guggelutt

Det är ju rätt bra när "sista kvällen med gänget" inte blir alltför bra och man får längta hem ordentligt. Förutom den streckritande kirurgen och syrran på sista nattpasset har alla varit underbara. Min rumskompis Liten Karin och jag har haft jättetrevligt ihop. Nå, inget fel på syrran på sista nattpasset heller egentligen, utan det handlade nog mer om min egen irritation att inte kunna somna. Jag ringde på klockan en stund efter nio och bad om halsbränne- och insomningstablett. De var mitt i överlämningen till nattpersonalen men jag sa att jag kunde vänta. Tjugo i tio kom en ssk och en uska och presenterade sig och ssk skulle komma in efter hälsningsrundan, men inte med en insomningstablett utan jag behövde nog en morfintablett, trodde ssk. Dessutom började hon prata om att jag skulle ut och röra på mig för att gaserna skulle ut den naturliga vägen blablabla. Jag orkade inte svara, jag hade ju inte ens andats ordet smärta... och jag hade gått avdelningen runt åtskilliga gånger under dagen och jag vet att gaser gör ont och att man bäst går bort dom och jag pallar inte den typen av föreläsningar halv tio på kvällen av människor som inte vet vad jag gjort hela dagen när jag försökt följa alla instruktioner till punkt och pricka och tillochmed fått "beröm" av dag- och kvällspersonalen för att jag är så duktig och nu är jag bara trött och vill sova... Halv elva gick jag ut i korridoren och började vanka för då började det göra ont oxå, precis det jag velat undvika genom att få somna. En uska ursäktade ssk att hon måstat ta hand om nån som blivit jättesjuk, och det ska självklart vara prio1. Samtidigt kom ssk springande och ursäktade sig, jag fick äntligen min Novalucol och oxynorm. Inte somnade jag på det... En timme senare kom hon insmygande för att se om jag sov, nej det gjorde jag inte, då fick jag äntligen min insomningstablett fast det vid det laget började kännas fullständigt onödigt, tre timmar hade gått och klockan var ju midnatt 🙄