guggelutt

 

Jag ångrar inte min masteruppsats på något sätt, men efterklok kan man vara. Jag ändrade mitt fokus som jag brinner för, från att försöka definiera utsatthet i ett diakonalt perspektiv, vems perspektiv som avgör och vad barmhärtighet innebär i sammanhanget, till att skriva om barmhärtighet i mitt eget kontrakt när jag blev tillfrågad om att bli kontraktsdiakon. Det var väl bra, men det svider lite att INGEN av cheferna iddes läsa den när den väl var klar. Det hurrades av den dåvarande kontraktsprosten och min högste chef då... men så omkom kontraktsprosten och situationen förändrades. Jag vet att minst några diakoner i kontraktet och ett par stycken i kyrkorådet gjort det, men det suger att ha lagt ner så mycket jobb på nåt som sen inte använts. Det har lärt mig att följa hjärtat hellre än att vara praktisk/”tro att man är nåt”.