Biskopsvigning

Igår dop, idag biskopsvigning, känns på nåt sätt som de två ändarna på ett snöre... mellan hit och dit typ. Det var fantastiskt att få vara med om Andreas Holmbergs biskopsvigning i Uppsala domkyrka idag. Men ingen biskopsvigning utan begynnelsen i ett dop!
 
Onödigt vetande - perrong 3 på Stockholms central mäter ca 1200 steg från ände till ände och tillbaks! En låååång perrong!
 
Rosa biljetter till halv-VIParna, typ kontraktsdiakonerna 😁
 
Ärkebiskop Antje Jackelen höll ett fantastiskt tal/predikan. Att inte förhäva sig, de minsta ska vara de största...tänk så många vi är som skapar oss bilder av människor i vår omgivning och låter bilderna bli sanningen om människan. Så för vi ”sanningarna” vidare om hur den och den är och släpper inte in ”dom”. Jag tyckte det Antje sa var klockrent, detta är min vidaretolkning av det hon sa utifrån mitt nu alltså 🤪 
 
Kungen och drottningen lyssnade uppmärksamt!
 
Biskoparna i Borgåöverenskommelsens olika stift välsignade Andreas i hans uppdrag som biskop
 
Stolt som en tupp (?.. tupp? varför inte stolt som en höna? eller stolt som nåt annat struttande fjäderfä 🐓, genus-passus) besåg jag hur en av diakonerna i ”mitt” kontrakt var med och klädde Andreas i biskopsskrud.
 
Nästa vecka välkomnas Andreas som biskop i Stockholms stift 👍
 
Jag såg många jag kände igen. Pastor Kisanga från Tanzania tex, jag har bott hos honom under en resa 2007, men han var strängt upptagen med en kvinna som utövande sina kunskaper i swahili så efter en stunds kramsugenhet tänkte jag ”Asante, hakuna matata” och gick vidare. Ett par andra präster och diakoner vinkade och/eller kramades, bl.a E som var min praktikant för några år sen och vigdes till diakon i våras. Jättefin update! Alla ”mina” präst- och diakonpraktikanter är vigda till tjänst idag och jag är så glad och stolt att få ha följt dem på vägen på olika sätt. 
 
 
Jag hade sällskap hela dagen av bästa Laila, kontraktsdiakon på Essingen. Vi och ännu en kontraktsdiakon tog sällskap, köpte lunch/middag på Max som intogs på tåget hem.
 
Halloumiburgare!
 
När jag kom hem fick jag veta att någon av hundarna skitit inne på tre ställen trots 25-minutaren imorse. Son + flickvän hade torkat skit och rastat dem, och precis när jag plockat ihop mina pinaler ringde de att de var utanför lyan. Sonen kom upp och hjälpte mig plocka ner gardiner (för tvätt) och packning ner till bilen. 
 
En nyammad Wille var pigg och glad.
 
Körde via biltvätten i Östertälje....
 
 
Hemma packade jag in, gick ut med hundarna och konstaterade att Rambo skitit ner sin bur... ikväll har tvättmaskinen snurrat med ömsom nerskitna hundfiltar och dammiga gardiner. Jag har plockat ner torkad Roslags-svamp i barnmatsburkar, legat i soffan i det tilltagande mörkret och reflekterat. Älskar pompa och ståt i riten... men i slutändan är jag nöjd med att vara en underdog.
 
 
Jag har gjort min klassresa med allt vad det innebär. Jag vet vem jag är och var jag kommer ifrån, det kan ingen ta ifrån mig och jag är stolt över att ha följt med min far ner i källaren och skyfflat kol för att få värme på vintern som femåring, jag är stolt över att ha legat i samma säng som mina syskon och sparkat mig/oss varma kalla vinternätter på landet och snabbt kilat på utedass under mörka kvällar, att ha fått hjälpa min mor med att skriva in hennes översättningar av Cosmas på datorn när datorfenomenet var nytt på 90-talet och deltagit i hennes disputation 2006. Jag är stolt som det där struttande fjäderfät över både mina fantastiska föräldrar som lärt mig om livet och mina underbara barn som oxå lärt mig om livet. Att få barn som outbildad tonåring i 80-talets Botkyrka till att kunna stoltsera med 9 års utbildning i högskola/universitetet, snart 15 år som diakon, mamma till fyra vuxna barn och sju barnbarn idag. Jag vet vem jag är och vad jag kan prestera, ingenting kommer lätt, men utan din spegling är jag ingenting. Blott en ”ekande cymbal”. Värt att tänka på i ditt möte med ”den andre”. Vi behöver varandra, du och jag och allt levande - historiskt, symboliskt och helt enkelt existentiellt.
 
Tack för att du följt mig ända hit, till ”the bitter end”, nu ska  mina lyckopiller ut och nattkissa 💕

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0