroligt rikt liv. Jag ångrar ingenting, vill inte ha något ogjort, är både nöjd och missnöjd med saker och ting, men det är just detta som är ett gott liv för mig.
Kolmårdens vargar. Broderiet gjorde jag 2011.
När jag var barn var jag otroligt fascinerad av indianer. Jag läste böckerna om Hjortfot och prenumererade på Silverpilen, jag lånade och köpte fakta-böcker i långa rader. Men jag och en kompis hade också en indianklubb ihop. Vi gjorde kojor i skogen där vi lekte indianer, vi "lagade mat" och handarbetade på olika sätt för att kunna klä våra barn och göra det varmt och mysigt i våra bon. Jag låtsades att jag egentligen var en bortrövad indianflicka som kommit till Sverige och för att få mig att passa in hade man blekt mitt skinn, men egentligen var jag en hövdingadotter, starkt, klok och modig. En dag skulle jag återvända till mitt folk och vi skulle leva i harmoni med de vilda djuren och det jorden ger. Den där indiantjejen, Månstråle, bor fortfarande i mig, högst levande.
Mina barn har alltid varit det viktigaste för mig. Det är inte alltid lätt att veta vad som är bäst för ens barn och ens familj, men få gör väl något annat än det absolut bästa de kan. Ibland är man tjatig och lägger sig i, ibland bryr man sig för lite. Jag valde skilsmässa som 22-åring och att leva ensam med två små barn. Det beslutet ångrar jag inte. Jag vet att många beklagade min olycka, så ung och frånskild... men så kände inte jag det, tvärtom, för vad var alternativet? Jag har aldrig känt mig som något offer, tvärtom faktiskt. Jag kände mig stark, fri och jag klarade mig på en urusel lön, det gjorde mig stolt. Jag gick de fyra kilometerna till och från jobbet varje dag för jag hade inte råd med SL-kort. Dagis låg på vägen. Jag gick upp kvart över fem, klockan fem på vintrarna, för att hinna till dagis till halv sju och vara på jobbet halv åtta. Trivdes som fisken i vattnet. En lycklig tid i mitt liv.
Jag träffade en ny man och fick nya barn. Många är de barn och ungdomar som bott i vårt hus. Våra barn, andras barn, flickvänner och pojkvänner i parti och minut. Jag har varit mammaledig och studieledig trots att dessa ledigheter inte handlar om att vara ledig en enda minut. Att börja plugga med ett stort antal barn i huset är inte att vara ledig. Idag ligger ett av samhällets fokus på att ha ett lönearbete, och det är i förhållande till sitt arbete man är ledig. Annars är man arbetslös. Jag har tillochmed hört uttrycket "sjukledig". Under min studieledighet skötte jag studier, barn, hushåll och var dessutom lagledare för ett par fotbollslag under sju år. Jag arrangerade, fixade och stöttade samt körde ett stort antal småflickor på cuper över hela Stockholm. Jisses vad skäll man får av "engagerade" föräldrar när inte småttingarna vinner St Erikscupen eller har glömt benskydden.
Jag köpte en plansch av en dörrförsäljare en gång. Rebekka var liten och jag tyckte att den liknade mig med Rebekka på armen, så jag ramade in den och satte upp den i hennes rum. Flera år senare hittade jag den som broderi, men när broderiet blev klar tänkte jag mer på den som en Maria-bild. Maria var ju bara 14 år när hon födde Jesus.
Kärleken till djur har också präglat mitt liv. Det är inte många år av mitt liv som jag inte haft husdjur. När jag föddes hade vi katter. Gordon låg alltid i fotändan av min barnvagn och höll ett öga på mig. Mitt första egna djur var ett marsvin som hette Rugg. Efter det har många marsvin, katt, hamstrar, kaniner, fåglar i storlek från zebrafinkar till dvärgara, ödlor, grodor, sköldpaddor och en orm och hundar delat mitt liv.
Delfinäventyret i Mexico är oförglömligt och papegojtavlan är den största jag hittills broderat
Sjuklig? Nej, jag har aldrig själv upplevt mig som sjuklig. Sjuk kan man bli och av sjukdom har jag fått en beskärd dos. År 2000 började jag kraftigt gå upp i vikt och dessa kilon har jag aldrig blivit av med. Hela denna historia av trötthet och övervikt kulminerade år 2008, då jag sen några år tillbaka blivit diagnostiserad med hypothyreos som felbehandlades. Men detta hade inte hindrat mig från att mellan åren 2000-2008 plugga fyra år till socionom, ett år till för att bli diakon samt samtidigt ta en master i socialt arbete ett år. C-uppsatsen handlade om sexuellt utsatta barn i Filippinerna och dit reste jag ensam för att intervjua olika frivilligorganisationer, jag arbetade som diakon i Spånga och Rinkeby där vi bland annat företog oss en resa till Tanzania för att besöka mjölkprojektet och svara på barnens önskan att öppna ett bibliotek för skolböcker. Afrika har alltid legat mig varmt om hjärtat. Min pappa tillbringade flera av sina ungdomsår som missionärsbarn i Congo. En av mina systersöner är adopterad från Etiopien och jag har vandrat i Sinais berg. Det känns som jag har starka band och en stor fascination för denna stora kontinent.
Ett besök hos masaierna 2007 och min "gröna afrikanska" broderad 2010
Dock, 2008 blev mitt hälsoläge akut och jag blev sjukskriven under 1,5 år. Denna tid var en av de absolut tuffaste i mitt liv, men jag tycker att jag kommit ut på andra sidan, mycket starkare än förut. Diskbråcket som konstaterades 2010 spökar mellan varven, men det är smällar som man får ta i livet. Diskbråck är inte farligt men när det smäller gör det obeskrivligt ont och man behöver en tid på sig för att komma igen, och snart har jag kommit igen även denna gång.
Om jag inte miss fel betyder dessa kinesiska tecknen lugn och harmoni.
Det jag skrivit om mig själv i denna blogg är ju bara ett axplock och valda delar ur mitt liv. Men varje betraktare ser ju olika delar av mig. Någon ser en tjock butter kärring, nån annan ser en pigg festprisse, en tredje en hårt arbetande mor, en fjärde en glad mormor, en femte en sjuklig tant osv osv. Det ligger i betraktarens öga och i den mellanmänskliga interaktionen.
To be continued...
Kommentarer
Trackback
