guggelutt

Gick upp gav djuren mat och duschade, kröp ner i sängvärmen igen tills gubben kom in med hundarna efter morgonpromenaden. Efter frukost tog jag itu med veckans posthög som bland annat innehöll tre paket. Kursbok och garn till mina knyppelelever, en autoimmun kokbok och en bok om hypotyreos.

 

När jag fått undan alla papper på rätt ställen satte jag mig att läsa boken om hypotyreos. Jag grät mycket men fick oxå hopp. Helle, som skrivit boken, har mer eller mindre gått igenom exakt det jag gått igenom, det hade kunnat vara jag som skrivit boken. Bilderna som visar hennes myxödem i ansiktet är identiska med mina... det hon beskriver om hur läkarna ifrågasätter en som patient, ordinerar viktminskning och träning trots att man har bra kosthållning och tränar, ändå är just träning allt annat än bra då hypotyreosen även påverkar muskler. All den värk jag lider av, vitiligo, hudåkommor, trötthet, tinnitus, trög skalle och trögt tal, svullna anklar och förhöjda levervärden...allt kan kopplas till hypotyreosen. Likaså mina galna blödningar som tillslut ledde till att jag tog bort livmodern 2012. Att leva med hypotyreos betyder att din ämnesomsättning är låg ända ner på cellnivå och det påverkar precis hela kroppen! En obehandlad hypotyreos är dödlig och en felbehandlad hypotyreos kan ge men för livet men även förtidig död.

 

Vänner som försvinner när man själv inte orkar höra av sig och vara pigg och piffig, omgivningen som föraktfullt ser ner på en i tron att man är lat och smygäter/super, jag har ta mig sjutton varit med om rubbet! Men finns det nån som på allvar tror att detta är självförvållat och att det är ett nöje att klaga? Ja, uppenbarligen.

 

 

Det finns hjälp att få! Men tror ni att det är lätt att få den? Nope! Läkare är ofta helt oinsatta i problemen, behandlar en tid med levaxin, tittar på tsh-värdet och kommer med den glada nyheten att man är frisk. Men lyssnar de på patientens mående? Nej, då är man besvärlig om man säger att man fortfarande mår dåligt. Mina rekommendationer förra hösten var att ”tappa” lite i vikt, gå ut och gå 100 meter varje dag och öka på med 10-20 meter... jag bara stirrade på honom, vem tror han rastar mina hundar? Nu är det alkoholkonsumtionen han oroar sig för, men det gör inte jag! För ett antal år sen sa en läkare att kvinnor i min ålder blir deprimerade när de märker inte längre är attraktiva för män... honom anmälde jag. Inte nog med att man försöker hitta tillbaka till en bråkdel av sin forna energi, man ska skymfas på vägen oxå. 

 

Nu hoppas jag att sköldkörtelkliniken hör av sig snart. Jag har redan börjat skriva ett brev till min husläkare eftersom jag bara bölar när jag kommer dit. Jag känner hopp för nu har jag mer kunskap och vet att det finns hjälp att få! Jag behöver bara vara tuff och påläst och våga/orka ta striden!